Lonely Hearts Club.

Vaknar omtumlad. Inte bakis men helt klart sliten. Solen ligger på, bländar mina ögon, det är stekhett. Borde gått upp för länge sedan men som så många gånger tidigare gick det inte den här gången heller. Tankarna snurrar fortfarande, men det känns bra. Jag behövde det. Drar mig upp ur sängen och ställer mig framför fönstret och tittar ut. Det är fint väder. Får en känsla av hur söndagarna var när man var liten, då samvetet inte plågades av vardagliga bekymmer, så känns det nu. Jag har fortfarande hur mycket som helst att oroa mig för, massor med plugg som måste fixas och jag är i princip pank. Men ingenting känns omöjligt, ingenting känns så svårt att det inte går att klara av. Ingenting som det jag just gjorde. Det var omöjligt det visste jag, ändå kastade jag mig handlöst. Det var det enda sättet. Jag skulle inte kunna säga att en sten lyfts från mitt bröst, jag skulle säga att jag föll tre kilometer genom luften och överlevde. Jag avskyr att jag gjorde det, ingen ska behöva få något sådant kastat på sig. Men jag kände att jag inte hade något val, jag vill inte leva i lögn, det är inte rättvist. Allra minst mot henne. Hon som får mig att le. Vill skicka ett sms men kan inte.
Jag hoppas jag inte förstört något.
Hoppas jag inte förstört mig i hennes ögon.
Det var ju för hennes skull, hur konstigt det än låter..

Och nu känns det bra.

Jag är inte lätt. Men jag försöker. Så mycket jag bara kan.



O.