Dryckeskunskap 101.

I teorin:


Château Bonnet
Merlot Cabernet Franc 2007

Vinregionen Bordeaux ligger departementet Gironde i sydvästra Frankrike. Château Bonnet ligger i kommunen Grézillac i de norra delarna av Entre-Deux-Mers. Egendomen ägs sedan 1956 av André Lurton. När han tog över den omfattade den 30 hektar vilket har utökats till dagens 300.

Framställningen är klassisk. Inledningsvis ett dygns skalkontakt innan pressning. Därefter jäsning i ståltankar. Vinner inte på lagring. Samtliga roséviner som tillverkas i departementet Gironde går under den regionala appellationen. Detta innebär att AOC Bordeaux Rosé och AOC Bordeaux Clairet kan komma från vilken som helst av de 503 kommuner som utgör den regionala appellationen Bordeaux. Appellationen kom till 1936.

I praktiken:

Här.

O. Nu som bakgrundsbild!

Sätt dig i gräset.

Läste just ett så jävla bra inlägg som gjorde mig så jäkla glad, så skönt att saker till slut löser sig och att man inte ska låta motvindar få en att vända om. Det upplyste även mg själv hur jäkla soft det är just nu. Jag kände att jag bara var tvungen att göra samma sak. Har haft bästa tiden senaste veckorna, så mycket skönt som hänt att det nästan blir lite overkligt.

Jag sitter med datorn ute i solen nu och bara steker, fett med njut. Har just lunchat med W på stan, satt i den enda soliga platsen på CHG, åt en sallad med svarta oliver, soltorkade tomater och kalkon och någon undrbar dressing, drack och snackade.. Haha, snacka om onödigt vekade men vafan, det funkade, det funkade utmärkt. Gled därifrån i uppkavlade chinos, soft gul pike och snyggaste håret på länge vidare till systemet, något att dricka till kvällens afterwork, eller ex-work kanske man ska säga. Satte vi oss sedan i parken vid slottet och bara stekte. Skickade avis -sms till bortkomna flörtar och jag fångade alla solstrålar jag kunde.

Saker och ting går verkligen bara framåt nu, mitt jobb löste sig, nu blir det att umgås med töser hela dagarna istället för att uthärda fem jobbiga turrar. Mitt arbetspass är superkort, så timmarna fram till eftermiddagen är det bara leka livet som gäller. Jag gör det bara, det går bra nu.

Har handlat så sjukt mycket kläder de senaste veckorna att det inte är klokt, det ligger papperspåsar överallt här hemma. Fem par jeans på en vecka hur låter det? Snygga som fan. Har aldrig haft en sådan komplett garderob. Den enda jag saknar nu från att vara komplett är en väska för en halv månadslön och ett par sjukt dyra bågar, haha, jag är odräglig, vad ska det bli av mig haha! Mig går det ingen nöd på. Det enda som jag verkligen saknar är något som man inte kan köpa för pengar men vafan, med en nice bränna sätter man sina egna gränser.

Gott folk, vad är det för land vi lever i egentligen, när det är så här skönt med sol, värme och vackert väder varför låter vi oss stå ut med det andra helveteshalvåret resten av tiden. Jag älskar det här och jag vill aldrig att det ska ta slut.

Haha, jag är bäst i världen, och du med. Och du. Och du. Och du! Vi är alla underbara. Så är skulle det alltig vara.

Nu när jag publicerar detta så är klockan tre på morgonen och jag har just kommit hem från vår ex-afterwork, vi hade galet kul. Drack rosé och dansade. Höjdpunkten: när vi alla stod och skrek-sjung med i Like a virigin och Wonderwall. Helt underbart. Jag har nu blåmärken och brännmärken från R:s förbenade sundsmatta, det får jag väl bära med mig som ett minne antar jag.

Puss på er <3
Jag tycker om er allihopa. Tro inget annat.


O.


Ledmotivet just nu.

Inte skyldig nån nåt.

