En aktris berättelse.

Jag var inte först med att säga det. Men jag menade det.
Utan att försöka vara klyftig hävde jag ur mig.

- Du är ganska älskad va?"

Frågan hängde i luften.

Hon tittade hon inte ens på mig utan lät blicken stirra slött ut genom fönstret på havet och stranden utanför.

Sen slog hon ner blicken i bordet och svarade.

- Jo, det har blivit så...

Det svåra tunga bagaget.

Svek förblir ett svek.
Krossade hjärtan kommer alltid ha sprickor.
Sår blir ärr.
Som bränd skyr du elden.


En psykolog berättade under en dokumentär om hur vi människor bär på svåra minnen som vi minns i evigheter. Minnen som inte vill försvinna. Det var så träffsäkert och rätt och förklarade så mycket. Det lättade det dåliga samvetet varför man ibland bär med sig saker man helst vill glömma. Men som man fortfarande tänker på.

Hjärnan tar hand om information på olika sätt. Glada, lyckliga minnen behöver hjärnan inte prioritera för de har inte på något sätt skadat människan. Vi behöver således inte gå och runt och tänka på något som inte är skadligt och som bringar oss lycka. Hjärnan skiter i lyckan. Lyckliga minnen går direkt till arkiven utan att passera gå. Dom lyckliga minnena påminner oss inte jämt och ständigt om hur lycklig man var i en speciell situation. De lyckliga minnena tynar sakta men säkert bort i vår dumma djurhjärna. De fyller ingen funktion.

Olyckliga minnen är en annan sak. De fastnar. Hjärnan behåller dessa för analys och kalkylering. Händelser som varit svåra stannar kvar för att hjärnan vill minnas och komma ihåg vad det var som skadade oss. Den vill minnas vad det var som brände oss. Den vill minnas för att processa och ganska. Dessa minnen arkiveras aldrig utan skickas runt mellan hjärnans myndigheter i hopp om att finna en byråkratisk lösning. Saken är den att lösningen sällan finns hos en själv. Speciellt inte när det kommer till det hemska ämnet kärlek. Detta under av lycka och undergång. Men då säger Emil Jensen: ”Nej, det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig. Men kärleken är alltid lycklig, så skyll aldrig på den.” Okej då, Emil. Du har rätt. Men i kärlekens namn sker många dumheter som lätt leder till skador och sår. Och framförallt minnen. Och det är ingen som berättar att vi måste bära dem med oss resten av livet.



Hjärnan tvingar oss att minnas.
Vi har inget val.
Du har inget att skylla dig själv för.
Du gjorde allt som var du.
Vi minns så att vi aldrig glömmer bort det.





Håkan kan, som vanligt, berätta det bättre.

Det lilla livet.

Kommer sent, ramlar in, utan ursäkt. Inget liv, utan stil, går på ångor.



Om du stannar faller du, kommer aldrig upp igen.




Rullar ner, stänger in, glömmer bort.

Spelar in, hänger ut, sena nätter. Sköljer ner, kastar upp, alla pengar.
Ångrar du dig inte nu.. kommer hem strax innan sju. Annan dag, det blir bra, trodde du..

Här och nu, du och jag, fast nån annan. Samma sak, annan smak, måste prova. Snappade upp en nödsignal, hjälpte till och trillade dit. Ännu en, kärleken, sänkt igen.

Kom igen, vi drar hem, jag är klar här. Äntligen, längesen, jag ville inget annat. Jag tar sats från himmelen, landar hårt i tystnaden.


Inget sett, inget hört, inget sagt.