Du var alltid fullast på krogarna
Du skolka från livet natt efter natt
Du vakna upp och längta ut till skogarna
Och ditt drömda hus där
Och din abessinierkatt
Med pengar på fickan var du oslagbar
Du dansa tills du föll omkul
Tills inget fanns kvar
Du var alltid fullast på krogarna
Och aldrig så ensam som när morgonen kom

Du sjöng om passioner och lömska demoner
Vem ville du skrämma natt efter natt
Du gick till din älskling med blå anemoner
Du visste aldrig hur du skulle ta hennes skatt
För dej fanns aldrig nåt mellanting
Dina läppar lika spända som din vigselring
Du levde av dikt och dog av demoner
Och dränkte din oro i drömmar och rom

Med en flicka i knät och ett glas i din hand
Bland skvaller och sånger och kyssar och smek
Var det värme och glädje i ditt längtande land
Ditt handslag var fast
Din blick vilsen och blek
Stan är så vacker men också tyst och fjär
Du lärde dig nog aldrig att leva här
Med en flicka i knät och ett glas i din hand
Slapp du se nõr din svartklädde tjänare kom

Vanilj och kanel och en rosenkrans
Ska du ha när du nu sagt farväl och adjö
Du begärde allt
Du brann hett och fort
Jag hoppas din ande hittar till Paradisets ö
Det finns ingen sorg eller smärta kvar
Bara en tanke då och då på flydda dar
Vanilj och kanel och en nyponroskrans
Och rymden som fylls av kvinnornas sång

Gud vad jag är berusad. Så där genuint packad som man bara kan bli av en lång natt ute. Det brusar i mina öron, ungefär som en tv som inte hittar någon kanal. Och det är väl ungefär så jag känner mig just nu. Jag hittar ingen kanal. Myrornas krig. Ikväll har jag dansat tills svetten gjort sig påmind. Druckit tills kroppen ropat stop. Slösat tills plånboken sagt ifrån. Trots detta brusar öronen, och jag hittar ingen kanal. Allt bara brusar. Myrorna slåss mot varandra i en evig kamp som ingen vinner. Ingenting stannar. Allt rör sig och försvinner.

Jag träffade mitt “ex” i det stora vimlet, jag hörde inte vad hon sa de få ord vi utbytte och jag bryr mig faktiskt inte. Jag kan säga så här i efterhand att jag är glad att det inte blev mer än vad det blev mellan henne och mig. Allt var ett stort misstag från hennes sida. Hennes fel. Hennes ogenomtänkta val. Min förlust och blåsning. Önskar att det aldrig hade hänt. Då hade jag inte slösat det som jag gav henne, känslorna, kampen och den onödiga, menlösa strävan. Det som för mig då betydde allt, men för henne inget. Det är så man vill kräkas. jag önskar jag inte kunde tänka på det, och jag hatar att bli påmind om det. Det hela är något som man aldrig vill tillbaka till. Ett stort infekterat sår.

Som tur är finns det kontraster. Mitt i mörkret finns det ljus som värmer. Som vägleder och visar att det finns en annan värld. Gud vad jag saknar henne. Jag vill ligga nära, tätt intill. Jag vill höra hjärtslag. Känna hennes doft och hålla om henne. Hon är det bästa jag vet och jag längtar efter henne varje vaken minut. Hon är underbar och vacker. Hon är rolig och perfekt. Och jag tycker om henne med hela mitt hjärta.

Men just nu brusar allting. Jag sitter ensam i mörkret i skenet av datorn vid köksbordet och klockan är 03:57. Och öronen piper. Och jag saknar min Amanda mer än ord kan beskriva.

O.

Ingen bloggar på julafton! Gör man det bevisar man bara för omgivningen att man inte har något liv. Det här inlägget räknas inte!

En liten bit av mig / Onödiga fakta: Tåg

Varje gång jag passerar över en tågräls uttalar jag orden "Jag tänker fan inte bli överkörd av något tåg.." högt för mig själv.

O.

En liten bit av mig / Onödiga fakta: Lego

Jag ägde aldrig något lego när jag var liten. Eller jo, en ask hade jag. Den var köpt under en semester i Bulgarien när jag var väldigt liten. Detta var innan muren föll 89, och Bulgarien var fortfarande kommunistiskt under Sovjetunionen. och som vanligt när det gäller kommunistiska nationer så frodades priatkopieringen. Detta betyder att mitt lego inte var Lego®, utan kopior på samma stort. Detta gjorde att bitarna inte passade i varandra eller inte fastnade alls, alternativt att de fastnade för all framtid omöjliga att få ur.

När jag var mindre hade jag väldigt dåligt med leksaker överhuvudtaget. Jag minns att mina kompisar inte ville gå hem till mig för att de tyckte att jag inte hade något roligt att leka med.

Jag läser fortfarande leksakskataloger när dom kommer.


O.

Låt avståndet bli en garant.

Bakom dig så bränner släckta bränder. Jag vet det. Du har berättat. Du ser dig om. Du brände dig på lågor av ego och attityder. Som tändstickor antänder ett dåligt samvete. Ett plågat samvete för stort att bäras. Tvivlad och misstrodd, på flykt. Lämnade med rätten på din sida. Krampaktiga händer vill ha dig kvar, vädjar, sliter desperat med ord och skuldkänslor. Du förtjänar bra, bättre, bäst. Håll ditt huvud högt. Skrik tills bröstkorgen är tom. Sprick sönder så jag får plocka ihop dig igen. Spring vad benen klarar. Spring, så att jag kan springa före. Jag vill skydda dig mot minusgrader. Varna mig när det bränns. Varna mig om jag bränns. Om jag kommer för nära, om jag finns för långt bort eller inte alls. När du inte vågar eller vill. Du kan slå mig i bitar. Skrik ut din ilska på mig. Kasta mig i din avgrund. Dra gränser, bygg murar, lås in. Kasta nyckeln så hårt du kan. Projicera ditt svek, skulden du fick bära. ditt gamla svarta samvete på mig. Låt mig bära det. Så du slipper.

Låt mig vinna din tillit. Så som du vann min.

Med eller utan namn, utan titel på det som finns.

Se mig. Jag bränner inga bränder. Jag flyr inte elden.

Jag har inga vapen.

O.

En dag fanns det något igen..

Hej..

Bara jag som blir sentimental om nätterna? Bara jag som blir rörd av rara SMS som visar att det faktiskt finns någonting fint?

Bara jag som blir sentimental av fina bilder och musik till det?

Så jävla cheesy. Så jävla puttinuttit. Så jävla fint.




Nattens låt blir denna.

En dag tog det slut.

Ett helt tomt dokument. Redo att fyllas med vad som helst. En möjlighet att få uttrycka sig i ord och meningar. En chans att säga vad man tycker. Dokumentet finns där. Tomt. Väntandes. Råkar det bli fullt poppar en ny sida fram. Här finns inga begränsningar eller krav. Det som skrivs det skrivs även om ingen någonsin kommer läsa det eller ej. Ett tomt dokument kan lova dig din tillit.

