Nej, det här går inte. Nu får det vara slut på det menlösa blogginlägg. Jag tycker inte om att skriva något som saknar poäng, en slutsats. Jag vill egentligen inte skriva om day-to-day-things. Jag skriver om tankar och funderingar. Och om mig själv. Ja, och om andra också nu när jag tänker efter. Alltid någon som berör mig. Så tänker jag fortsätta.
Vad är det för fel på dig?? Egentligen, vad fan är det som är fel? Vad försigår i ditt huvud? Vad i helvete fick dig att välja de där kläderna? Kan du inte klä dig som en vanlig människa! Vad är det som gör att du måste spöka ut dig så? Klä dig som en jävla clown! Jag vet inte ens vad du försöker efterlikna. Inte lyckas du iaf! Skärp dig.
Fan, jag tappade tråden…jag hade något att skriva alldeles nyss men nu är det spårlöst borta. Ska inte förneka det. Jag håller just på med att dricka upp mig för utgång. Fan vad jobbigt det är. Man vill ju gärna gå ut lite så där halvt salongs och gärna lite skönt taggad. Nu är det inte så att jag inte har råd att dricka mig redlös på krogen, utan jag går bara på faktumet att det är hemskt, jag säger det igen, HEMSKT att vara på ute spiknykter! Men det är svårt att åstadkomma en soft salong helt själv, utan förfest menar jag. Personligen spelar jag musik alldelses för högt och dricker dyra Hypnotiqdrinkar(krossad is + hypnotiq, thats it.) Brukar funka okej.
Den ena döpte jag till Jocke Berg. De andra två går namnlösa.
Jag kan erkänna det direkt. Jag kan inget som fiskar. Killen i butiken bara tittade på mig..
Han: Vilken typ är du ute efter..är det Slöjstjärtar du har eller?
Jag: Aaa….?
Han: Du är inte riktigt säker eller?
Nej: Nej..
Han: har du ett riktigt akvarium eller?
Jag: Japp!
Han: Med pump och filter?
Jag: ….Det är en skål med vatten..
…
Det blev seglar-looken.
Hejsvejs på er.
O.
O.
Den är inte äkta. Jag trodde ni kände mig, jag trodde ni visste var jag stod när det kommer till tatueringar. Och allvarligt, hur många trodde att jag skulle gadda in en fet jävla tribal på hela armen, om jag nu skulle ha gjort det?
Fem minuter efter att jag lagt upp bilden på facebook ringde min syster. Av en slump hade hon sett den i samma sekund som jag laddat upp den. Hon skällde ut mig efter noter. Den besvikelsen går inte att beskriva med ord. Hon var i upplösningstillstånd.
Men personligen så kan jag inte. Får inte och kan inte.
Jag har haft och får små små stunder av ren och skär lycka. Det är då jag får en så kallad tatueringskänsla. En sekund då allt i livet är perfekt och jag överväldigast av ett rent lyckorus. Det är då jag vill förmedla alla dessa känslor i en tatuering. Därav namnet.
Men jag kan inte. Och får inte.
O.
Hejsan!!
Klockan är typ runt fyra och jag sitter på balkongen och ser på solen som går upp. Jag älskar den här tiden. Inte bara klockslaget utan tiden på året. Varför kan vi inte alltid ha det så här? Varför är inte alltid livet så här..
Jag kommer just från köket där jag och min kära kusins pojkvän A. just avslutat en lång och nöjesfylld surfingsektion. Vi visade varandra alla klipp vi någonsin funnit och drack white russian. Vi skrattade tills tårarna rann åt japaner och deras gameshows. I morgon ska de med flyget tillbaka till lapphelvetet och vi ville fira av med en ordentlig praktfylla. Sagt och gjort. Nu ligger han och sussar och jag sitter på ballen och skriver och ser på solen som går upp. Det är kallt men promillen i blodet håller mig varm som tur är. Jag är helt och hållet ärlig. Jag trivs med dig själv, jag kar kommit till en punkt där jag inte längre bryr mig om ett dugg vad folk tycker och tänker. På ett bra sätt. Jag skiter fullständigt i om du som läser detta tycker att jag är whatever, infoga valfritt negativt laddat ord, jag är så jävla bra just nu att det inte bryr mig ett dugg.
Vad fint det är här. Jag känner mig kreativ. Det är grönt och somrigt runtomring mig och jag har haft den trevligaste helgen på länge. Och det säger jävligt mycket. Måsarna har börjat flyga och skriver ut sin sång. Har tänkt och decka inom ett par minuter men detta är fan underbart. Än är det underbart på alla sätt och vis. I morgon kommer jag vara bakis out of hell men det bryr jag mig inte ett dugg om nu. Nu är allt prefekt.
Jag hoppas att folk vet det. Jag säger inget för att imponera på någon, jag säger bara som det är. Att vara full på en balkong kanske inte låter glamoröst men jag menar idet hela stora. Mina ord är ärliga. Jag hittar inte på något. Det negativa är lika sant som det positiva, hur positivt det än må vara i folks ögon. Jag är den jag är och jag tänker inte dölja det. På samma sätt som jag inte dömmer någon annan. Jag är trött på att vara bitter, cynisk och negativ. Nu spelar jag inga spel längre. Ta mig för den jag är och inget annat. Jag är stark, starkare än vad jag själv tror. Och det ska ingen säga någonting om.
Orka grubbla och ångra gammalt som hänt. Jag skter i det. Det är bara något man får ta, oavsett om det är litet eller stort, om det betydde något eller inte. Det är bara en upplevelse och en erfarenhet. Jag ser det som det är för mig. Jag tänker inte hata mer. Jag tänker inte känna avund. Jag tänker älska. Lika mycket som jag älskar den här morgonen. Och den är soluppgången och tiden på året.
