"Allt" som betyder något..

Ryggen mot väggen till sist. En svår situation, javisst. Men reaktionen dröjer. Dock så är det är så här det skulle vara. Bra dag. Nej, underbar dag. Inte ljus och kort utan ljus och lång. Det tackar jag för. För idag var nästan varje sekund värt en dålig dag.

Ett pirr i kroppen. Inombord där ingen ser. En andan som tappas, blir andfådd för en sekund. Biter mig i läppen och bara tar emot. Musten som kramas ur en. Jag använder orden fullkomlig åtrå, bara sådär. Jag använder orden, mental själslig orgasm. När sinnet bara ger upp och flyger allvärdens väg. Kvar finns det som är sant, det som räknas. Det som man långt inom vill ha och bara ger upp inför. Lycka i ett ögonblick. Då du bara vill skrika ut vad du känner och tatuera det över hela din kropp. En tatueringskänsla. Allt på en sekund.

En blick, en kommentar. En konversation som är bäst. Ett leende som inte försvinner. Som aldrig lämnar läpparna. Vad leendet ler åt vet jag inte, men vad det än är så är det som är svaret. Det som får dessa läppar att le på det sättet är det som är lösningen. Bara de där läpparna fortsätter le på det sättet är jag nöjd. Det är så det ska vara. Så enkelt egentligen.

Jag tror många hade en bra dag idag, jag tyckte det kändes. Det får vi komma ihåg, den 28 februari 2008, dagen då många hade en bra dag.
Och jag kan få dig när du vill. Om du vill. Bara leendet aldrig lämnar läpparna så spelar det ingen roll.

O.

Miss i nassen.

Ok, jag vet inte hur jag ska börja. Jag är uppe med solen igen. Jag är en total allt eller inget människa. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Jag avskyr mina demoner, dom är inga snälla rackare. Jag tänker inte klart med dom hängandes över mig, när dom flåsar mig i nacken, när dom puttar omkull mig när jag försöker gå. Men nu har jag viftat som en tok med en pinne så är dom borta. Då passade jag på att skriva, skriva så fingrarna blöder. Jag överdriver. Men jag har skrivit massor. Bara bra saker. Jag har funderat i rätt banor. Jag kan inte göra mer. Det må så vara. Såådesåå.

Haha, gud vad jag kommer ångra att jag skrivt detta. Men men..
Såatte...japp, vi hörs!

O.

Detta förtjänar ingen titel.

Jag har inget att säga idag. Ni får ursäkta. Hemskaste dagen på länge. Vaknade efter en fruktansvärd natt. Vägde mig, hade gått ner ett kg. Lyckat. Det var visserligen länge sedan jag vägde mig sist men. Ändå. Så typiskt. Väl på jobbet så..ja.. whatever. Satt och skev ett långt långt dokument om allt som är bra och vad som är dåligt. Tog hela dagen. 1614 ord. Missade min egen lunch så jag fick ingen. 9 timmar utan uppehåll förutom en rast på 25 min, hade inte ätit sedan kvällen innan. Jag gjorde det inte med flit, jag ville hem. Väntade på någon som inte kom. Sen fick jag åka hem i regnet. Det var min dag det. Inget som går till historien direkt.

SKÄRP MIG.

O.

Genom hela universum.

Vissa filmer borde komma med en varningstext. ”Kan åstadkomma kraftiga reaktioner av emotionell och psykiskt härkomst, bör ej ses av lättpåverkade, mer eller mindre olyckligt kära eller de med tendenser att befinna sig på bristningsgränsen”

Strawberry fields forever. John, Paul, George och Ringo. Tös som påminde allt för mycket om någon annan. Musik att dö för. En underbar film, Across the Universe.

Fann några gamla blogginlägg med innehåll jag glömt bort, tar knäcken på mig. Bryter mig mittitu. Förstår inte varför när dom faktiskt bara var positiva. Men det är väl just det som är anledningen varför.

En varningstext som sagt.

O.

Inte en knapp uppknäppt.

Det var mitt eget fel. Jag får skylla mig själv. Jag skulle inte följt med. Jag förstörde bara för andra gnom att föjla med. Blir lacck på mig själv att jag lät mig övertalas. Låt oss g å till motsatt ställe sa jag, vi går till motsat ditt ställle sa dom. Svartsjuka på fyllan. Jävligt fegt betende. Gör ingen inblandad glad. Du såg underbar ut. Jag vågade inte ens titta på dig.Jag vill adrig göra om detta . inte på det här sättet.

Juno.

