Det var inte jag, det var du och jag, tillsammans.

- Hej..


- ....tja.


Han stirrade på honom men blicken möttes inte. Istället flackade den runt i lägenheten, berörde allting annat än honom. Tystnad uppstod. Trafiken ute på gatan, där sommardagen fortfarande fortlöpte, hördes genom sprickan i fönstret, den som uppstod när yngligen kastat anklagelser och missnöje kring sig en månad tidigare. Han tänkte att han inte skulle vara den som gjorde detta enkelt. Ansvaret låg på ynglingen. Det var han som skapat denna situation. Det var han som förstört livet dom hade innan. Han tänkte inte flytta blicken. Yngligen i sina svarta kängor och läderjacka med den stripiga luggen hängandes för ögonen, lyfte huvudet och mötte blicken. 


- Det här med tjejen.. Det var, det var ett misstag ok, kan du förlåta mig?..
-....
- Det är ok.

Amanda, så här mycket älskar jag dig.

Colored.

Hejochhå och tjongimedaljongen vad jag gillar min nya oxfordskjorta. Ville bara ha det sagt. Chinos på det och sen säger jag hejhej till sommaren.


Ps. Måste köpa nya skor. ds

There is a light that never goes out.

Hej.


Igen.


Det var ett tag sedan.


Men ni vet. Livet, oavsett om det är bra eller dåligt, kommer i vägen ibland. Och då är det lätt att man glömmer bort att man ska skriva ner det som hänt eller det man tänker på.

Jag befinner mig i en situation där jag inte vet hur jag ska agera. Ett vägskäl. Och just nu är jag alldeles för berusad för att förklara närmare hur detta vägskäl breder ut sig. Eller om det ens är ett vägskäl, det kanske bara är jag som tittar framåt, bakåt och på andra som utgör situationen. Oavsett, så står jag och spanar mot horisonten, på vägen jag har vandrat och var jag nu befinner mig.

Det finns en hel del faktorer som utgör min situation. Min utbildning. Min förmåga. Och min flickvän. Jag har skrivit många inlägg som en dedikation till henne. Men som det känns nu så räcker dom inte till för att beskriva mina känslor för henne. Jag älskar henne så mycket som det går. Om jag skulle älska henne mer så skulle jag spricka, alternativt bli sinnessjuk. Att kalla henne för min flickvän är en underdrift. Hon är mitt liv (jag är nog redan sinnessjuk).

Du som skrev till mig och kallade det jag gjorde för konstnärskap. Du...betydde mycket. Jag är för dålig på att skriva positiva saker så jag nöjer mig med att skriva att det du skrev betydde mycket. För det gjorde det. Oerhört mycket. Det du kan ha betytt för mig var att det är värt att slåss för det som är mitt.

Tänk dem som hade varit någon form av artist eller konstnär, då hade det här de här orden som följer varandra betytt något. För mig blir det bara ord, som hamnar i slumpmässig ordning efter varandra.

Ett slöseri på ord.

Jag vet inte var mina ord hör hemma. För någonstans borde dom höra hemma. Inte för att just mina ord är speciella. Inte för att det är jag som skriver dom. Utan för att jag som skriver dom känner att det kanske är just det jag vill göra. Sanningshalten i det borde någonstans betyda något.

Jag kan ha fel. Åt helvete fel. Men det känns inte så.




/Olof

En aktris berättelse.

Jag var inte först med att säga det. Men jag menade det.
Utan att försöka vara klyftig hävde jag ur mig.

- Du är ganska älskad va?"

Frågan hängde i luften.

Hon tittade hon inte ens på mig utan lät blicken stirra slött ut genom fönstret på havet och stranden utanför.

Sen slog hon ner blicken i bordet och svarade.

- Jo, det har blivit så...

Det svåra tunga bagaget.

Svek förblir ett svek.
Krossade hjärtan kommer alltid ha sprickor.
Sår blir ärr.
Som bränd skyr du elden.


En psykolog berättade under en dokumentär om hur vi människor bär på svåra minnen som vi minns i evigheter. Minnen som inte vill försvinna. Det var så träffsäkert och rätt och förklarade så mycket. Det lättade det dåliga samvetet varför man ibland bär med sig saker man helst vill glömma. Men som man fortfarande tänker på.

Hjärnan tar hand om information på olika sätt. Glada, lyckliga minnen behöver hjärnan inte prioritera för de har inte på något sätt skadat människan. Vi behöver således inte gå och runt och tänka på något som inte är skadligt och som bringar oss lycka. Hjärnan skiter i lyckan. Lyckliga minnen går direkt till arkiven utan att passera gå. Dom lyckliga minnena påminner oss inte jämt och ständigt om hur lycklig man var i en speciell situation. De lyckliga minnena tynar sakta men säkert bort i vår dumma djurhjärna. De fyller ingen funktion.

