Nu har ni sett hur jag ser ut tillräckligt.


O.

Tro och tvivel.

Jag har inte skrivit något på jättelänge. Jag har inte haft något att skriva. Jag skriver, som ni vet, inte om day-to-day saker, inget fel med det, men jag råkar inte göra det. Det har råkat bli så att jag skriver om saker och ting som rör sig i mitt huvud, om saker jag känner och hur jag till viss del mår. På sista tiden har det kanske inte sett alltför ljust ut, det kan jag erkänna. Det har varit jävligt krångligt och jättekomplicerat. Jag pendlar från att vara top of the world till att stå och lipa som en unge på en konsert. Jag försöker och försöker men inget går dit jag vill. Allt bara bär i väg åt motsatt håll med motsatt resultat. Bråkar och tjafsar, missförstår och sårar. Allt känns bara infekterat. Jag tror att jag gör det hela värre. Jag är asjobbig att ha att göra med. Mina ord är ibland betydelselösa och tunna som luft men visar sig senare vara blytunga projektiler som fastnat. Jag vet inte vad jag betyder. Eller vilka ord jag ska välja.

Detta gör att jag inte känt för att skriva. Allt är bara ett virrvarr av ord som inte passar med varandra. Konstigt nog har jag aldrig varit så säker på min sak. Men det skriver jag om en annan gång.

O.

Och så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl..

Så jag såg dom. Jag stod meter ifrån dom. Jag hörde dom. Ack vad jag hörde dom. Ordet overkligt i sin definition. Jag har funderat såhär efteråt, på hur och vad jag skulle skriva om det.
Men jag kom fram till det att jag tror jag behåller det för mig själv. Det var något som jag tog till mig. Och jag vill inte beskriva det.

Jag trodde att jag var beredd på vad de skulle ge mig och det var jag, till viss del. Sen kom låtval jag inte alls hade räknat med, och låt mig bara säga att det gjorde mig aningen svag. Eller jag ska vara ärlig, dom golvade mig totalt. Sen gjorde jag saker jag tydligen bör ångra.. Hjärtat skrenade iväg och fick lite för mycket spelrum. Jag bromsar på is när jag blir glad.

Jag kan inte avsluta den här texten. Jag skulle ju behålla det för mig själv sa jag ju. Så jag skiter i det.

O.

Timmar, minuter kvar..

Jag älskar ett band och det bandet heter Kent.

Underbar kväll. Underbar natt. Underbar morgon. Avslutar detta dygn med 4 timmar Kent.

Jag älskar dom. Det slår mig varje dag. Varje dag som jag kämpar med allt annat jag kämpar med så finns dom där, i lurarna, i ett par högtalare, i bakhuvudet. Redo att sätta ord och musik på det man känner. Hur kan dom. Hur gör dom. Jag saknar ord för deras verk. Kapitulerar och bara ger upp. Det finns inget som slår det.

Jag har tappat räkningen på alla de gånger som jag på jobbet, smugit igång ipoden och bara försvunnit för en låt eller två. Sluten i en bubbla med bara jag och dom.

Utan dina andetag. Stenbrott. Frank. Oprofessionell. En himmelsk drog. Den döda vinkeln. Sverige. Revolt III. Mannen med den vita hatten. 747, glöm aldrig 747. Jag kan fortsätta i evigheter. 11 album. Jag behöver inget annat. Ge mig Isola och det räcker för mig.
Jocke Berg är ett geni. Min gud. Hur denna människa är skapad förstår jag mig inte på. Han är odödlig. Guds rätta åttonde underverk.

Den 21 mars är det dags. 5000 människor och jag. Fullkomlig nirvana. Jag vet inte om jag längtat efter något så mycket i hela mitt liv. Avslutar dom med 747 kommer jag inte levande därifrån.

Ni kan skratta om ni vill. Men det är vi som rör oss. Ni står still.

O.

Tänk den som kunde rusa in i något nytt. Del 2.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Upp som en sol ner som en pannkaka. Fast tvärtom. Den sista veckan har bjudit på alldeles för mycket för vem som helst. Så mycket negativt, så mycket vändningar, så mycket oklarheter, så många frågor, så mycket känslor. Fick sparken, bara en sån sak. Blev varslad i måndags. Fick ett nytt jobb idag. Känns som den nytändning som jag behöver. En drastisk förändring i miniatyr. Har rett ut och fått svar på frågor jag behövde höra. Har fått hjärtat lättat. Har insett att jag har värdens bästa och mysigaste kompis mitt framför ögonen.

Och nu sitter jag här. Hur tillfreds som helst. Har just haft det hur bra som helst. Spenderat kvällen med två bästa tjejor som skulle gjort vem som helst glad. Ut högtalarna på väggen strömmar nu en av väldens bästa låtar ut. Mannen med den vita hatten (16 år senare). Imorgon hade jag tänkt beställa en stor jävla tv.

Så här borde det alltid vara.

Så komigen nu gott folk, nu möter vi sommaren! Bring it on, jag är odödlig.

O.

Tänk den som kunde rusa in i något nytt.

Humöret förändrar inte personen.

Lördag. Päronen på andra sidan jordklotet, där det bara finns vatten. Tomt hus. Någorlunda soft planerad kväll. Väntar på W.

Jag skriver detta för att jag inte ska publicera det andra inlägget jag skev. Skulle just lägga in det men skiter i det, vill inte tänka på det.

Ska korka en italiensk vinare så tänker vi inte mer på det. Ska nog se till att bli salongs++ ikväll.

O.

Friheten i några siffror.

Text: J. Berg
Musik: J. Berg
Skiva: Vapen & Ammunition
Uppdaterad: 020704

Brinn pengar brinn
Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är

Brinn pengar brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland

Visst känns det som att kärleken väntar
Visst känns det som att kärleken väntar