Jag har en stämpel på handen och cowboykläder på kroppen.

Jag vet att jag har varit hur dålig som helst på att skriva här och det värsta man vet är att läsa om hur människor ber om ursäkt för att de uppdaterar bloggen för sällan. Den sådan blogg är inget rolig att läsa.
Och ändå är detta en sådan blogg.

Sanningen är att mitt liv har varit alltför händelserikt för att jag ska kunna återberätta allt här i ord. Det där lät ju stort men det ligger faktiskt men massa sanning i det. Som jag hoppas att alla vet så har jag flyttat. Jag bor numera i Grythyttan och går en kurs som heter Sommelier och måltidskreatör vid Restauranghögskolan i just Grythyttan, en av nordens finaste utbildningar i sitt slag. Jag bor i en tvåa på 60nånting kvadrat som jag delar med en kille som läser till kock. De senaste två veckorna har varit så fulla av intryck och upplevelser att jag inte haft tid att försöka återberätta allt här, men jag ska göra mitt bästa.

Först och främst måste man förstå vilket typ av samhälle Grythyttan är. Det är en liten liten by. Här finns ingenting. Ingen bankomat, och ingen av affärerna tar kort. Eller affärer och affärer, här finns ett konditori, en glassbar och ett ICA och så Gästgiveriet såklart. Du kan springa naken genom staden. Här finns ingenting, bortsätt från långa och påtagliga mattraditioner och en enormt elit-inriktad studiemiljö. Tänk internat. Gemenskapen går inte att undvika eller komma ifrån. Vi är ett hundratal studenter i en by på ett hundratal. Det är vår stad. De två första veckorna jag upplevt har präglats av ”nollning” av den allra bästa sorten. Den tar vid när skoldagen är slut och slutar när du däckar i din säng och måste upp två-tre timmar senare. Vad som börjar som ett harmlöst ölrace där man tvingas dricka en halvliter 7.0 öl på trettio sekunder resulterar lätt i att man(läs jag) kanske slickar grädde från en killes bröstvårta bara minuter senare. Jag har sett halva min klass nakna i en kamp om att slå den andra halvan i något som kan beskrivas som dragkamp med sina egna kläder. Detta är bara exempel. De värre. Jag ska inte nämna badandet i fontäner, att jag hade en hel jävla sill i munnen eller att jag sippat Edringer Kristal i en soffa för åttioniotusen från Svensk Tenn.

Detta ställe existerar inte någon annanstans än just här. Klassen är städad, självsäker, hungrig och taggad, och vi vet alla att vi är här för att utbilda oss till något som kommer att klassas som elit i vårt område. Vi är ett nätverk, en klass, en klan och en ätt med historia, bakgrund och traditioner.

Men det finns baksidor. Dom är inte många utan bara en, och den är för mig personlig. Vi är fortfarande i begynnelsen av vår sällskapsrelation och det är många som letar en hand att gå hem med i den bäcksvarta septembernatten. De står utanför, vare sig det är Gästgiveriet, studentpuben eller en studentbostad där det hålls garanterade efterfester natt efter natt. Där står dom, osäkra och nyfikna. Trevande. Väldigt oskyldigt. Jag brukar se på och sakna och längta. Inte efter de uppfiffade Spa-tjejerna med blonderat hår och perfekt hy, inte efter kock-tjejerna med ambitioner som sträcker sig runt jorden och tillbaka. Inte efter tjejerna i min egen klass. Dessa intresserar mig inte, jag finner ingen av intresse trots att många redan är mina vänner. Utan jag längtar efter att få uppleva detsamma - igen - med hon som redan är min, hon jag redan vunnit och älskar så innerligt. Hon som för mig är perfekt. Hon som jag inte vill annat än att vara hennes. Avståndet har skapat en längtan som kommer få mig att omfamna henne i mina armar nästa gång jag ser henne och aldrig släppa taget. Henne längtar jag efter mer än någonsin.

Speciellt när man full och lycklig kommer hem från en fest med cowboy-indian tema till sin tomma lägenhet och sitter i boxershorts och skriver framför datorn klockan kvart i fyra på morgonen med en viss Winnerbäck sång på repeat.