Jag har svikit denna möjlighet. Jag har kastat bort den chansen. Förnedrat den genom nonsens och lathet. Dragit den i smutsen i nonchalans. När jag öppnar ett nytt tomt blad finner jag ingenting. Tangenterna vill inte ha min beröring. Det tomma vill inte bli fyllt. Orden vill inte passa med varandra och meningarna faller bort. Jag vill men det går inte.
Jag vet att någonstans i mina fingrar finns det en förmåga att uttrycka, ett begär att stilla. Det var så det hela började. Jag kokade över av allt instängt att det behövde en utväg. Det hamnade här. Här fick det bli utmålat istället för att plåga mig på sätt som jag aldrig upplevt. Det som brann och sved, det som frätte och ljöd. Här blev det uppspikat för allmän beskådning. Här fick det ruttna för jag ville inte ha det. Här fick det blomstra för jag fick det inte att blomma på egen hand. Här lämnade jag sjukdomen till sig själv. Här fick den förgifta hur mycket den ville. Allt som var jag då. Allt som jag inte var.

Det är inte samma pojke som skriver nu.
Den desperata kreativiteten finns inte. Fingrarna snubblar över varandra, orden får mig att framstå som ytlig och som en idiot. Meningarna kastas tillbaka på mig. Poängerna saknas. Åsikterna bleknar. Det jag vill skriva ska hyllas, det jag tänker på ska hyllas i text. Och jag kan inte skriva hyllande texter hur mycket jag än försöker, mina fingrar verkar bara vilja klaga och förnedra. Det jag vill hylla är värt så mycket mer än mina taffliga försök. Ett tomt dokument förblir tomt. Det vita bländar mig, hindrar mig från att fortsätta.

Så tack. Tack Calle, Amanda, Emma och Darya. Tack Daniel. Och Sofi såklart. Tack för era besök den sista tiden. Det har uppskattas oerhört.
Jag kommer åter när jag har något att komma med.


O.

Det här inlägget handlar inte om någonting.

Jag höll på att få en tågbom i huvudet när jag cyklade över en tågövergång. När jag märkte att jag inte skulle hinna över var jag tvungen att stanna och då kom bommen farandes. Cirka tre minuter senare cyklade jag in i en bil. Eller bilen cyklade in i mig. Han svängde utan att blinka, jag åkte rakt fram. Trodde jag skulle dö. Det har hänt förr. Att jag cyklat in i bilar menar jag. Ganska otäck känsla som uppstår när man inser att bilen som man tror ser en inte gör det, alls. Men jag börjar vänja mig. På hemvägen körde jag mot rött, bilarna körde mot grönt. Jag hörde att bromsarna på bilen skrek och att någon tutade, men jag tittade inte så noga. Jag brukar inte lägga så stor vikt på vad som händer bakom mig när jag far fram.

Jag lever i ett retroperspektiv när det gäller min musiksmak. Jag hittar en artist som jag gillar och sedan letar jag mig bakåt i historien för att hitta ursprunget. Det är inte särskilt hardcore jag vet, men jag försöker ju bara sätta saker i sammanhang och det funkar väldigt bra för mig.

Känner mig lite småsur idag. I torsdags var jag blödig, allt var helt plötsligt väldigt sorgligt. Såg halva Lost in translation med glansiga ögon. Hörde ett framträdande av Marit Bergman i "Dom kallar oss artister" där hon sjöng "I will always be your soldier" och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Såg sedan trailern för Broder Daniel-filmen som kommer i sommar och tårarna sprutade. Jag är ju en liten flicka alltså, så är det ju bara. Jag misstänker att jag har ganska mycket instängda saker, men jag tänker inte ta reda på vad det handlar om.

Jag tror jag lider av någon bokstavskombination. Jag kan inte koncentrera mig. Eller så borde jag lida av någon bokstavskombination, för jag får inget gjort. Idag har jag stuprörsjeans som gör att jag får träningsverk i benen för att dom är så jävla tighta, det blir liksom jobbigt att gå.

Ja, det var väl allt.



O.

Idag har jag skrivt tenta, igår fick jag tillbaka min Macbook. Mitt rum luktar McD. Jag är jätteskäggig och höll på att dö tre gånger på väg till Uni.

Jag borde skriva något, jag vet. Jag borde verkligen det. Men..inte nu. Jag skriver något inatt tror jag. Kanske. Jo, så får det bli. Jag skriver på Macen. (Jag har gått över till mac btw, and it's driving me nuts, jävla apparat o vara jobbig.) Så får det bli.

Jag är lite grinig, det var meningen att jag skulle ta en snabb powernap men den blev för lång och jag väcktes ur Ramsömn av en telefonförsäljare. Ramsömn is a bitch att bli väckt ur.

Hörs lite senare.

Höstlov..

Så var man tillbaka i verkligheten igen. Kontrasten känns som en örfil. Jag packade och for. Möttes upp och blev lycklig. Åt gott. Sov gott. Drack gott. Tittade på skräckfilm som inte var otäck för att Amanda skrattade så fort det blev läskigt. Sjöng, fast det gjorde jag inte alls. Sprang in i ett bord/en stol/välj själv, fick blåmärke på knät. Frös. Myspysade. Blev varm. Promenerade. Tittade på båtar. Åt en hel påse med nötter. Såg trefilmerirad. Drack champagne. Tittade på porr. Vann i sällskapsspel. Såg en tant med snygga jeans och en med sjukhussjukan. Höll nästan på att köpa den officiella High School Musical tidningen. Blev skäggig. Vande mig vid mitt nya hår. Tappade bort en lins. Drack vin till frukost. Packade och hem till verkligheten igen. Varför går tiden dubbelt så fort när man har bästa sällskapet som finns..



O.

Fem minuter ren lycka..

Fick ett samtal på mobilen som var det underbaraste man kan få. Ett samtal där inga ord, inga meningar utbyttes. Bara massor av känslor och underbar glädje. Betydde så otroligt mycket. Satt på sängkanten med glansiga ögon och bara lyssnade. Hjärtskärande.

Du är helt underbar vet du det... Fullkomligt fantastiskt underbar.




.O

Detta är min musik. Del fyra.

Idag är det Måndag och idag skulle jag kunna tänka mig en ordentlig misshandel med sparkar och slag. Hade varit en lättnad mot ord och meningar.

"Så dum som jag är, kan jag inte förstå, hur jag ska bära mig åt, för allt blir fel.."

Vapnet
Skiva: Ge dom våld EP.
Låt: Kalla mig





O.

Körde 141 km i timmen på 50-väg

Örebro 26 okt 20:54

"Vid en fartkontroll på Rudbecksgatan i Örebro natten till söndag, ertappades en 25-årig man med att köra 91 kilometer i timmen för fort, uppger SR Örebro. På gatan råder en hastighetsgräns på 50 kilometer i timmen. Mannen körde 141 kilometer i timmen på sträckan som kontrollerades. 25-åringen blev omedelbart av med sitt körkort. Hur mycket böter som fortkörningen kostar avgörs av åklagare. "


Hahaha! Way-to-fucking-go! Underbart. Blev så himla glad av detta. Känns bra att jag inte är ensam. Låt mig bli en förste att ge killen en bra-gjort-klapp i ryggen! F-ing Ay!


