Lev som en gris, dö som en hund.

Visste ni att min begravning kommer bli en en enda lång konsert av och med min kärlek Amanda. Glöm psalmer och liknande. Amanda kommer att sjunga varje sång som jag vill dö till. Eller det är det jag önskar. Se detta som mitt testamente. Jag vill gärna dö till att Amanda sjunger Over the rainbow. Sen kan jag vara död lycklig.

Sen får hon gärna sjunga Mannen i den vita hatten och 747, men det tror jag inte hon vill, dom är ganska långa dom där jävlarna. För det kan ju blir ganska jobbigt. Om hon ska hålla på och gråta och snora och greja och vara ledsen, för det kommer ju hon vara, jag är ju död för fan. Då blir det jobbigt att sjunga och framför allt höra två åtta minuters sånger. Och då spelar det ingen roll hur bra du sjunger Amanda.

Nej, det här var kanske en dålig idé.

Nu börjar vi en ny vecka och den veckan kommer vi sen glömma bort. Bara en tanke då och då på flydda dagar.

Det här med att blogga igen var ju riktigt kul. Jag tror jag ska göra det igen. Jag vill skriva mer. Ett inlägg till. Men nu måste jag gå och lägga mig. Klockan är för fan halv fem. Imorgon blir det föreläsning vid ett. Jag har redan valt outfitt. Det blir Grythyttan-möter-Harvard-östkust-fashion-collage-casual. Rart. Fashion bor hemma hos mig. Jag har lovat Amanda att inte bli alkoholist under min tid här. Ville få det sagt.
Titeln på det här inlägget kan diskuteras.

Sen vill jag att du lägger till ett opassande danssteg.

Attitydsproblem

Egentligen är det skitdumt att skriva ut orden Grythyttan, Sommelier och typ nollning på den här sidan. För tydligen så verkar det vara populära sökord nuförtiden och av någon anledning (läs förra meningen) så poppar min sida upp bland dom första träffarna. Jag borde veta bättre. Jag brukar ju vara diskret. Men sen tänkte jag, vad skadar det? Och egentligen är skadan redan sked så att upprepa orden spelar ingen roll. Fan vad smart jag är ibland.


Det var evigheter sedan jag satte mig ner och skrev. Jag saknar det. Tappade motivationen när jag började ha vad som man skulle kunna kalla ett ordentligt liv och något att göra. Men jag kan ju det här. Kolla på mina ord. Dom sitter där dom ska.

Det här med att vara student. Egentligen? Asså, njaaa. Inte soft alltså. Förr så hatade jag när mina klasskompisar klagade på hur snålt det är att att vara student och hur jävla fattig man måste vara. Låt mig bara säga en sak. Fattig är en attityd. Man lägger sig underst och ger upp. ”Åh, titta på mig, tyck synd om mig, jag är fattig!” Det är en fråga om attityd, bara för att du saknar pengar på kontot så behöver du inte bete dig som ett hjälplöst offer, det är inte mindre synd om dig än andra. Jag hatar den där fattig-attityden. Jag tänker aldrig hamna i den kategorin hur pank jag än är. Men det är klart man får göra uppoffringar. Jag vet hur det är. Det är väldigt ganska osoft. Men jag är inget offer. Det är inte synd om mig. Man får tänka om lite. Omvärdera och prioritera rätt(spendera 3000 på skjortor och nätets dyraste vinöppnare är inte ”rätt”. Lägg det på minnet Olof).

Även om man är fattig så behöver man inte vara ”fattig”. Jag är ju den jag är, oavsett hur mycket pengar jag har. Siffrorna på kontot speglar inte mig och min attityd. Saker är inte dyra bara för att jag inte har råd att köpa dom. Hade jag haft råd hade jag köpt. Siffrorna på kontot är begränsningen. Siffrorna kanske är fattiga, inte jag. Ska jag berätta vad det värsta är? Det värsta är att jag inte kan ge andra. På vissa plan är jag väldigt generös (på andra plan kan jag vara otroligt snål, jag hatar att köpa saker som inte ger valuta för pengarna), jag tycker om att köpa saker, helst till andra. Helst dyra saker som de i vanliga fall inte skulle unna sig. Jag tycker om att ge bort presenter. Och det skadar mig att inte kunna göra i samma utsträckning. Känner mig fullständigt instängd. Det är inte jag. Det är verkligen inte jag. Och jag trivs inte alls i den kostymen. Förra helgen fastnade Mandy för ett par skor som hon älskade. Hon vägrade köpa dom på grund av prislappen. Och jag hatade mig själv för att jag inte kunde köpa dom till henne. Om jag hade varit hon hade jag dumpat mig själv på plats. Jag hatade mig själv. Total förnedring. Med mitt riktiga jag hade vår shoppingrunda slutat med tre par skor med varsin likadan prislapp. Men jag är fortfarande inte fattig. Jag hade ju köpt skorna. Jag hade ju betalat, om jag kunnat. Jag tyckte inte skorna var dyra, det vara bara det att jag inte kunde betala dom.
Efter den här tiden som student tänker jag fan aldrig vara fattig på kontot igen.

Det är inte en livsstil jag klär i.