Jag lovade mig själv när jag återöppnade den här loggen att jag inte skulle nämna dig överhuvudtaget. Det går inte. Jag kan inte hålla det löftet. Du är bland det värsta som hänt mig. Jag har aldrig mått så dåligt över någon som jag gjort över dig. Ändå kan jag inte sluta tänka på dig. Jag fick en tanke att jag kanske så smått kanske börjar komma över dig. Men så av en händelse gick du förbi och jag kände hur din parfym äntrade mina lungor. Som ett knytnävslag i magen, och allt var tillbaka igen.
Jag hatar att - trots att vi rede ut allting, trots att vi kunde återgå som vänner, trots att allting faktiskt blev bra –att du ändå vann när jag förlorade. Jag avskyr att du kan gå hem till någon. Fortsätta. Starta om och gå vidare. När allt jag kan göra - är att se på.
Jag har förstått att han är allt som jag inte är.. Jag har ju knappast lärt mig något sedan sist.
Jag förlorade så mycket på dig, förlorade det som inte var mitt. Förlorade det som aldrig var mitt. Och nu vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag har ingen att gå vidare med, gå hem till, att tycka om. Bara minnen och tankar som står mig upp i halsen.
Jag vet inte vems fel det hela var. Var det du eller var det jag. Byggde det hela på ett dumt missförstånd. Jag vet inte. Du har din version och jag har min.
Jag önskar jag kunde hata dig men det går inte. Jag önskar jag bara kunde glömma bort dig. Jag önskar nästan att jag aldrig träffat dig. Men det menar jag inte. Jag skulle ha gjort det hela igen. Om de gav mig en ny chans, om fick jag vrida tillbaks tiden, spela om partiet, en helt ny giv. Så skulle jag göra om allting igen, gå på samma mina, samma misstag. Jag älskade tiden som du gav mig.
Du var och är för fin för mig, och det visste jag hela tiden. Hjärnan sa en sak men hjärtat något helt annat. Jag borde ha förstått, jag borde ha insett att du inte kunnat mena allvar. Att en sån som du aldrig kan tycka om en sån som mig. Jag borde ha förstått. Jagbordehaförståttjagbordehaförstått. Det hela är ju mitt fel ändå. För hur jag än försökte kunde jag inte annat än följa mitt förvuxna dumma ensamma hjärta. Men du fick mig så otroligt lycklig. En kommentar, en antydning, en beröring. Du tog i mig. Lycka i ett ögonblick. Du fick mig hög. Helt berusad av din närvaro. Jag ångrar så att jag inte fick mer av dig. Din doft, din smak, din yta, ditt inre. Jag ville äta upp dig. Omfamna dig och aldrig släppa taget. Fan, det skulle varit du. Jag vaknar med den tanken varje dag.
Jag funderade på att ta någon annan bara för att fylla tomrummet, vemsomhelst, men fann att när jag tittade åt någon annan att dom inte duger, de är inte du. Jag vill inte ha dig för att du är gudomligt vacker - som alla andra vill, jag vill ha hela dig. Jag vill ha någon som du, hon kan få se precis hur som helst ut bara hon är som du. Du måste vara bland de bästa jag någonsin lärt känna, och det känns som du vill inte se åt mig. Du måste förstå att jag inte hyser något agg mot dig. Jag klandrar dig inte för något. Du kan styra dina känslor lika dåligt som jag kan styra mina. Och det kan vi inte göra något åt. Så råkar det bara vara.
Det sägs att det är bättre att älska och förlora än att inte älska alls, men jag vet inte om jag är beredd att hålla med på den punkten. Speciellt inte när man inte fick chansen att älska innan det tar slut och man står som förlorad förlorare. Kvar med saknaden och ett tomrum som aldrig fylldes. Om man mår så här dåligt av att vara olyckligt kär - då vill jag aldrig bli kär igen.
Till vem som helst, om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt. Jag ger dig vad som helst bara du stannar kvar. Du behöver inte ens tycka om mig. Låt mig bara tycka om dig.
O.