O.

Detta är min musik. Del tre.

Hej. Idag är det Torsdag och då vet ni alla vad som gäller. ”Håller du på med den där musik-grejen igen?” JA, tänkförattjaggööördet! Jag sa att jag skulle tvinga på er min musiksmak och idag är det klassiker som ska presenteras.

Först ut. Alla älskar Håkan Hellström, och älskar man honom inte så älskar man att hata honom. Och på så vis älskar alla honom.

”Vi är inte såna som i slutet får varann.. ”

Håkan Hellström
Skiva: Känn ingen sorg för mig Göteborg
Låt: Nu kan du få mig så lätt

En av youtubes bästa videos, alternativt Håkans bästa uppträdande på film.
Skulle lägga upp min egen filmade video av denna om det inte hade varit på kasst ljud på den. Det bästa med den här sången är fansens uppskattning och hur de sjunger för det mesta mer än vad Håkan Hellström själv gör. En sång som aldrig vill ta slut och om den spelas sist hörs många många minuter efter att konserten avslutas. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt..





O.

Min kvinna.

Vilken kvinna. Mitt hjärta bultar och slår. jag dreglar.

Detta är min musik. Del två.

Idag är det lördag. Då vet alla att det är dags för klassiker. Små guldkorn som är värda väldigt mycket i sig själva. Det må vara .old men det skiter jag i.

"..du gillar mig för mycket, det måste vara något fel på dig."

Säkert!
Skiva: Säkert.
Titel: Det här är vad dom säger..

Det här behöver inte förklaras. Säkert! behöver inte förklaras. Lyssna mer?

”Jag gjorde upp en eld för dig. Nu brinner hela skogen.”

Familjen
Skiva: Det snurrar i min skalle
Titel: Det snurrar i min skalle

Detta är ju så jävla bra. Så är det bara. Suger live, äger på krogen. Detta är party. Synd att resten av skivan är lite tveksam. Lyssna mer?

O.

Gjorde just min dag..

Detta är min musik. Del ett.

Min musiksmak har åkt bergodalbana genom åren. Att den har förändrats är väl lite att ta i, men ändå inte. Låt mig utveckla. Nej, förresten, det tänker jag inte alls göra. Det orkar jag inte. Jag säger så här. Jag gick in i en hiphoppreiod under hela högstadiet och sedan vidare in på gymnasiet. Jag gillar hiphop, men det var en ganska märklig inlärningskurva på gillandet, jag lyssnade på musiken tills jag gillade den. Och så tror jag inte riktigt att det ska vara. När gymnasiet var över så hittade jag Kent, sent jag vet, men det tycker jag att jag har gottgjort, no? Med dem lades grunden till min riktiga musiksmak.

Detta är vad som finns i min iphone nu.
Detta är min musiksmak. Per definition. Just nu. Annars skulle listan bli för lång. Så detta är del ett. More to come.

"Att dricka sprit tar udden av allt.."

Markus Krunegård
Skiva: Markusevangeliet
Titel: Hjälp

Den här skivan har bott i mina öron hela sommaren och gör det fortfarande. Finns inte en låt på skivan som är dålig.
Kent-jocke-berg utryckte det hela väldigt bra, ”Killen sjunger ju i princip hela tiden”. Det gillar jag. Ingen ”musik” som är i vägen. Jag gillar inte musik. Jag gillar text. Lyssna mer? Den här är att dö för.

"Bli någon ny igen i mina ögon…”

Parken
Skiva: Länge leve Parken
Titel: Jag Har Varit Vilsen, Lisa

Bäst just nu. Har ätit upp albumet som det vore lördagsgodis. Och det är det också. Lördagsgodis alltså. För öronen. Lyssna mer?

Mer om någon dag. Jag ska tvinga på er min musiksmak.

/O.

Man förvånas över vissa kurser på Universitetet alltså...


O.

Lonely Hearts Club.

Vaknar omtumlad. Inte bakis men helt klart sliten. Solen ligger på, bländar mina ögon, det är stekhett. Borde gått upp för länge sedan men som så många gånger tidigare gick det inte den här gången heller. Tankarna snurrar fortfarande, men det känns bra. Jag behövde det. Drar mig upp ur sängen och ställer mig framför fönstret och tittar ut. Det är fint väder. Får en känsla av hur söndagarna var när man var liten, då samvetet inte plågades av vardagliga bekymmer, så känns det nu. Jag har fortfarande hur mycket som helst att oroa mig för, massor med plugg som måste fixas och jag är i princip pank. Men ingenting känns omöjligt, ingenting känns så svårt att det inte går att klara av. Ingenting som det jag just gjorde. Det var omöjligt det visste jag, ändå kastade jag mig handlöst. Det var det enda sättet. Jag skulle inte kunna säga att en sten lyfts från mitt bröst, jag skulle säga att jag föll tre kilometer genom luften och överlevde. Jag avskyr att jag gjorde det, ingen ska behöva få något sådant kastat på sig. Men jag kände att jag inte hade något val, jag vill inte leva i lögn, det är inte rättvist. Allra minst mot henne. Hon som får mig att le. Vill skicka ett sms men kan inte.
Jag hoppas jag inte förstört något.
Hoppas jag inte förstört mig i hennes ögon.
Det var ju för hennes skull, hur konstigt det än låter..

Och nu känns det bra.

Jag är inte lätt. Men jag försöker. Så mycket jag bara kan.



O.

Kan man gråta som en karl..

Så var det gjort. Blandade känslor. Glad och sårbar. Lycklig och dum.
Orkar inte sätta mer ord på det.

Sanningen känns.

Jag glömde vem jag var.

Jag samlar allt mitt mod där vid allén,
Lilla Ego har rymt.

Det är tårar
Kan man gråta som en karl..


Nu somnar jag bland rödvin och känslor, huller om buller.
Jag älskar Kent.

Kärleken väntar.

Det var hon. Hon var lång och smal. Hon hade håret. Hon var snygg. Hon var allt som de flesta ville vara. Hon var det som de alla ville ha. Det visste hon om. Hon pekade och fick. Så hade det alltid varit. Ju mer hon fick desto mer tog hon. Men den är tjejen saknade inget. Allt rann av henne som inget. Vände om och tog nästa när det tog slut. De stod alla på kö. Det var inga överraskningar som överraskade henne längre, hon hade redan varit med om allt. Hennes hjärta var en borg. Dit in släpptes ingen. De få som hade blivit insläppta hade inte förtjänat det och kastat bort nyckeln för att de inte vetat hur de skulle använda den. Hennes fiende var pressen, grupptrycket och idealet. Att vara perfekt. Det fick henne på knä. Det fick henne att stoppa fingrarna i halsen. Det fick henne att inte kunna säga nej. Till det yttre, till dumma beslut. Till bekräftelsen. Allt för bekräftelsen. Allt för att vara någon.