Det är märkligt.. Hur vissa små små detaljer gör helheten. Hur en liten sak förändrar allt. Som vänder om och skapar motsatsen. Hur små små val och ageranden skapar de bästa av förutsättningar. Det börjar med en oavsiktlig beröring. En blick in i turkosa ögon. En personlighet att förvånas över, när allt man tidigare fått varit motsatsen. Ett lekande med blonda lockar och två händer som finner varandra under ett dukat bord. I all hemlighet, utan publikens vetskap, mellan två, bara för oss. Händerna känner på varandra och frågar, jag tycker om dig, du är skön, får jag hålla dig. Och så gör dom det. Närhet blir ömhet och du blir min för alldeles för kort. Omfamnas och somnar i varma armar. Himmelrike.

Kärleken må ta slut från kyss till kyss. Men jag är beredd att slösa ordentligt.

O.

Maj 2007 - Maj 2008

Ett nytt kapitel. Ett avslut på en tid som varit. Dags att gå vidare med det man lärt sig och det man vunnit och förlorat. Minnen är minnen och erfarenheter är erfarenheter, oavsett om det är bra eller dåliga. Misstag, nederlag och förluster. Segrar, vinster och erövringar. Vi gör alla misstag, vi gör alla snedsteg och vi gör alla dumheter. Det är oftast dom som vi kommer ihåg. Vi glömmer lätt bort allt vi vunnit, allt vi åstadkommit och allt vi upplevt tillsammans. Man vinner på allt. Man vinner på skratten och på tårarna. Man vinner på samtalen och tysnaden där emellan. Man vinner på grälen och försoningen. Man vinner på dagana och kvällarna man söp bort, man vinner på goda vännes sällskap. Man vinner på de där dagarna man inte ens kommer ihåg.
Nu är dock tiden inne för förändring och miljöombyte, egentligen passerades den gränsen för länge länge sedan men jag är lättad över att den nu äntligen är här. Jag började en maj och slutade en maj, i morgon börjar jag om och ska uppleva samma sak igen. Jag önskar faktiskt att jag får uppleva samma sak igen.

Sitter sista dagen på jobbet och funderar lite. Musik i öronen och ett tangentbord som knattrar. Musiken dränker allt ljud runt omkring, tittar över på mina bordsgrannar och ser hur dom asgarvar åt något jag inte har hört eller uppfattat. Musiken dränker allt, men det gör inget för jag har fått skratta med dom förr. Hela synen gör att jag smälter. Hur kan man vara bitter på erfarenheter man upplevt. Två timmar kvar. På en tid som jag upplevt. Egentligen inget märkvärdigt men ändå ganska så. Upplevelser och erfarenheter. Influenser av andra människor, påverkan och nya känslor. Vissa ovänner andra nya vänner för livet. Varje nytt möte skapar ett tillfälle. Se tillbaka ska man göra med glädje, ingenting annat. Jag har hittat mig själv, tappat bort mig och funnit mig igen. Och nu vill jag inget hellre än att gå vidare. Det spelar ingen roll att jag inte går vidare till något bättre eller flashigare då det är mer jag själv som går vidare inte min karriär eller min ekonomi. Det är bara jag som vill och behöver det här, ingen annan än mig själv. Mig går det ingen nöd på. Karriären och ekonomin kommer. Ett riktigt jobb finns här, bakom hörnet, det är redan mitt, jag ska bara bli varm i kläderna först. Jag vill tacka för en tid vi aldrig får åter men som vi alltid har kvar.




O.

Glad!

Jag kan bara inte släppa det, jag är så satans pepp. Är så jävla glad.
Ahh, vill bara stå på ett tak och skrika men det tror jag att jag undviker.
Så jäkla tänd och laddad att jag inte kan sitta still, var ska jag ta vägen, känslorna vill ut ut.
Nu ska jag bli salongs+. Take care min lilla skara läsare. I sure will.

Nu spelas Jay Z på stereon så ska jag dansa fast jag har världens värsta träningsverk i benen.


O. (en av de bästa i världen)

Det går bra nu.

