Får jag prova en sak?

Namnet är Campolieti, en Ripasso från Valpolicella. Ung, 2007.
Som en sucker för Amarone är det svårt att inte misstycka. Etiketten ger bilden av det italienska rödtjutet en modell dyrare. Det är lätt att lockas. Och jag tycker nog att du ska ge efter.

Nyansen av det som flödar ur flaskhalsen kan tyckas nästan avskräckande i dunklel med sin genuina rubinfärgade nyans och ändlösa djup. Men färgen låter dig simma i en ädelsten.

När du väl är där nere i djupet så fyll lungorna med körsbären, eken och blåbären. Låt doften leta sig in och känn arvet från storebror Amarone, med russin och torkade frukter. Inhalera mörk choklad. Känn det tunga italienska.

Låt dig sedan överaskas när du för glaset till dina läppar och du slås av någonting annat. Lättheten, syran som gränsar till sötma och som leker med din tungspets med det behagliga fruktiga. Lillasyster Amarone kysser dig på kinden och fnittrar nöjt. Med en lätthet och fruktiga syra, med avslutande milda tanniner och en eftersmak som dröjer sig kvar efter att hon vinkat adjö är det lätt att sukta efter mer. Men den här flörten stannar på stadiet lek och spel och leder bara till leenden och förälskelser. Inte till giftermål.

Känn dig inte lurad, känn dig inte sviken, känn dig ung och känn att det här var väl spenderade pengar.

...

Så var det med den saken, min första vinrecension..