Kärleken väntade på henne. Om hon bara upptänkte att hon redan var någon.

Det var han. Han tog. Han fick alltid. Det betydde ingenting. Han tog det ville ha och gick sedan vidare. Ju snyggare desto bättre. Gav mer respekt och status bland grabbarna. Allt blev bara ett namn i hans mobil, med tillhörande poäng på hur bra de hade varit. Hans egna galleri. Han tillhörde aldrig någon. Lojal var inte ett ord som han var bekant med. Hur skulle han kunna vara lojal när han hade kuken i flickvänner över hela staden. Hans hjärta var oanvänt. Kär det blir bara tjejer.. Kär det blir bara svaga..

Kärleken väntade på honom. När han slutat se det som en sport.

Det var hon. Hon var bäst men trodde inte på det. Alla såg det utom hon. En personlighet lätt att tycka om, svår att bemästra, omöjlig att bli godkänd av. Hon tog inga chanser, bättre stöta bort och driva iväg än släppa nära. Bättre missto och hålla på avstånd än låta bli omtyckt. Lätt att såra. Hon förstod inte att de bara ville tycka om henne. Hon var ju guld värd. Hon var längre än de flesta, än mig. Synd att hon inte såg det själv.

Kärleken väntade på henne. Om hon bara vågade och förstod.

Det var han. Han bar på sin hemlighet. Han tyckte om samma sort. Men det var det ingen som visste. Och det brann inuti honom. Försökte fånga blickar. Analyserade allt. Kanske han..är han som jag.. Men vågade aldrig ta steget. Vågade aldrig komma ut. Hans hjärta var en börda. Tungt som bly.

Kärleken väntade på honom. Om han bara accepterade den han var.

Det var hon. Hennes hud var guld och hennes hår som sammet. Ögon mörka som ädelstenar. Hennes känslor spelade ingen roll. Hennes hjärta var inte hennes. Det gavs bort när hon fyllde fjorton. Hennes hjärta tillhörde hennes familj. Med heder och respekt. Att hon kände annorlunda, att hennes känslor fanns hos en pojke med hud som snö och hår som solen, det existerade inte. Detta handlade om familjens heder, om traditioner. Inte om henne.

Kärleken väntade på henne. Om hennes hjärta var hennes eget.

Det var han. Han kastade blickar som ingen fångade. Inte åt det hållet som han kastade de åt i alla fall. Och han kastade de åt alla han möte. Blev kär efter ett möte. Kär i alla han träffade. Olyckligt så klart. Något som inte släppte. Allt blev fantasier. Hjärtat i honom var för stort för honom själv. Fick honom alltid överkörd. Fick honom alltid sårad. Han saknade något. Vad visste han inte, men han letade överallt. En längtan som aldrig försvann hur mycket han än köpte. De få möten av kärlek han stött på slutade alltid med misslyckande och besvikelse. Gjorde alla fel man inte ska göra. Allt som inte går hem. Han ville bara ha en hand att hålla. Det var allt. Ett hjärta som bara vill. Som bara slår och vill. Vill. Vill. Skulle han våga den här gången. Han var ju livrädd..

Kärleken väntade på honom. Om han bara….

Inte värd det här...

Allt jag gillar upphör, passa dig jag gillar dig. Allt jag gillar upphör, spring..jag gillar dig. Med dig kan jag vara mig själv.
Du verkar tycka om mig för den jag är…det måste vara något fel på dig.
Det känns som jag lurar dig. Det finns inget av värde.

Säg nånting, säg nånting nu.
Du vet att jag får panik av dina tankar.
Gör nånting, gör nånting nu.

Förstör nånting. Slå mig, förstör nåt. Jag överlever..

Jag skulle alltid vara den som stod bakom dig.
Jag skulle alltid svara när du kallade på mig.
Jag skulle alltid vara den som vaktade din rygg.
Du skulle alltid, alltid vara..

Och jag vet du har rätt.
Du har rätt, jag har fel.
Javisst, så längtar vi tillbaka
Och jag vet att du vet att du har rätt.
Du har rätt, jag har fel.

Försvinn inte...

Bräcklig?

Jag är den siste att be om ursäkt. Det är så tråkigt när att man ska bli ovän med någon man trodde man hade en bra relation till, allt över misstro. Sårande faktiskt.

När man tror att man har en kompis man kan prata med och som lyssnar och förstår. Att berätta något i förtroende för att sedan få frågan om man bara gör sig rolig på dennes bekostnad. Jag vet inte vad du har för bild av dig själv att du måste misstro allt och alla, misstänka och anta att alla driver med dig. Att varje fråga är riktad i syfte att förlöjliga dig. Är du jordens mittpunkt? Vad gör dig speciellare än andra, du är ju precis som mig eller vem som helst. Vem tror du att du är.

En komplimang blir ett hån och tusen frågor. En fråga blir tusen frågor och misstroende baktankar. Ett råd missuppfattas och tolkas fel och man skuldbeläggs. Vad ska jag göra för att bevisa att jag är på din sida, att jag bryr mig och ville vara din vän. Nu gör det detsamma.

Om jag berättar om de bekymmer jag har, saker jag plågas över, hur har du mage att ifrågasätta min trovärdighet. Har du någonsin funderat på vad det krävs för att blotta svagheter och öppna upp sig inför någon annan människa.. Om det är någon som har förlöjligat någon, så är det du. Jag tänker inte be om ursäkt för du sårat mig. Jag tänker inte be om ursäkt för att du inte litar på människor. Vem svek vem egentligen.

Det jag skev i din studentmössa, var det en ärlighet eller en förolämpning. Det får vara upp till dig. Jag vet vad jag menade, och jag vet hur du kommer tolka det.

Jag vill inte ha en vän som får mig att känna mig dum. Jag vill inte ha en vän som inte tror mig. Jag vill inte ha en vän som jag måste bevisa min trovärdighet för, gång på gång. Varje gång. Jag vill inte ha en vän som har så höga tankar om sig själv att hon tror sig ha rätten att behandla andra precis hur hon vill. Jag vill inte ha en vän som bara bryr sig om sig själv. Jag vill inte ha en sån vän.

Vem tror du att du är egentligen..

O.

Tentaknull

Den som någon gång har skrivit en tentamen vid Örebro Universitet, eller något annat universitet, kan komma att upptäcka att vissa märkliga fenomen förekommer. Det verkar till synes råda helt andra lagar och regler än vad som finns i den riktiga världen. Egentligen är samtliga av de socialt berättigande oskrivna lagarna helt åsidosatta, medan andra typer av lagar ställts i deras ställe. Det är som Bermuda triangeln av udda förekomster. Först kan vi tala om de varelser som jobbar där nere i tentabunkern. Jag kallar dem varelser för de är inte av denna värld. Tanter och gubbar som är lugnt bortåt 150 år gamla. Det växer mossa på dom. Dom har byxorna långt över naveln. Så gamla är dom. Dom lever troligen därnere och har skapat sina egna regler och lagar. Jag tror att vissa av dom består av mer trä än människa.

