899 kronor och den materiella odödligheten.

På sommarlovet innan sexan fick jag en sak som förändrade mig som person. Jag önskar att det var något bättre, något finare och något mer värdigt. Men det var ett par skor. Ett par FILA-skor.

Om du vill lyssna så här kommer hela historien.


I mitten av femman på mellanstadiet gick jag i skola mitt inne i stan. Det var just efter att vi hade kommit tillbaka från Linköping och vi bosatte oss i en temporär lägenhet mitt inne i centrala Örebro. Det var en stor klass med alla typer av kids. Innan, innan vi flyttade med Pappas jobb till Linköping hade vi bott i Adolfsberg, ett välbärgat område i utkanten av Örebro. I klassen som jag gick var vi alla likadana. Vi var alla vita, vi bodde alla med båda våra föräldrar och våra syskon. Vi bodde alla i villor och alla våra pappor hade välbetalda jobb. Det var inget som var annorlunda. Det var inga konstigheter. Vi var skyddade och oskyldiga kids. I den nya klassen inne i stan var det alla typer av ungar, det var turrar och adopterade och skilsmässobarn i en ordentlig blandning. Det fanns det snygga tjejgänget och det snygga killgänget. Jag tillhörde inget av dem. Men jag hade kompisar. Riktiga kompisar. Och vi blev på något sätt inkluderade med de snygga, coola killarna i slutet av femte klass. Vi hade det väldigt kul.

Strax innan sommarlovet i femman, började tonårstiden. Ett disco på en annan skola. Vi hade haft discon på vår egen skola tidigare och vi hade gjort vad vi kunnat för att komma de snygga tjejerna närmare. På något sätt var det endast på discon som man kunde gör detta. Men det var utan resultat. Det var helt utan resultat.

Detta disco på en annan skola blev en ny upplevelse. Något som vi aldrig skulle glömma. Jag hade tjatat mig till att få sova över hos en av de coola killarna, precis som alla andra i gänget som vi var i hade. Vi skulle ha en all-boys-night med disco, vara-uppe-sent, och övernattning. Det skulle bli något utöver det vanliga.
Vad vi inte hade räknat med var att det skulle vara andra människor på discot, något som kan te sig självklart då discot hölls på en annan skola. Med det hade inte slagit oss.

Vi anlände. På våra cyklar.

Och såg hur tjejerna som var ”våra”(dom gick ju i vår klass!) helt uppsluppna av ett nytt spännande killgäng. Dom var inte som oss. Dom var inte klädda som oss. Dom dansade verkligen inte som oss. Och dom vågade ta i tjejerna på sätt som vi aldrig ens hade drömt om. Dom var inte ens svenska som oss. Vi bevittnade hur tjejerna fullkomligt smälte som smör i blotta närvaron av dessa nya hingstar. Vi fick se hur dom tog våra tjejer framför ögonen på oss. Vi fick se hur dom kysste våra flickor.

Cykelfärden hem var tyst. Väl hemma höll vi ett krismöte, upprivna och chockade.
Hur kunde dom! Vad hände! Hur kunde detta ske! Vi hade inte en chans att tävla med dessa nya killar. Dom kunde dansa, dom kunde klä sig, dom visste hur man hånglade. Dom var ”Players”.

Och dom hade alla en sak gemensamt. Dom bar alla FILA-skor.


Dessa skor kostade en förmögenhet. Det visste vi inte då, men det lärde vi oss. Dom blev symbolen för vad som krävdes för att få hångla och för att vara NÅGON.

Vi flyttade ifrån vår lägenhet och min skola det sommarlovet och jag bytte skola. Och jag förlorade som så tidigare alla mina tidigare kompisar. Jag vet inte hur jag lyckades genomföra denna kupp, men på något sätt fick jag Pappa att förstå att jag behövde ett par nya skor. Jag vet inte ens om jag behövde det. Och jag önskade mig ett par FILA. Och jag vet inte hur men jag fick ett par. Dom kostade 899 kr. En drömsumma.

Jag förvandlades till GUD. Jag överdriver inte om jag säger att jag fick storhetsvansinne. För det var exakt vad jag fick. Jag blev kung och odödlig. Jag började döma andra människor efter deras kläder, och framför allt deras skor. Hade du inte ett par FILA var du ingenting. Jag klev på dig. Jag spottade och såg ner på dig. Jag hatade dig. Du var inte värd luften du andades. Jag ville slå ner dig. Jag skojar inte, det var så jag tänkte.

Det var mina FILA-skor och jag var bäst i hela världen.

Helvete vad fula dom är.

People always told me be careful of what you do...



MJ är död. Jag vet att det hände för alltför många dagar sedan men jag skriver detta nu, för att det är nu det är sjunkit in och det är nu som jag sitter vid datorn och skriver.