Det är märkligt.. i vissa "pressade" situationer, skarpa situationer, situationer där man vet att varje ord jag säger räknas, analyseras och bedöms. När sättet man säger orden, tonläget och hur man med koppsspråk och övertygelse yttrar dom spelar nästan lika stor roll som vilka ord man nu väljer. Det är i situationer som detta som något märkligt kan ske, något som jag har varit med om vid ett flertal tillfällen. Under tiden jag läste retorik vid universitetet, när vi varje vecka höll tal inför 50 pers kunde det hända att - beroende på hur väl man var förberedd, engagerad och hur pepp man var - att man går över i autopilot, i trans eller kalla det vad du vill. Du ser dig själv utifrån, hör dig själv tala. Tänker, fan vad bra det låter, fortsätt du har dom! Det är en mycket overklig och mycket besusande upplevelse och en fantastik känsla. Då är man på riktigt odödlig. Fulltankad med adrenalin och fullkomligt livsfarlig.

Senaste gången var häromdagen. Där sitter jag, oberedd men jag känner övertaget. Tungan och munnen, sinnet är ett med allt jag kan. Primitivt på det mest intelligenta sättet som finns. En aktion för överlevnad, löjligt och överdrivande sagt, jag vet - men det måste handla om det. En situation som kräver allt. Jag känner att jag hittar orden på ett så imponerande sätt att jag till och med jag själv blir impad. Får respons och så på det igen, en motfråga och ett svar som får frågan att blekna. En utläggning som med övertygelse bevisar. Fan vad jag sålde in mig. Inte konstigt att han räckte över handen och sa "Välkommen ombord." trots att det var meningen att jag skulle få svar inom en vecka.Varför vänta när jag finns här. Odödlig och bättre än någonsin.
Det går bra nu =P


O.

Allt eller ingenting.

Människor tror så mycket. Tror att man är sjuk. Ifrågasätter. Ser bara det negativa, när de ser eller hör hur jag vill gemomföra saker och ting. Ta det här med min träning. I vintras, från oktober till december tog jag mig i kragen. Körde ett spinningpass varje veckodag. I stort. Gick ner 11 kg. Ja, ni har säkert redan sett bilderna. Det fanns nog inte någon som inte anmärkte på vad jag sysslade med. Jag fick höra att jag hade ätstörningar, anorexi, att jag knarkade. Men det är bara så jag tränar. Jag har aldrig tränat i hela mitt liv, fan vad skit jag fick ta bara för att jag en gång för alla ville ta i tu med mitt utseende. Men jag ville, jag hade motivationen och viljan, och jag ville se resultat.

Det är så jag fungerar. Jag vet inte om jag är ensam om det. Men jag avskyr mellanting. Ordet lagom. Att hålla tillbaka och anpassa sig till någon eller något som begränsar mig. Jag är inte den som har flera bollar i luften. Jag har en boll som jag kastar det hårdaste jag kan. Sen tar jag nästa. Jag är en allt eller inget människa som inte klarar av att dosera känslor, åsikter och levnadssätt. Antingen så kör jag all in eller så fuck it. Det är ingen ide att påbörja något som jag inte tänker följfölja eller genomföra halvhjärtat. Jag vill se resultat, svart på vitt, så snabbt som möjligt. Största möjliga kontrast. Och detta handlar absolut inte (enbart) om träning. Utan om jobb, kärlek, mat, intressen, åsikter, whatever. Det gäller överallt.

Jag klarar inte av när det går på tomgång, av vana eller slentrian. Jag vill se förändring, kan vara bra kan vara dåligt, spelar ingen roll, bara det händer något. Aldrig tomgång, antingen full gas eller panikinbromsning.

Om detta är en styrka eller ett tecken på omognad vet jag inte. Men jag ser de självklara för- och nackdelarna så klart. Det kan vara ganska jobbigt för omgivningen. Det blir väldigt egoistiskt. Det skapar resultat, åt ena eller andra hållet. Det kan kallas girighet, det kan kallas snålhet. Naivt men effektivt. Men sån är jag. Och jag knarkar inte.

O.