Sen har vi de tenterande. Dessa människor genomgår en märklig förvandling inför varje tentatillfälle. Det som i vanliga fall är en helt vanlig studerande förvandlas det sista dygnet innan tentamen till något helt annat. Allmänt vett och vanligt förstånd har fått ge vika för att ge utrymme för allt pluggande hjärnan kan ta in. Detta betyder att den allmänna klädkoden drastiskt förändras. Hela tentabunkern ser ut som ett pyjamasparty. Det är mjukisbyxor och flippflopps. Shorts och raggsockor. Stora stickade mössor och knullruffs. Folk bär inga underkläder, jag blev sittandes bakom en kille som blottade hela sitt asscrack i två och en halv timme. Tack för det.

Detta är egentligen bara toppen av isberget. Det allra värsta när nog förtäringen. Det finns en tillsynes välgrundad uppfattning om att det är ok att medhava precis vad som helst i ätbar form. Det börjar med det vanliga, en banan och en vattenflaska, ok visst, fine. Sen fortsätter det, en termos med kaffe, alright det har jag förståelse för. Men gränsen går inte där, nej för det finns ingen gräns. All tänkbar frukt, russin, vindruvor, mandariner, clementiner i drivor, melon!! Man ser lösgodis, choklad, tablettaskar, halstabbletter, marknadsnougat. Nötter, äggmackor, knäckebröd med pålägg, kex, kakor, bullar, energidryck, saft, te, varma koppen. Jag såg en som hade med sig fil och flingor och satt och sörplade i sig. En gång i julas var det en människa som hade med sig en Aladdin chokladask som den gottade sig med. Det här kanske bara står för mig, men jag hade känt att det hade varit lite awkward att sitta och mumsa på potatissallad med rostbiff under en tentaskrivning.. men det är ju bara jag.

Det är inte heller så att de bara har med sig en eller två av dessa saker – nej, dom har med sig alltihop. Delar du tentaskrivningstillfälle med något vårdprogram så kan du ge dig fan på att det har samtliga saker ovan uppdukade på bänken framför sig. Vad är det med er?! Ät frukost hemma, klä dig ordentligt inte som att du just klivit upp ur sängen gått ut i köket tömt skafferiet i en plastpåse och gått till skolan.

Fast det är ju bara jag, det kanske är det mest naturliga i världen att klä sig i myspys och äta räkcocktail och visa asscracket på en tentamen för matematik..

O.

Chesty Glittrerthush

I huvudet snurrar det. Kan det bero på att jag slutat snusa eller att jag haft den bästa helgen på hurlångtidsomhelst. Tankar och känslor som sköljer över mig som svallvågor. Är det bakfyllan från en galet skön kväll som fortfarande finns i kroppen eller är det sällskapet som fått mig på fall.. Jag har träffat så mycket mad nicea människor att det är lite svårt att bearbeta. Apropå bakfylla, både ett och två kanske mer eller mindre kloka beslut togs tydligen på fredagens ferre, och mitt råd till alla ungdomar där ute, låt dig inte bjudas på något som inte är lagligt. Och då talar jag inte om alkohol. Kan ni förstå storleken på min bakfylla?

Trosa är pittoreskt. Mysig stad, mysiga människor. Man vill inte åka därifrån. Manda är social. Hon har tänt i taket. Ett mysigt hår och ett hjärta av guld. Tåget tillbaka spenderandes med Winnerbäck i öronen bara för att sortera känslorna. Allt var över så snabbt. Paus, stop och rewind. En kyss hejdå och jag vill ha dig här på riktigt igen.

<3

Elsa 1992 - 2008

Du låg bredvid mig när jag somnade. Du låg bredvid mig när jag vaknade. Du var den sämsta väckarklockan man kunde ha för du ville alltid ha sovmorgon. Men på nätterna kunde jag bara sträcka ut en hand och omfamna dig, begrava mitt ansikte i din varma päls. Du höll mig vaken med dina snarkningar och tunga andning, du fick mig att somna till ditt spinnande. Du mötte mig när jag kom hem. Du fanns där när jag gick hemifrån. Du fanns alltid där i närheten. Med stora ögon kunde du titta på mig, aldrig dömande, alltid med tillit och värme. Du fanns alltid där några meter bort, hela tiden i periferin, i bakgrunden, du skulle alltid vara med, nyfiken i en strut. Du var min lilla lillasyster. Du blev sexton år och var lika trotsig som vilken tonårstjej som helst. Du var min lilla tjej och jag svek dig när du behövde mig som mest..

Du blev så sjuk att vi inte längre kunde hjälpa dig, du tappade synen som du så behövde när dina leder inte bar dig längre. Det var hemskt att se dig stänga ner, en liten bit i taget. Kan du förlåta oss för det vi gjorde, vi ville inte se dig lida mer..

Alla jag någonsin tyckt om har fått en text skriven här, och ingen har förtjänat det mer än du. Lilla gumman, jag kommer sakna dig något fruktansvärt. Min lilla tjej.. må du sova för alltid.

/Olof

...

Jag vaknade en morgon från en dröm jag hade. Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte. Jag gick ut en kväll för att känna lukten av våren, för jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte. Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig.
Jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre.

Ibland är en dröm det finaste man har.

Jag vill ge dig hela världen.

O.

Mors lilla Olle.

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kinden och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå,
bara jag slapp att så ensam här gå!
Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka. En hund visst det är…
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad:
Åh, en kamrat, det var bra se god dag!
Klappar så björnen med händer små,
räcker fram korgen: Se där, smaka på!
Nalle, han slukar mest allt vad där är:
Hör du, jag tror, att du tycker om bär.
Mor fick nu se dem, gav till ett skri.
Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
Å, varför skrämde du undan min vän?
Mor lilla, be honom komma igen!


Vet ni hur många gånger jag fick höra den här sången när jag var liten..


O.

Kärleken.

Brinn hjärtat brinn. Du vet att det betyder någonting. Du orkar ta dig igenom det här. Du räcker till, så var den du är. Du vet att du duger som du är. Det är drömmarna du drömmer ibland. Det räcker med en gnista, ett bloss. Ett möte.

Det är märkligt.. Det finns någonting som människan är ensam om. Något som bara vi har gemensamt, något som håller oss samman. Kärleken går inte att beskriva. Och det behövs inte. Vi vet att den finns där och det behöver inte förklaras. Kärleken bara är. En kraft, en känsla som berusar dig, får dig på fall. Den sätter dig ur spel. Den får dig att se med andra ögon. Den väcker en strävan inom dig. Enorm och livsfarlig. Gränslös. Den får dig att kämpa till döden om så behövs. Är den tillräckligt stark så betyder ingenting annat någonting. Vanliga regler och sociala förhållningssätt i sidosätts i strävan på kärlek. När hjärtat får dig på fall har du inte längre något eget val. Och du vill som oftast inte heller ha något val. Du vill ha den som hjärtat skriker efter. För det är ju din vilja. Innerst inne så är det din egen vilja.

Det finns bara en enda typ av kärlek. Det enda som skiljer den ena kärleken från den andra är sättet den slutar på. Eller inte slutar på.

