Du låg bredvid mig när jag somnade. Du låg bredvid mig när jag vaknade. Du var den sämsta väckarklockan man kunde ha för du ville alltid ha sovmorgon. Men på nätterna kunde jag bara sträcka ut en hand och omfamna dig, begrava mitt ansikte i din varma päls. Du höll mig vaken med dina snarkningar och tunga andning, du fick mig att somna till ditt spinnande. Du mötte mig när jag kom hem. Du fanns där när jag gick hemifrån. Du fanns alltid där i närheten. Med stora ögon kunde du titta på mig, aldrig dömande, alltid med tillit och värme. Du fanns alltid där några meter bort, hela tiden i periferin, i bakgrunden, du skulle alltid vara med, nyfiken i en strut. Du var min lilla lillasyster. Du blev sexton år och var lika trotsig som vilken tonårstjej som helst. Du var min lilla tjej och jag svek dig när du behövde mig som mest..
Du blev så sjuk att vi inte längre kunde hjälpa dig, du tappade synen som du så behövde när dina leder inte bar dig längre. Det var hemskt att se dig stänga ner, en liten bit i taget. Kan du förlåta oss för det vi gjorde, vi ville inte se dig lida mer..
Alla jag någonsin tyckt om har fått en text skriven här, och ingen har förtjänat det mer än du. Lilla gumman, jag kommer sakna dig något fruktansvärt. Min lilla tjej.. må du sova för alltid.
/Olof
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar