Se min förändring.

Jag har visst fler läsare än jag trott. Jag satte nästan vinet i halsen.
Det hade jag inte räknat med. Fick mig att tänka till. Det startade något. En tillbakablick.

Vad är det jag har skrivit egentligen..

Min besöksskara har varit knapp, jag har kunnat räkna dom på min ena hand. Trodde jag. Jag vet, det är en blogg, det är det som är meningen att vem som helst ska läsa, men vill jag att alla ska läsa det som har gjort så ont att författa. De ord om jag valt att placera i meningar till något som beskriver..mig, vill någon läsa det?

Jag har inte skrivit sedan ett par veckor tillbaka.
Dom gånger jag måste sätta ord på tankar och funderingar är oftast då jag ser inåt i mig själv. Men ibland behövs inte det. Som sedan sist. Det har inte behövts. Hjärtat vaknade inte.. Jag vet inte om det slutade slå eller om det helt enkelt inte brydde sig. Jag tänker då inte känna efter. Jag kan bara le och skaka på huvudet. Nog fan är det ironiskt.

Men det förändrar inte vad jag skrivit.
Man kan inte blunda för mina demoner. En gosse som vill visa vad han kan. Rädslan att bli lämnad ensam, genom ordval och formuleringar. Han som viskar ut sina skrik så att ingen hör. Han som biter ihop för att dölja känslor, när han inte vill visa vad han tänker på. Fasaden själv. Skriver ord på papper för att det känns bra. Om någon vill läsa det, så får dom, jag är mig själv. Tänker inte låsas vara någon annan. Se mina demoner, då kan jag stå emot dem.

Se min förändring. Det är upp till var och en. Och just nu är jag helt befriad. Jag hoppas alla känner likadant.

O.

"E" med två ii.

En början. Ett slut. Ett avslut och ett farväl. Ett lycka till och ett jag saknar dig redan.

En dåtid och en framtid. Där emellan hände det mycket. Du var bakis i mjukisbyxor och var hur söt som helst. Du sa, hej jag sätter mig här… Känslor huller om buller, bråk och missförstånd. En lovad kram och en kyss i pannan. Milslånga konversationer och träningsmani. Svartsjuka och ett leende som inte försvann. Borttappade nycklar och tålamod. Hemlisar och pirr. Stunder man önskar att tiden stod still. Om soldater och töser. Träningsverk och sömnlösa nätter. Tusen och åter tusen sms och nästan lika många skumbad.

Allt ingredienser i en fantastisk vänskap som jag skulle offra allt jag är för.

Jag vill tacka dig. Så innerligt och från botten av mig själv. För det är dit du har nått. Du har kommit förbi ytan och kommit mig närmre än mitt eget skinn. Längre än mig själv. Längst in i hjärtat på mig finns det spår av dig. Och det kommer alltid finnas. Jag glömmer dig aldrig och det vet du om. Tack för att du känner mig. För att du lärde känna mig och att du gav det tid. Tack för att du släppte mig nära dig, att jag fick prata med mig. Tack för att du funnits kvar oavsett hur jobbig jag än har varit. Tack för att du förlåtit mig när jag sårat dig. Tack för att du inte dömt mig för mina brister. Jag har inte förtjänat något av det, men du har gjort det i alla fall. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag önskar att jag kunde ge dig och vara den du behövde.

Jag måste tala tyst så inte hjärtat vaknar. Jag tror inte det vet något än, när det väl upptäcker det vad som hänt då är det för sent. Hjärtat går bara på känslor inget annat, inget logiskt, inget rationellt eller realistiskt, utan bara känslor. Det kommer ta livet av mig. Riva, brinna och fräta och äta upp mig inifrån. Jag är så rädd för vad det kommer göra med mig. Hoppas det inte vaknar. Jag hoppas så.

Det är lika bra jag låter mina tårar rulla ner för kinderna nu istället för att jag ska skämma ut både dig och mig när du väl åker. Jag har aldrig känt så mycket som när jag är nära dig. När jag får höra din röst eller se dig. Hur kommer jag någonsin tycka om någon annan..Det finns inga andra som du. Du har alltid varit och kommer alltid att vara bästa tjejen.

Du är bland det bästa om hänt mig. Jag vill bara omfamna dig och aldrig släppa taget. Jag ångrar så allt dumt jag någonsin gjort, och allt jag sagt som sårat dig. Jag kommer sakna dig oändligt E.

O.

På nära håll.