Olyckliga minnen är en annan sak. De fastnar. Hjärnan behåller dessa för analys och kalkylering. Händelser som varit svåra stannar kvar för att hjärnan vill minnas och komma ihåg vad det var som skadade oss. Den vill minnas vad det var som brände oss. Den vill minnas för att processa och ganska. Dessa minnen arkiveras aldrig utan skickas runt mellan hjärnans myndigheter i hopp om att finna en byråkratisk lösning. Saken är den att lösningen sällan finns hos en själv. Speciellt inte när det kommer till det hemska ämnet kärlek. Detta under av lycka och undergång. Men då säger Emil Jensen: ”Nej, det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig. Men kärleken är alltid lycklig, så skyll aldrig på den.” Okej då, Emil. Du har rätt. Men i kärlekens namn sker många dumheter som lätt leder till skador och sår. Och framförallt minnen. Och det är ingen som berättar att vi måste bära dem med oss resten av livet.



Hjärnan tvingar oss att minnas.
Vi har inget val.
Du har inget att skylla dig själv för.
Du gjorde allt som var du.
Vi minns så att vi aldrig glömmer bort det.





Håkan kan, som vanligt, berätta det bättre.

Det lilla livet.

Kommer sent, ramlar in, utan ursäkt. Inget liv, utan stil, går på ångor.



Om du stannar faller du, kommer aldrig upp igen.




Rullar ner, stänger in, glömmer bort.

Spelar in, hänger ut, sena nätter. Sköljer ner, kastar upp, alla pengar.
Ångrar du dig inte nu.. kommer hem strax innan sju. Annan dag, det blir bra, trodde du..

Här och nu, du och jag, fast nån annan. Samma sak, annan smak, måste prova. Snappade upp en nödsignal, hjälpte till och trillade dit. Ännu en, kärleken, sänkt igen.

Kom igen, vi drar hem, jag är klar här. Äntligen, längesen, jag ville inget annat. Jag tar sats från himmelen, landar hårt i tystnaden.


Inget sett, inget hört, inget sagt.

Längre bort än jag.

Det räcker med en detalj. En detalj som påminner. Ett par fylliga läppar. En speciell låt eller någon som dansar som du. Det är allt som krävs för att jag ska vara tillbaka där jag började. Det är märkligt...nej fel ord. Smärtsamt. Det gör ont, i hela mig. Jag känner mig inte hel, jag finner ingen funktion.

Det finns snedfyllor och det finns snedfyllor. Ibland går det snett för att kroppen säger ifrån. Ibland går det snett för att huvudet inte längre vill.
Ibland finner fyllan ingen funktion.

Det finns inget att fira eller avsluta, inget att hylla eller känna stolthet i.

Ibland är fylla bara fylla utan syfte.

Jag behöver dig. Jag fungerar inte utan dig. Sakna mig.


Vaknar inte intill dig. Somnar inte intill dig. Sommar med spritsmak i munnen och ångest för saker man inte kan förhindra. För dom har redan hänt.

Snedfyllan fylls lätt med de känslor som lockas fram lättast. Oftast handlar det om kärlek. Som blir till frustration. Som blir till saknad. Som blir till hat. Alkoholen lockar fram lustkänslor som vill användas. För mig finns det bara en som kan ta emot mina känslor. Men hon finns inte hos mig. Snedfyllor antänts lätt av frustrationen som svider. Ibland vill jag bara slå. Så hårt jag kan. I princip vem som helst. Men jag gör det inte. Jag går hem.

Och saknar till jag somnar.

Varför jag håller mitt huvud högt.

Visst älskar man det här. Jag var tio år 1995.


Sen vill jag skriva om en sak till. Kent släppte en samlingsbox till vintern '08. Boxen som innehöll en rad extramaterial innehöll ett spår som är en del av mig. Om du äger denna box, plocka då fram Tillbaka till samtiden. Sätt på spår sexton. Håll ditt huvud högt, live från Eskilstuna 2008. Och du kommer att bevittna min stolthet. Jag är på den konserten. Jag står max tio meter från scenen storögd och tagen. Jag är med på den inspelningen. Kanske inte hörbart eller med någon som helst bidragande faktor, men med närvaro. Jag var där. När Kent spelade en låt för första gången. Spelade in en låt. Som sedan hamnade på deras första och enda samlingsbox. Jag är så oerhört rörd och stolt över detta att jag kommer minnas det resten av livet.


Saken hade varit avslutad om låten inte hade burit på det budskap som den gör. Som om varje ord var riktat åt mig och mitt individuella liv. Det gör saken ännu mer betydande. Den är betydande för min relation till Kent, och till mitt eget liv just nu. Och för anledningar som jag kommer förklara i nästkommande inlägg. Jag skiter i om ni tycker att det är löjligt. För mig är det på riktigt och för mig är det oerhört stort och betydande. Jag finner inte ens ord för det. Men jag håller mitt huvud högt.

En vindpust under dina vingar.