Nu har jag sett den fem gånger. Jag är en sån mes, grinar som en flicka i slutet. Fan vad sorgligt och fint det är. När Sea of love spelas i slutscenerna... Lyssna hur jag bjuder på mig själv. Den har nästan ändrat min syn som jag har på barn. Eller inte på barn, utan mer på barnskaffandet. Inte liggandet, utan resultatet som kan ske av det. Ni fattar vad jag menar. Se filmen. Fem gånger. Ladda ner soundtracket. Lyssa på det på väg till jobbet. På jobbet. Innan du ska somna. Under din morgonrutin, högt. Är du inte kär så blir du.

You’re a part time lover and a full time friend… Varför skevs den textraden just för dig.

O.

Pojkars övermod.

Det är väldigt typiskt mig att fortsätta. Det har jag insett och lärt mig. Att ge upp är också en konst. Med det är jag så förbannat trött på. Nu är det så här. Marsch pannkaka. Bara för att jag råkar var hopplöst hopplös, och inte kan äta eller sova och att jag lever och andas tankar om samma sak varje minut på dygnet om och om igen, så behöver jag inte skriva om det. Inte i varje inlägg menar jag. Jag ska visa lite hänsyn hädanefter, det känns som jag gått över gränsen alltför många gånger och för det vill jag be om ursäkt för. Jag får låta hjärnan hitta sin kreativitet igen. Jag vet ju att jag kan. Och känslorna finns ju fortfarande där. Och dom kommer ju inte sluta finnas bara för att jag inte skriver om det. Jag vill ha dom kvar.

Så nu smyger vi vidare. Ta min hand så springer vi.

O.

Äter upp mina ord och avslutar.

Nej, nu får det nog vara nog. Den här loggen har spelat ut sin roll. Det finns inget mer att tillägga, inget mer att tillföra. Orden tog slut någonstans på vägen. Det är ändå ingen som lyssnar. Jag har noll koll på om det är någon som läser eller ens besöker sidan. Har ingen statistik att luta mig på, knappt några reaktioner alls. Hör ni hur jag lägger skulden på er. Det var inte riktigt meningen men jag kan inte klandra någon för att inte uppskatta det jag skrivit. Går jag tillbaka och läser gamla inlägg så förstår jag varför och så skäms jag lite. Det har bara varit mitt mentala klotterplank, det är bara tankar och känslor huller om buller, diffust och aldrig i klartext. Jag har en känsla av att det ska ni nog vara tacksamma för. Det kan inte ha varit särskilt roligt att läsa för den som inte är insatt. Och det är det ju ingen som är förutom mig själv så..

Jag har skrivit alla texter i ett dokument som ligger på mitt skrivbord. Filen är döpt till ”E”, för det var det första inlägg jag skev. Då när det bara var som värst. Frågan är om det inte är värre nu. Word-filen ligger nu på 30 sidor och jag har en känsla av att den bara kommer fortsätta bli större. Frågan jag ställer till mig själv och till er är om jag ska fortsätta publicera valda texter här och vad dom nu skulle handla om. Om det är någon som har någon åsikt i det hela, bra eller dålig spelar ingen roll, så får ni gärna lämna en kommentar. Jag är mest nyfiken på om någon överhuvudtaget läser. Om det finns en människa som tycker jag ska fortsätta så kan jag väl göra det. Annars lämnar jag den här loggen likt en mor som lämnar ifrån sig sitt nyfödda barn någonstans i en gångtunnel. Åt sitt öde alltså.

Tack för mig.

O.

Vem kan tävla mot 470 000.

Okej, jag kanske inte är den som man, som man ska vara.
Och jag kanske inte är den du helst av allt vill ha men jag är nog lite grann en sån som du gillar ibland. Och jag erkänner att jag kan, tänka mig det ibland.

Frågan är bara vem ska jag spela då? Vem skulle jag låtsas att jag är. Vad skulle jag säga? Vad skulle du tycka om den jag är. Vem skulle jag vara för dig då och skulle du förstå?

Jag hade behövt någon som du. Jag vill inte ha det så här.

O.

...

Jag väljer mina ord noggrant. Så noggrant att inga blev kvar. Inga dög.


O.

12:34

Pappa kommer in i mitt rum. Jag sover. Klockan är 12:34.

Far, på väg in i rummet: Du, vi slänger din espressomaskin.

Jag, sovandes: Va?

Far, på väg ut ur rummet: Du får en ny när du flyttar.

Jaha. Ok. Vart ska jag flytta? Tydligen någonstans när jag börjar dagen med en espresso, den saken verkar klart. Var gör man det? Om det är någon som vet mer än mig får ni gärna lämna en kommentar nedan.

O.