Obesvarad.
Besvarad.

Liv eller död. I kärlek finns inga mellanting, inga gråzoner. Du kan älska och bli älskad. Eller så kan du bara älska och bli oälskad. Kärleken kan göra dig lika lycklig som den kan göra dig olycklig. Resultaten är av två olika världar. För vissa är den en plåga, en gäckande förbannelse och ett straff. Vissa erbjuds den varje dag. Andra får gå genom livet utan att känna den en enda gång.

Du kan hata den för att den är orättvis, du kan gå miste om den. Du kan tappa bort den. Du kan glömma bort den. Men den finns där. Många år kan man gå utan den, man tänker inte mycket på det, tills den dag då du märkt att den smugit sig på dig. Du vaknar och känner att det är för sent, du har redan fallit och det är inget du kan göra åt det. Oavsett om utkommen av din förälskelse blir lycklig eller inte så har du fått uppleva det, du har känt dess kraft och följt dess andetag. Du har upplevt det, och även om det orsakade smärta eller lycka så kan du se tillbaka när den sista lågan slocknat och fortfarande finna ett leende bland alla tårar.

Kärleken är en drog, en drog som infekterar dig och får dig att gå längre än du trodde var möjligt. Du hittar de allra ologiska förklaringar och du kan göra saker du annars aldrig skulle. Den driver dig att kämpa utan regler och lagar. Besinningslöst.

För du kan slåss mot den, du kan slåss för den. Du kan försöka glömma bort den, du kan falla för den. Du kan ge upp inför den. Du kan hata den. Du kan älska den. Har du den i kroppen kommer den alltid att finnas där i bakhuvudet, i tankarna. Den kommer att påminna dig om det du älskar, det du har, det du fick eller det du förlorade eller avvisade.

Men den kommer alltid vara densamma. Det finaste som finns.



O.

Jag vill inte bara vara snäll.

Kommer ni ihåg den där grabben på gymnasiet, han det där cyniska aset som kunde dissa precis allt och alla utan att blinka. Han som ofta var elak och ganska känslokall. Han som brann och avskydde så mycket människor. Vad hände med honom…Vart tog han vägen.

Han som borde vuxit upp och blivit manlig och macho, som skulle kliva på tår utan att ens märka det. Han som bara tog. Han som inte tänkte på konsekvenserna. Vid vilken tidpunkt tappade jag allt det där. Vad blev jag istället. Det enda jag har kvar är min dryghet, och den kan jag slå på och av när jag vill. Resten är så gott som raderat. Jag kan ju inte ens skriva som förr. En förlust eller en vinst? Eller är det ett tecken på svaghet.

Saknar ni honom?

Vill ni ha ett inlägg skrivet av honom. Av dem båda.


O.

Dofter och smaker av en annan tid.

Den som känner mig vet att jag är en sån som lägger mycket – för mycket – tid/pengar/engagemang i produkter som ska göra mig snyggare. Den som sett hyllan med mina grooming-produkter vet vad jag snackar om. Förgäves kan man tycka, och det stämmer nog. Men det är bara ett intresse som jag har och jag gillar det, så det spelar inte så stor roll. På min hylla finns det väldigt många produkter av olika slag, och det är inte verkligen inte så att jag använder allt varje dag – tvärtom. Allt går i cykler, ibland passar vissa saker ibland andra. Detta gör att det blir en ganska spännande upplevelse att öppna en produkt man inte använt på länge – det får en att minnas gamla saker som hänt eller upplevt. Jag har en produkt som luktar gymnasiet. Jag har en produkt som luktar ren och skär ångest. Ren må-dålig-känsla. Den kanske jag inte behöver nämna att jag inte använder. Andra påminner om glada tider. Jag har en burk med ett wax som luktar pure sex, bara för att det användes vid ett speciellt tillfälle. Om orgasmer och lust. Vissa påminner om fyllor och spyor – tycka vad man vill om det, men det gör dom. Andra påminner om tider om då man inte hade en aning om vad man sysslade med, och om man hade fått vrida tillbaks tiden så hade man gjort saker annorlunda.

Luktsinnet är ett märkligt fenomen som kan åstadkomma de märkligaste av associationer. Det kan hitta tillbaka till minnen som sedan länge är glömt och förlagt. Ibland springer man på en doft som tar en tillbaka, en månad, ett år eller till barndomen. Oavsett vad det associerar till så skapar det ett minne som troligen är värt att bevara. Därför tänker jag fortsätta försöka förbättra mitt utseende.

O.

Prinsessa av allt.

Du får mig att le och du får mig att skratta. Du får mig att klä upp mig varje gång jag sätter mig framför datorn. Du får mig att få träningsverk i kinderna. Du får mig att verka korkad i din närvaro. Du får mig att springa till mobilen varje gång den plingar till. Du får mig varm när jag hör din röst. När jag ser in i dina ögon. När du börjar leka med håret och inte vågar titta mig i mina. Och när du väl tittar tillbaka på mig. Du är ett litet mirakel. Något man inte tror på tills man ser det med egna ögon. Och då faller man handlöst. Jag önskar jag kunde falla fler gånger..

 

Grattis på födelsedagen Amanda.. <3

 

/Olof 

The many faces of me.

Vem är O. ?

Kommentarer överflödiga..

Hemma hos mig.

Klockan är cirkus halv midnatt eller liknande. Pappa och jag är båda salongs och går ut sommarnatten med varsitt glas Shiraz för att begrunda dagens arbete i form av det stenparti vi just lagt grunden till. Jag tar några kliv bland stenarna när pappa just innan en ny sipp vin, mynnar meningen:

”Gå inte i espandrillos i den där geggan.”

Klassiker.


O.

Gör mig stum..

Jag har dåligt samvete för att jag skriver så dåligt. Och att jag skriver för dåligt. Gick tillbaka och läste gamla inlägg och fick lite prestationsångest. Borde vara dags för ett genomtänkt inlägg med poäng snart. Det är ju det jag lovat. Men jag kan inte riktigt tänka så klart just nu. Jag har en fjäril i magen och denna underbara lilla varelse vill inte sluta vifta på sina vingar. För jag vill ha henne här på riktigt. Levande och leende. Denna fjäril med röda läppar och hjärtat av guld. Ta min hand igen. Titta på mig, låt mig falla i dina turkosa ögon. September kom nu och gör mig stum.

Är det din önskan så är det min lag.

Så varför ligga hemma varje natt
när du kan ta på mig som ingen annan kan

Har du lärt
Jag tror vi klarar några dar
Att vi kanske kan ha
Våra två veckor kvar

På Men hur skulle dom förstå
Dom vet ingenting om oss

Dina läppar skickar kyssar från dig
jag fick en bild på telefon
Är det din önskan så är det min lag
Du vet jag släpper allt och flyger dit idag

Det finns dom
som lovar att det svalnar snart
Låt dom prata på
Det är underbart

Och hur skulle dom förstå
Dom vet ingenting om oss


<3

Prinsessa av allt.

Bästa natten på så länge. Sex timmar är ingenting. <3

O.

