En dag tog det slut.

Ett helt tomt dokument. Redo att fyllas med vad som helst. En möjlighet att få uttrycka sig i ord och meningar. En chans att säga vad man tycker. Dokumentet finns där. Tomt. Väntandes. Råkar det bli fullt poppar en ny sida fram. Här finns inga begränsningar eller krav. Det som skrivs det skrivs även om ingen någonsin kommer läsa det eller ej. Ett tomt dokument kan lova dig din tillit.

Jag har svikit denna möjlighet. Jag har kastat bort den chansen. Förnedrat den genom nonsens och lathet. Dragit den i smutsen i nonchalans. När jag öppnar ett nytt tomt blad finner jag ingenting. Tangenterna vill inte ha min beröring. Det tomma vill inte bli fyllt. Orden vill inte passa med varandra och meningarna faller bort. Jag vill men det går inte.
Jag vet att någonstans i mina fingrar finns det en förmåga att uttrycka, ett begär att stilla. Det var så det hela började. Jag kokade över av allt instängt att det behövde en utväg. Det hamnade här. Här fick det bli utmålat istället för att plåga mig på sätt som jag aldrig upplevt. Det som brann och sved, det som frätte och ljöd. Här blev det uppspikat för allmän beskådning. Här fick det ruttna för jag ville inte ha det. Här fick det blomstra för jag fick det inte att blomma på egen hand. Här lämnade jag sjukdomen till sig själv. Här fick den förgifta hur mycket den ville. Allt som var jag då. Allt som jag inte var.

Det är inte samma pojke som skriver nu.
Den desperata kreativiteten finns inte. Fingrarna snubblar över varandra, orden får mig att framstå som ytlig och som en idiot. Meningarna kastas tillbaka på mig. Poängerna saknas. Åsikterna bleknar. Det jag vill skriva ska hyllas, det jag tänker på ska hyllas i text. Och jag kan inte skriva hyllande texter hur mycket jag än försöker, mina fingrar verkar bara vilja klaga och förnedra. Det jag vill hylla är värt så mycket mer än mina taffliga försök. Ett tomt dokument förblir tomt. Det vita bländar mig, hindrar mig från att fortsätta.

Så tack. Tack Calle, Amanda, Emma och Darya. Tack Daniel. Och Sofi såklart. Tack för era besök den sista tiden. Det har uppskattas oerhört.
Jag kommer åter när jag har något att komma med.


O.

Det här inlägget handlar inte om någonting.

Jag höll på att få en tågbom i huvudet när jag cyklade över en tågövergång. När jag märkte att jag inte skulle hinna över var jag tvungen att stanna och då kom bommen farandes. Cirka tre minuter senare cyklade jag in i en bil. Eller bilen cyklade in i mig. Han svängde utan att blinka, jag åkte rakt fram. Trodde jag skulle dö. Det har hänt förr. Att jag cyklat in i bilar menar jag. Ganska otäck känsla som uppstår när man inser att bilen som man tror ser en inte gör det, alls. Men jag börjar vänja mig. På hemvägen körde jag mot rött, bilarna körde mot grönt. Jag hörde att bromsarna på bilen skrek och att någon tutade, men jag tittade inte så noga. Jag brukar inte lägga så stor vikt på vad som händer bakom mig när jag far fram.

Jag lever i ett retroperspektiv när det gäller min musiksmak. Jag hittar en artist som jag gillar och sedan letar jag mig bakåt i historien för att hitta ursprunget. Det är inte särskilt hardcore jag vet, men jag försöker ju bara sätta saker i sammanhang och det funkar väldigt bra för mig.

Känner mig lite småsur idag. I torsdags var jag blödig, allt var helt plötsligt väldigt sorgligt. Såg halva Lost in translation med glansiga ögon. Hörde ett framträdande av Marit Bergman i "Dom kallar oss artister" där hon sjöng "I will always be your soldier" och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Såg sedan trailern för Broder Daniel-filmen som kommer i sommar och tårarna sprutade. Jag är ju en liten flicka alltså, så är det ju bara. Jag misstänker att jag har ganska mycket instängda saker, men jag tänker inte ta reda på vad det handlar om.

Jag tror jag lider av någon bokstavskombination. Jag kan inte koncentrera mig. Eller så borde jag lida av någon bokstavskombination, för jag får inget gjort. Idag har jag stuprörsjeans som gör att jag får träningsverk i benen för att dom är så jävla tighta, det blir liksom jobbigt att gå.

Ja, det var väl allt.



O.

Idag har jag skrivt tenta, igår fick jag tillbaka min Macbook. Mitt rum luktar McD. Jag är jätteskäggig och höll på att dö tre gånger på väg till Uni.

Jag borde skriva något, jag vet. Jag borde verkligen det. Men..inte nu. Jag skriver något inatt tror jag. Kanske. Jo, så får det bli. Jag skriver på Macen. (Jag har gått över till mac btw, and it's driving me nuts, jävla apparat o vara jobbig.) Så får det bli.

Jag är lite grinig, det var meningen att jag skulle ta en snabb powernap men den blev för lång och jag väcktes ur Ramsömn av en telefonförsäljare. Ramsömn is a bitch att bli väckt ur.

Hörs lite senare.

Höstlov..

Så var man tillbaka i verkligheten igen. Kontrasten känns som en örfil. Jag packade och for. Möttes upp och blev lycklig. Åt gott. Sov gott. Drack gott. Tittade på skräckfilm som inte var otäck för att Amanda skrattade så fort det blev läskigt. Sjöng, fast det gjorde jag inte alls. Sprang in i ett bord/en stol/välj själv, fick blåmärke på knät. Frös. Myspysade. Blev varm. Promenerade. Tittade på båtar. Åt en hel påse med nötter. Såg trefilmerirad. Drack champagne. Tittade på porr. Vann i sällskapsspel. Såg en tant med snygga jeans och en med sjukhussjukan. Höll nästan på att köpa den officiella High School Musical tidningen. Blev skäggig. Vande mig vid mitt nya hår. Tappade bort en lins. Drack vin till frukost. Packade och hem till verkligheten igen. Varför går tiden dubbelt så fort när man har bästa sällskapet som finns..



O.