Du var alltid fullast på krogarna
Du skolka från livet natt efter natt
Du vakna upp och längta ut till skogarna
Och ditt drömda hus där
Och din abessinierkatt
Med pengar på fickan var du oslagbar
Du dansa tills du föll omkul
Tills inget fanns kvar
Du var alltid fullast på krogarna
Och aldrig så ensam som när morgonen kom

Du sjöng om passioner och lömska demoner
Vem ville du skrämma natt efter natt
Du gick till din älskling med blå anemoner
Du visste aldrig hur du skulle ta hennes skatt
För dej fanns aldrig nåt mellanting
Dina läppar lika spända som din vigselring
Du levde av dikt och dog av demoner
Och dränkte din oro i drömmar och rom

Med en flicka i knät och ett glas i din hand
Bland skvaller och sånger och kyssar och smek
Var det värme och glädje i ditt längtande land
Ditt handslag var fast
Din blick vilsen och blek
Stan är så vacker men också tyst och fjär
Du lärde dig nog aldrig att leva här
Med en flicka i knät och ett glas i din hand
Slapp du se nõr din svartklädde tjänare kom

Vanilj och kanel och en rosenkrans
Ska du ha när du nu sagt farväl och adjö
Du begärde allt
Du brann hett och fort
Jag hoppas din ande hittar till Paradisets ö
Det finns ingen sorg eller smärta kvar
Bara en tanke då och då på flydda dar
Vanilj och kanel och en nyponroskrans
Och rymden som fylls av kvinnornas sång

Gud vad jag är berusad. Så där genuint packad som man bara kan bli av en lång natt ute. Det brusar i mina öron, ungefär som en tv som inte hittar någon kanal. Och det är väl ungefär så jag känner mig just nu. Jag hittar ingen kanal. Myrornas krig. Ikväll har jag dansat tills svetten gjort sig påmind. Druckit tills kroppen ropat stop. Slösat tills plånboken sagt ifrån. Trots detta brusar öronen, och jag hittar ingen kanal. Allt bara brusar. Myrorna slåss mot varandra i en evig kamp som ingen vinner. Ingenting stannar. Allt rör sig och försvinner.

Jag träffade mitt “ex” i det stora vimlet, jag hörde inte vad hon sa de få ord vi utbytte och jag bryr mig faktiskt inte. Jag kan säga så här i efterhand att jag är glad att det inte blev mer än vad det blev mellan henne och mig. Allt var ett stort misstag från hennes sida. Hennes fel. Hennes ogenomtänkta val. Min förlust och blåsning. Önskar att det aldrig hade hänt. Då hade jag inte slösat det som jag gav henne, känslorna, kampen och den onödiga, menlösa strävan. Det som för mig då betydde allt, men för henne inget. Det är så man vill kräkas. jag önskar jag inte kunde tänka på det, och jag hatar att bli påmind om det. Det hela är något som man aldrig vill tillbaka till. Ett stort infekterat sår.

Som tur är finns det kontraster. Mitt i mörkret finns det ljus som värmer. Som vägleder och visar att det finns en annan värld. Gud vad jag saknar henne. Jag vill ligga nära, tätt intill. Jag vill höra hjärtslag. Känna hennes doft och hålla om henne. Hon är det bästa jag vet och jag längtar efter henne varje vaken minut. Hon är underbar och vacker. Hon är rolig och perfekt. Och jag tycker om henne med hela mitt hjärta.

Men just nu brusar allting. Jag sitter ensam i mörkret i skenet av datorn vid köksbordet och klockan är 03:57. Och öronen piper. Och jag saknar min Amanda mer än ord kan beskriva.

O.

Ingen bloggar på julafton! Gör man det bevisar man bara för omgivningen att man inte har något liv. Det här inlägget räknas inte!

En liten bit av mig / Onödiga fakta: Tåg

Varje gång jag passerar över en tågräls uttalar jag orden "Jag tänker fan inte bli överkörd av något tåg.." högt för mig själv.

O.

En liten bit av mig / Onödiga fakta: Lego

Jag ägde aldrig något lego när jag var liten. Eller jo, en ask hade jag. Den var köpt under en semester i Bulgarien när jag var väldigt liten. Detta var innan muren föll 89, och Bulgarien var fortfarande kommunistiskt under Sovjetunionen. och som vanligt när det gäller kommunistiska nationer så frodades priatkopieringen. Detta betyder att mitt lego inte var Lego®, utan kopior på samma stort. Detta gjorde att bitarna inte passade i varandra eller inte fastnade alls, alternativt att de fastnade för all framtid omöjliga att få ur.

När jag var mindre hade jag väldigt dåligt med leksaker överhuvudtaget. Jag minns att mina kompisar inte ville gå hem till mig för att de tyckte att jag inte hade något roligt att leka med.

Jag läser fortfarande leksakskataloger när dom kommer.


O.

Låt avståndet bli en garant.

Bakom dig så bränner släckta bränder. Jag vet det. Du har berättat. Du ser dig om. Du brände dig på lågor av ego och attityder. Som tändstickor antänder ett dåligt samvete. Ett plågat samvete för stort att bäras. Tvivlad och misstrodd, på flykt. Lämnade med rätten på din sida. Krampaktiga händer vill ha dig kvar, vädjar, sliter desperat med ord och skuldkänslor. Du förtjänar bra, bättre, bäst. Håll ditt huvud högt. Skrik tills bröstkorgen är tom. Sprick sönder så jag får plocka ihop dig igen. Spring vad benen klarar. Spring, så att jag kan springa före. Jag vill skydda dig mot minusgrader. Varna mig när det bränns. Varna mig om jag bränns. Om jag kommer för nära, om jag finns för långt bort eller inte alls. När du inte vågar eller vill. Du kan slå mig i bitar. Skrik ut din ilska på mig. Kasta mig i din avgrund. Dra gränser, bygg murar, lås in. Kasta nyckeln så hårt du kan. Projicera ditt svek, skulden du fick bära. ditt gamla svarta samvete på mig. Låt mig bära det. Så du slipper.

Låt mig vinna din tillit. Så som du vann min.

Med eller utan namn, utan titel på det som finns.

Se mig. Jag bränner inga bränder. Jag flyr inte elden.

Jag har inga vapen.

O.

En dag fanns det något igen..

Hej..

Bara jag som blir sentimental om nätterna? Bara jag som blir rörd av rara SMS som visar att det faktiskt finns någonting fint?

Bara jag som blir sentimental av fina bilder och musik till det?

Så jävla cheesy. Så jävla puttinuttit. Så jävla fint.




Nattens låt blir denna.