Du förtjänar ditt eget. Ett ego och en självupptagenhet.

Låt som inte ta dina ungdomsår ifrån dig.





Det här är ditt liv också.

Jag har ingen rubrik och jag kommer inte på någon just nu, det är inte det som är det viktiga!

Titta här! Titta! Allt på bilden är mitt! Bara mitt. Titta så fin hon är. Världens sötaste underbaraste mest fantastiska tös. Fy sjutton vad vacker hon är. Och hon är min. Det är ju helt galet. Hon måste vara galen. Galen i mig. Som jag i henne. Världens vackraste bästaste bästa. Snart är jag hos dig med regnbågar, champagne och kyssar.

/Olof

Jag älskar äpplen.

Man vet att man älskar ett företag när man tårar i ögonen när man ser deras reklamfilmer.

Apple - Facetime

När tjejen visar sitt ultraljud för soldaten långt borta, då brister det fanimej.

Allt eller inget. Del 23

Wapanese/Weeaboo-balkan-schlager.

Nu ska du få se din gamla skata!




Och här har du förlagan!



Dom uttalar till och med "Come on!" på samma sätt. Övertygad än?

Amanda, så jävla ägd.

Fake jappen vinner säkert..
Även om denna såklart skulle tagit hem hela skiten.



Älskar människor som dansar som om ingen såg dom.

Ingen titel! Jag har inte tid för sån skit!

Jag har så mycket att tänka på att ingenting blir skriver här.

Lika motsägelsefullt som jag.

Fan också.

Ser ni summan längst ner på den här bloggen. Denna blogg är värd 3 383 kr.
Nån dag ska jag casha in alla dom där pengarna och leva gott resten av livet.
Men inte än. Inte än.

Sen undrar jag vem i helvete som surfar in på min sida från Amersfoort, Holland??
Någon har suttit i Holland och skrivit in morslillaolle.blogspot.com i sin webläsare. Vem? Träd fram och visa vem du är.


Tills dess skriver jag inte ett ord till. Nej, fy fan.

Nu sitter jag i båten, då kan jag lika gärna ro!!!!!

"Utan dig är jag ingenting värd.."

Vissa texter är ibland lite för passande. Ibland passar dom lite för perfekt. Det går liksom inte att komma undan. Som om samvetet tar en omväg via musik och text för man inte klarar av att säga det själv.

Ibland går det inte att komma undan tankarna och det som gror i djupt in i hjärtat. Det som vill ut. Det dåliga samvetet.


Jag älskar dig min prinsessa.

Mad Bra.

Slåss, knulla och skratta.

Get dirty. Get fucking filthy. Get poor. Get off your ass. Get desperate. Get dangerous. Get vilified. Get vile. Get romantic. Get fucked. Get moving. Get productive. Get pro-active. Get started. GET YOUR OWN LIFE. Get doing something. ANYTHING.

Because before you know it you're 40 with kids, a mortgage, and responsabilities that cause your fun to come second.

So before cancer, before children, before 50 hour work weeks, before back and knee problems, before school loans, before you lose your sense of humor...

FIGHT.

Fight and fuck and run and smile. SMILE because the older you get, the less you will.

So yes, quit beeing such a goddamn pussy, because bitching and whining and worry never made anything better.

En helt ny karriär II

Jag trodde att orden hade flytt sin väg och att ingenting fanns kvar. Ett påtvingat krav att skriva ett Curriculum vitae fick fingrarna till tangentbordet igen. Efter fyra timmar är det fortfarande inte klart men fingrarna är på tangentbordet igen. Dom trivs ju där. På något sätt är det där dom hör hemma. Inte att filea nån fisk eller flambera en cêpe. Jag har gärna ett vinglas i handen, bredvid tangentbordet. En espresso eller en macchiato. Men bredvid tangentbordet. Inte i någon matsal på ett serveringsfat. Kalla mig fel virke eller kalla mig unik. Jag skiter i vilket. Jag vet att jag inte är där för samma sak som alla andra. Jag hittar min väg, så kan dom andra servera mig vad jag vill ha. Inte tvärtom. Jag skapar inte i köket. Inte i matsalen. Inte på någon ostvagn eller bakom en bar. Jag skapar mitt eget. Det kan ingen annan. Du får gärna avsky mig. Om det gör mig tydligare. Du kan slå mig i bitar. Du kan slå tills du vitnar och dina knogar blodiga. Någonting kommer stå upp i mig ändå. Pennan är vassare än din global-kockkniv. Tankarna är hetare än din SMEG gasolspis. Orden fyller mig mer än din Absolut Vodka.

Jag hatar att bli nedtittad på.

Den här bloggen ruttnar sakta men säkert bort på ett internet som bara innehåller Facebook, Kissie och dåliga mailadresser. Helt i onödan. Men det är mitt fel. Mitt misstag. Min förlust. Jag borde veta bättre.



Jag vet bättre.