Jag heter Olof . Del II

Ok, jag sa inte upp mig. Jag gick till jobbet asförbannad och hade den trevligaste dagen på länge, vad fan är det för jävla sätt. Jag fick ledigt resten av veckan istället för uppsägning. Sen blev det gå-hem-race och jag sålde 14(!) och gick först hem. Väl hemma hade det kommit ett brev från min förra arbetsgivare där dom ger mig varma och hjärtliga rekommendationer. Jag skakar på huvudet. Nån driver med mig.

Som tur är finns det fortfarande ljusglimtar kvar i tillvaron. Såna saker som fortfarande får en att må riktigt bra. En god-gammal-på-sista-tiden-nyfunnen-vän att snacka med långt in på småtimmarna. Hon är bäst. Eller att få ett sms från hon. Hon den där söta, hon jag tänker, lite för mycket, på. Hon som bor alldeles för långt bort. Och tanken på att jag kanske snart ska få träffa henne igen.

Det är några av de fina sakerna som får mig upp ur sängen varje morgon. Plus att jag är odödlig, den lilla detaljen får jag inte glömma. Och att jag kan göra i princip vad jag vill.

Så är det. Så helt hopplös är jag inte.


O. dödlig

Jag heter Olof.

Jag är inte den som är särskilt negativ, jag ser som oftast glaset som halvfullt. Ok, jag erkänner, jag är cynisk jävel och gillar att tycka illa om vissa saker. Men jag ser som oftast alltid något positivt i det som händer, saker och ting brukar inte spela så stor roll ändå. Jag brukar inte säga nej, och jag blir lätt överkörd.

Jag bryr mig inte om var skåpet ska stå, jag går av för hackor och om ensam är stark så är jag hellre svag. Det vet ni allihopa. Men nu får det fan vara nog.

Sommaren 08. En sommar att minnas. Jag blev dumpad ur ett förhållande som inte ens var ett förhållande. Jag blev sparkad från mitt jobb. Fick ett nytt skitjobb som jag hatar. Planerade en resa som inte blev av. Fick ingen semester och har inte upplevt någonting. Alls. Nu väntar hösten. Skolbänken. Kommer bli fattig som en kyrkråtta. Regn, snö och slask. Ja, där hör ni, vår höstjävel som redan är här kommer att bli förjävlig. Det vet ni själva också. Fy fan. Vi kommer blekna och gå upp i vikt. Frysa och på regnade på.

Jag vägrar. Jag går inte med på det. Hör du det?? Vem det nu än är som bestämmer!! Fuck you och dra åt helvete. Vad fan har jag gjort för att förtjäna detta. Vad fan har jag gjort? Ge mig en satans chans! Vad begär du av mig. Svara på det din fege jävel!
Jag spelar inte efter några regler, jag gör vad fan jag vill! Jag går över lik. Nu tar jag det jag vill ha och skiter i om du blir stött.


I morgon säger jag upp mig och tar semester. Så dra åt helvete din fega fitta.



O.

Veckan som varit.

• Mor och far åkte iväg för att vara borta över helgen, dom har fortfarande inte kommit tillbaka.
• Jag är utsvulten. Igår ställde jag mig och gjorde tacos klockan 02 på morgonen.
• Jag har varit full varje kväll. Baginbox är en farlig uppfinning.
• Har varit ”sjuk” hela veckan. Har inte orkat gå till jobbet, var där i tisdags eller vad var och usch, nej. Får ta nya tag nästa vecka.
• Nån dum jävel skrev fel mobilnummer i sin annons på blocket, så nu får jag samtal om någon satans bil stup i ett.
• Jag hälsade de nya grannarna välkomma genom att spela ”Så länge skutan kan gå” på obscen volym. Jag tror det uppskattades.
• Jag spillde vin i trappan, på heltäckningsmattan. Stor fläck. Fick panik. Sprang online för att leta tips på vad man bör göra. Jag rekommenderades salt och gin. Så jag hällde på gin och enorma mängder salt. Lät det stå över natten. Funkade inte alls. Fick dammsuga upp allt salt och det luktade gammal fylla av ginet. Jag skrubbade med diskmedel. Lät det stå. När jag kollade nästa gång visste jag inte på vilket trappsteg jag spillt. Ett jävla mirakel är vad det är.
• Jag har tagit död på alla mammas blommor. Jag tyckte jag var duktig att jag kom ihåg att vattna allihopa under hela veckan. Tills jag kom på att jag glömt alla växter utomhus.
• Jag har provat min studentmössa.
• Vill bo i Trosa.

O.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.

Läste just igenom ett mail jag skrev för länge länge sedan. Känns som ett helt annat liv. Och jag kan inte känna annat än stolthet över att jag skrivit det. Jag hade glömt vad det innehöll och jag imponerades av det jag skrivit. Det var inget vanligt mail utan det var DET mailet. Någonting som jag aldrig hade skickat om det inte betydde något. Ett mail man bara skickar en gång. Jag är så stolt att jag vågade erkänna det jag skev i det mailet, oavsett vilken betydelse det hade för den som läste det. Det var ett sånt jättekliv framåt, som terapi. Och jag vet att den det hamnade hos på något sätt tar det till sig och behåller det som sitt eget, och det gör det hela värt allting. Jag är stolt över att ha tagit beslutet att skriva ut det hela som det verkligen var för mig, det var något som betydde oerhört mycket för mig. En vinst för mig oavsett vem det hade hamnat hos. Det kändes bra, inte då, men nu.

Vad jag bryr mig om nu, är att du kommer nära mig. Även om det är för sent att älska dig. Vad jag bryr mig om nu, är att från samma säng, lyssna till samma regn. Vad jag bryr mig om nu, är att få ut dig ur skallen. Är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen. Den tar slut från kyss till kyss. Vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut. Vad jag bryr mig om nu, är att du ligger vaken, i morgontimmen när regnet slår mot fönstret, och det låter som nån går på dig. Vad jag bryr mig om nu, är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit. Och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt. Vad jag bryr mig om nu, är dina armar om mig, även om jag vet att jag måste glömma dig. Vad jag bryr om är att se dig gråta, för jag har gråtit, och du ringde aldrig. Vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig. Vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion, när du går sönder inuti, så som jag gjorde det. Vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig. Vad jag bryr mig om nu är att höra dig, andas. Veta att du är nära. Förlåt nu slutar jag. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig. Säg nånting. Säg nånting. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig...

O.

Hokuspokus.

Jag har drömt att jag dör de senaste tre nätterna. Bra tecken? Tveksamt säg.. Första drömmen så blev jag krossad mellan två containers i någon typ av hisschakt. Fullkomligt fruktansvärt. I natt somnade jag med en snus och svalde den. En liten påse av tobak och nikotin i magen.Verkligen inte att rekommendera. Jag vet inte vad som hände men jag trodde på allvar att jag skulle dö. Vaknade i skräckslagen panik med gråten i halsen och visste inte var jag var eller var jag skulle ta vägen.