Min allra första skiva var av Michael Jackson. Det var en LP, och jag minns inte vad den heter. Den kostade 20 kronor och jag köpte den av min systers kompis. Jag betalade i mynt. Och jag spelade Black and White om och om igen. Jag minns att omslaget var fantastiskt. Åren gick. Någon gång under tiden som vi bodde i Linköping kom pappa hem med en spontan-present till mig. Det var dubbel-cd:n History. Jag minns att jag var helt tagen. Jag hade sett den, hört talas om den och jag hade sett priset. 299. Tvåhundranittionio. En mängd pengar man bara kunde drömma om. Och jag fick den. Jag spelade They don’t care about us om och om igen. Jag målade av en bild från den medföljande boken på den nya datorn vi fick i julklapp i paint. Den visade Michael bakifrån i ett vattenfall av gnistor. När vi flyttades ifrån staden där ingen trivdes, Linköping, så gick cd-fodralet sönder och jag minns att jag var förkrossad. Min dyra fina present som fick sig en törn. Sedan dess glömde jag Michael. Det blev för mycket med syretält, pedofilanklagelser och konstigheter.
Jag glömde bort honom. Skivan stod i hyllan, trasig och ospelad. Och nu är hand död. Död på grund av alla hans konstigheter. När jag nåddes av dödsbeskedet kände jag ingenting. Big deal liksom. Jag spelade Beat it och Heal the world på hög volylm för hela kvarteret. Men det var ingen big deal. Nu har det dock sjunkit in. Vi har alla förlorat någonting stort.


Titta vad fin han var. Orörd och oförstörd. Med musiken. Inga syrgastält, inga Bubbels och inga Neverlands. Inga miljoner. Bara en talang och musiken. Och nu finns han inte mer. Vi har alla förlorat någonting stort.




And be careful of what you do 'cause the lie becomes the truth..

Spenderade förra helgen med tösen.

Jag började med att avvisa henne till källaren fritzl-style! Där fick hon va! Hon fick ingen mat! Jag lät vilda djur springa vilt i hennes närhet! Jag gjorde praktiska intelligenstester på henne med färger, kort, konstiga bilder och brädspel! Jag testade hennes LOGIK! Jag tog henne till ett nerlagt kalkbrott dränkt i vatten! Jag skrek kolla! Kolla på vattnet! Varför? För att jag kunde! Jag tog henne i bilen och körde vilt, fort och runt! Och sen hem till källaren igen! Jag matade henne klockan 22 en dag, 24 en annan! Hon fick äta vitlök i massor och kolla på serier om SEX och filmer om hemlösa japanska barn! Jag utmanade henne i bollsport! Jag lovade henne mer bollsporter men svek henne! Jag tog henne upp på höga höjder och chansen att träffas av BLIXTEN! Jag fick i henne alkohol och skakade henne vilt sida till sida! Sen satte jag henne på ett tåg och skickade iväg henne!


Vem är en bra pojkvän nu va?! Va!




Kolla på henne. Se hur skräcken lyser bakom dom rädda ögonen. Se hur tårarna är nära. Se hur hon krampaktigt håller sig fast vid räcket. Nästan inga kläder. Skräckslagen.

Det annorlunda och den annorlunda världen.

Detta skrev jag på flyget hem..

Jag har varit en sväng till europa. Ni vet, landet utanför vårt. Där pratar alla annorlunda. Dom äter annorlunda och dom kör annorlunda. Maten är annorlunda men väldigt god. Alkoholen är billig och finns närmare och mer tillgänglig. Amanda är alltid söt och vacker, vilket land man än är i. Hon lyckas vara det alla dygnets timmar. Jag har sett det. Även om skorna skaver och fötterna givit upp för länge sedan. Så är hon vacker och alltid fin.

Jag håller hennes hand när vi lyfter, när vi tappar marken under oss. Och när vi landar, när vi är tillbaka i landet Som Vanligt.

Jag lovade att hålla hennes hand om vi störtade. Om vi tappade fart och störtade mot havet och vår gemensamma död. Jag skulle hålla hennes hand och viska, du är värd att dö för. Hon tyckte jag pratade strunt.

Ibland blir hon tyst och jag ser att hon tänker. Då brukar jag fråga vad hon tänker på. Jag brukar inte alltid få ett svar men det gör inget. Jag vet att hon har koll. Hon är sån. Hon är smartare än mig, så jag behöver inte oroa mig. Även om jag ibland gör det iaf. Hon är ju det bästa jag har.

Jag vill också vara kreativ och skriva ner bra saker på en flygplansservett. För ovan molnen lyser alltid solen. Men då kanske man inte ska åka med Ryanair, där en servett och ett glas vatten kostar tre euro.

...men jag skrev aldrig klart det. Så det gör jag nu. Ursäkta glappet.

Amanda och jag tittade på rysk tv. Vi förstod inte jättemycket med det var ok. Vi såg ett program om mens som var på engelska. Det förstod vi. Vi åt Wienerschnitzel, Sachertårta och Apfelstrudel i Wien. Vi vandrade genom den snötäckta bergen i Nepal på ett museum, och vi kollade på alla stenar som finns i hela världen.
Vi visades Sigmund Freud favvo fik. Eftersom Amanda och jag är troende kristna, stod så många som möljiga kyrobesök överst på att-göra-listan. Så vi besökte kyrkor. Sen drack vi starköl till lunch. Vi åt kyckling ur hink. Amanda blev upprörd över tiggare med barn. Vi plankade och åkte gratis buss. För att sedan bli blåsta av en taximan. Fair ändå. Vi åkte båt med en besättning män som var lite för vänliga mot varandra.. Nog om det. Jag sov med en kökskniv bredvid sängen och en stol framför ytterdörren som säkerhet ut i fall att någon skulle försöka kidnappa och sälja Amanda. Själv var jag aldrig rädd.

Och så såg vi massor med saker som jag såg och tyckte var väldigt nice men som jag inte kan någonting om eller ens vet vad det heter eller vem än som hade något med det att göra. Men det var nice. Och jag såg det.

Och vi hade trevligt.

Och jag fick säga att jag älskade Amanda under regnbågen i Bratislava.




O.

Inte som vanligt.