En timme blir en minut. När du ligger bredvid försvinner tiden genom mina ögon. Du andas tungt och jag bara ser dig sova. Följer andetagen med mina egna. Du finns där stilla och på riktigt. Jag kan bara sträcka ut en hand och röra vid dina lockar, din kind eller din hand. Ta den i min och bara hålla. För en sekund, en minut, en timme, det är detsamma. Du är varm, utstrålar värme i din närhet. Luften är kall men du värmer mig. Det är mörkt med du lyser. Nära inpå, följer dina linjer och bara hud. En syn värd att förlora allt för. Bara doften av din hud gör mig andfådd. Din luft i mina lungor. Jag skulle aldrig väcka dig när du sover men jag skulle ge dig vad än du pekar på om du bett mig. Allt inom mitt räckhåll. Men det vågar jag inte säga.

Fem ord i mina tankar som är mina. Fem ord som funnit mig. Som bara jag vet och så förblir. Så förblir. Jag ser dig sova. Det är nästan detsamma.

En svår situation javisst, med det är inte mer komplicerat än vad man gör det. Jag ska aldrig göra dig illa.

Tack för att du en dag sa hej..

O.

Att vara soldat.

Man är ju kille alltså. Den saken är ju klar. Ibland har man ju tvivlat men det här avgjorde fan saken. Vad tänker man med egentligen. Eller ja, dum fråga. Militären har nog aldrig haft så stort inflytande. Det är lite av det som är poängen.

Men det är märkligt, hur man tänker och funderar. Formulerar i huvudet och vrider och vänder på ord och tankar. Provar olika ordval, gör om och hittar något bättre. Tänker, fan det här låter bra, det här är vettigt...

Sen står man där, presenterades..och inte fan låter det bra. Det låter helt åt helvete. Vad är du för människa egentligen. Va? Hur i helvete kunde du tycka att det där lät bra och presenterades på ett ömsesidigt sätt. Snacka om att vara ute på tunn is, balanserandes på en tunn jävla lina.. Klumpig som en någon som beställer och äter två pizzor.. själv! Orden vill inte. Varje ord blir för stort, betyder för mycket. Dom fastnar inte med varandra. Resultatet blir något som ingen skulle vara stolt över. Ett virrvarr av förklaringar och gåtor. Lämnar alla som frågetecken.

Jag hoppas innerligt att det inte uppfattades lika plumpt som det kändes. För om så är fallet så lovar jag att soldaten skickas ur armén för gott. Jag hoppas dock att det kunde tas emot med glimten i ögat.. För soldaten gillade tösen.

Jag ler och skakar på huvudet. Krig gör en ehm..galen.. *ler*

O.

Blodsmak.

Och så kommer känslan, den smygande känslan. Den enda jag inte rår på...Den hör inte hemma i mig. Ska inte höra hemma i mig.

Jag biter min tunga. Biter tills smärtan sjunger i huvudet och smak av blod och saliv blandas i munnen. Tar ett djup andetag och försöker skaka huvudet i andra tankar. Ge dig. Både du och din kropp, ge er. Den känslan ska ni inte känna. Får ni inte känna. All aktivitet ska slås av. Nu. Hör du vad jag säger. Du har lovat. Du har lovat dig själv.
Du förstör, fattar du inte det.

Jag skär ut tungan. Klöser ut mina ögon. Sliter ut hjärtat och kastar det så långt jag kan. Jag vill inte ha det, vill aldrig mer se det. Det tillhör någon annan. En annan kropp. Det måste hamnat fel. Jag känner att det är mitt fel. Det är jag som känner så här. Jag gör allt för att inte, men det går inte. Men känslan, den brännande känslan. Den enda jag inte klarar av... Så jag stänger själen, klämmer ihjäl den. Blockerar, stänger ute. Håller för öronen och låtsas inte höra. Blundar för att inget se.
Men det försvinner inte.

Varför sa du alla dom där sakerna om du inte menade dom, varför sa du dom och sen tog tillbaka dom. Varför lyssnar du på vad jag säger fast du säger att du inte gör det, varför vill du inte ta mina komplimanger men alla mina dåliga ord. Varför såras du när jag säger något dumt. Varför fastnar vissa saker. Varför påverkar jag dig. Varför blev du en gång svartsjuk när någon annan kom för nära. Varför saknade du mig när jag bara försvann för en timme. Varför kändes det en gång som tusen knivar pga ett sms. Varför var det jag istället för en solig sandstrand en sommardag. Varför hade vi världens bästa hemlis.

Jag saknar den, och jag saknar allt.
Men jag biter min tunga. Jag har minnen för livet. Det räcker.
Det måste räcka.

O.