Jag har samma återkommande mardröm nästan varje gång jag drömmer mardrömmar. Den går inte att beskriva för jag vet inte vad som händer. Jag vet att allt är fint, och sedan blir allt krossat, mosat av ren ondska. Och det händer om och om igen. Samma scenario. Om och om igen. I natt under min sjuka nikotin tripp så upplevde jag alla mardrömmar jag någonsin drömt, allt spelades upp som en film, alla samtidigt. Klipp på klipp. Lager på lager. Det bara flimrade som att alla ville spela upp sin film på en och samma gång.

Inte nog med det. Igår på jobbet hade jag den otäckaste upplevelsen av Déjà vu jag någonsin varit med om. Det går inte heller att beskriva för jag kommer inte ihåg, men det bara small till och jag frös till in the moment så att säga. Mitt i ett samtal. Jag visste vad kunden skulle säga, hela meningen från början till slut. Ord för ord, med pauser och betoning. Allt jag såg hade jag sett innan. Jag blev så ur spel att jag bara tackade för mig och la på. Sen bad jag om att få gå på lunch för jag ville inte fortsätta.

Fan vad diffust det här inlägget blev. Hokuspokus alltihop. Men hur tror ni jag känner mig då!

”Under perioder i livet då man sover dåligt och är trött under dagarna, kan déjà vu uppkomma flera gånger dagligen. Upplevelsen kommer ofta vid längre sömnbrist (30-40 timmar eller mer), vilket pekar på att det är ett trötthetssymptom hos hjärnan, (obalans i kemin)”

Där ser ni, allt hänger samman. Men jag skyller allt på åskan. Jag vet inte om det är en fördel eller nackdel att bo i skuggan av svampen.

"Bra skriv!!!!"

Slår upp ögonen och bländas av solljuset. Åh gud. Tjock hals, svårt att svälja. Ont lite överallt. Stel. Stapplar upp ur sängen och möter gårdagens verk i all sin prakt. Vardagsrummet ser ut som ett slagfält i onyttigheter och livets drycker. Går igenom mobilen och hittar sms på sms av blandade kvalitet. Saker jag självklart står för, men som man kanske inte initialt skulle skrivit i nyktert tillstånd. Vid datorn hittar jag sex stycken post-it lappar nedklottrade med knappt läsbara bokstäver och saker jag då tyckte var klockrena saker att komma ihåg eller skriva om. Nu kan jag bara tyda tre av dom, varav en lyder ”bra skriv!!!”
Sannerligen. Loggas in på datorn och möter samma sak där. MSN och facebook. Min egen blogg. Kolla nedan liksom. Står för varje ord, men frågan som väcks är om ärlighet är så jävla bra alltid. Tveksamt. Gör folk obekväma. Så det faller bara tillbaka på en själv. Ett framsteg blir ett bakslag som man får ångra eller plåstra om.

På en av lapparna nämns det något om att livet borde vara en musikal.. Det har jag ju visserligen jävligt rätt i.

Jag som alltid hävdar att jag aldrig blir bakis. En sanning med modifikation.
Var vill jag komma med detta.. ingen aning. Svaret finns kanske på en av post-it lapparna som jag inte kan läsa. Bra skriv!! iaf…

Bra skriv..


O.

Om du vill ha mig...nu kan du få mig så lätt..

Såhär...vid den här tiden på dynget, det är då jag är som ärigast. Mest sentimental om du så vill. Tiden då det inte finns några spel eller lager att skydda sig med. Det är nu alla känslor blottas och om du hade talat med mig så hade jag avslöjat allt om mig själv. Det är vid den här tiden som allt som verkligen betyder något kommer fram. Det är vid den här tiden som man verkligen uppskattar allt som man verklgen har, de vänner man har och det som man verkligen blir lycklig av. Och då är det inte rosén som talar uatn hjärtat längst in, längst in i kroppen som jag finns i.


Och för alla som inte vet att jag uppskattar dom, ni finns i mitt hjärta mer än ni anar, att jag är så dålig på att visa det är inte ert fel, det är mitt. Men ni ska veta att ni finns där. Och det är jag evigt tacksam för.

Hade du velat ha mig då hade då fått mig så lätt..

Små små ord.

Fan. Jag har inget att skriva. Inte ett dugg. Ändå längtar pennan till pappret konstant. Fingrarna saknar tangenter. Sitter på jobbet och konstant tecknar ord och meningar efter varandra. Mer personliga ord är jobbrelaterade sådana, kanske inte så konstigt då jobbet är det sämsta jobb du kan ha. Märkligt hur saker kan förändras så snabbt, enda sen det riktiga projektet lades på is en månad så har allt varit en enda lång gäspning. Fy fan vilken transportsträcka. Därför blir det som nu, att jag sitter här och ”jobbar” i mitt block. Hela väskan min är full med små lappar med klotter på. Jag har hittat tillbaka till den där sköna känslan av att skriva med penna och papper. Känns skönt analogt och klassiskt. Detta är kanske det jag borde ägna mitt åt. Det jag verkligen vill göra, i någon form. Ord på papper.

Pröva mig. Ge mig något att skriva om. Ett test. Ge mig ett ämne, en liten utmaning. För min egen del, så får vi se vad jag kan hitta på. Haha, fan vad pretto jag låter, författaren själv liksom.. Så är inte fallet. Lämna ett ord så gör jag något av det. Deal? Ett ord är allt jag kräver. Det kan ni väl unna mig?


O.

Världens bästa låt.

Mannen i den vita hatten är, tillsammans med 747 den bästa Kentlåten genom tiderna, om inte den bästa låten som någonsin gjorts.
Detta 7:47 minuter långa mästerverk måste, bara måste upplevas live. För ett kentfan är detta den mest totala upplevelsen som finns.
Att Jocke Berg lägger till nya verser för varje tillfälle gör upplevelsen unik, och det hör till

Jag ska inte ge mig in på att tolka vad låten handlar om, det är något man får göra på egen hand, alla är vi olika, och det jag uppfattar på ett sätt det uppfattar du på ett annat.
Med det går inte att komma ifrån faktumet att det handlar om steget till vuxenvärlden och man tar det steget bärares en vit mössa. Lägg sedan till kärlek vid detta tillfälle och du får en ganska bra bild av det hela.

Detta är låten som Kent sedan en tid tillbaka alltid avslutar med. I helgen var inget undantag.

Du och jag ska aldrig dö.

Slutet är underbart.

(Om någon tycker att det verkar vara lite folk, så kan jag berätta att jag stod väldigt långt fram och hade 7900 människor bakom ryggen.)

O.

Världens bästa band.

Det var jag och hela Eskilstuna. Hade de inte köpt biljetter så stod de utanför. Längs med vattnet. Då Strömsholmen - där konserten hölls - är en ö belägen mitt i centra E-tuna så undgick inte en enda jävel att Kent var i stan. Hemstaden. Här finns Hangsta Hill. Här finns Grönan, Max 500. Här fanns Mannen i den vita hatten..

Nej, jag ska vara tyst. Här är lite minnen från en underbar kväll.

Håkan H.

Jag som filmar =)

O.