Det här är vårt liv och jag tänker inte fucka upp det genom att ändra mig. Jag tänker komma ihåg denna stund, då allt är perfekt. Snudd på prefekt. Nej, det är perfekt. Det finns bara en enda liten sak jag saknar. Och det är vem som helst att dela detta med. Jag har nyss delat det med A. och hela min släkt, och på den fronten är jag all set, där har jag allt jag behöver. Nu vill jag ha någon som är min, bara min. Det måste ju finnas någon sådan för mig också. Det vet jag att det gör. Och när allt är såhär prefekt så finns det inget som stoppar mig innan jag hittar henne.
Om ni ursäktar så tänkte jag falla som ett sågat träd i min underbara säng nu.
Puss på er. Godnatt och sov lika gott som jag ska göra. Jag älskar er.
Du blir föst likt ett får på det här stället. Det är inte direkt så att du har någon talan, åsikt eller önskan. Du gör det som dyker upp på skärmen. I en månad, i en dag, i några timmar. Du är arbetskraft. Som fördelas. Spelar ingen särskild roll om du klarar av dina arbetsuppgifter eller inte, det som spelar roll är att någon gör jobbet. Ett ja, eller ett nej spelar ingen roll, bara du gjort samtalet.
Outbound är riktigt illa smutsigt.
Idag blev jag iaf uppgraderad, jag och en till från oss. Bildar en egen liten grupp. Får eget rum =) Riktig dresscode, utöver den vanliga dresscoden som finns i företaget, där bla blottade axlar, urringat, t-shirts, huvudbonader och massa annat inte är tillåtet. Nej, nu är det skjorta, slips och kavaj som gäller. Lär väl inte bli något problem egentligen men det ryktas även om finbyxor..och där drar jag gränsen. Jag äger mer än femton par jeans, och har lagt ner x antal tuss på den garderoben, och den tänker jag inte överge.
Hamsterkinder.
O.
Det är någon typ av bygg-gubbe som kom för att fixa till vår garageuppfart. För en tid sedan så brast hjulupphängningen fram på vår bil. Pappa drog genast slutsatsen att det var vår gigantiska trottoarkant som avgränsar vår tomt från gatan som var boven i dramat och ringde genast några samtal till whatever och krävde att de var tvungna att fixa det och stå för kostnaden för skadorna, då det indirekt var deras fel, då trottoarkanten är på tok för hög för att vara godkänd (på riktigt)
Det är iaf den officiella historien. (Den där lilla hjulupphängningen brast när Mor och Far var i Kina och jag gjorde en liten nätt inbromsning och lätt undanmanöver i cirka 130 under en liten nöjesfärd(haha, höll på att dö!). Men inte ett ord om den saken, allt var helt och hållet trottoarkantens fel. Japp så var det. Sådetså.
O. - Fri som en fågel.
Jag har druckit vin. Jag ska inte hålla på och stava fel och så utan jag tänker skriva som vanligt.
Fan.
Bara så jag känner just nu. Det värsta med att trivas i sin stund är just at det blir så tråkigt när det blir sämre. Just nu ör jag ensam. Huset är fullt med folk för mor och far har gäster men jag har ingen. Det är så jävla tråkigt. Så nu sitter jag är, lite för salongs för att det ska vara ok bland gäster men va fan. Tåkigt har jag iaf. I dom dåliga stunderna saknar man någon och i dom bra stunderna saknar man någon. Inte någon speciell utan bara någon där.
Jag vet inte om ni kanske märkt det, jag har knappt gjort det själv, men skrivandet har blivit ett utlopp för mig. Jag mår så mycket bättre när jag får sätta saker på papper. Det hjälper mig.
Vet nog människor som aldig i livet skulle berätta om det jag skrivt om nedan. Med det var något som jag ville göra. Jag har aldrig breättat det för någon även om jag tänker på det nästan varje dag. Det tog mig hela natten att skriva och jag har aldig skrivt något svårare. Det var som att uppleva det igen. Jag skakade hela jag men jag är glad att det är gjort.
Det är det värsta jag någonsin har varit med om. Det är toppen av isberget. Och jag ville bli av med det. Därför grät jag ut det på ett tangentbord. Jag tvingar ingen att läsa. Man får tycka vad man vill. Jag skiter i vilket.
Nu tänker jag avluta den här natten, hoppas på spyor av årgångsvin. Ska bli kul.
..så du tog min hand i vimlet
och sa älskling allt är skit
och mitt cyniska hjärta flimrar
när min livs kärlek drar sin kniv
du sa vi följs väl åt i himlen
men gör det bästa utav vår tid
och jag hör klockrna som ringer
för världens äldsta raggningsreplik
älskling, vi ska alla en gång dö.
jag hatar sångerna jag skrivit
jag hatar allt jag nånsin sagt
och jag hatar den jag blivit
när jag trott att jag haft makt
jag hatar klyshorna jag spridit
på sång och dans och sprit
man kanske borde ta sitt liv nu
men jag trivs ju så bra i min svit
älskling, vi ska alla en gång dö..
Ta hand om er.
O.
Det är märkligt…Att en viss tidpunkt kan förändra så mycket.
Jag har spenderat kanske lite för mycket ute de senaste veckorna. Dansandes, ätandes, skrattandes och drickandes. Inte mig emot. Jag har det roligaste jag någonsin har haft. Det är nästan lite overkligt. Men that’s not my point. Efter en kväll med festligheter, som har en tendens att hela tiden pågå längre och längre på dygnet, så har tidpunkten börjat spela en annorlunda roll. Vi har börjat äta småtimmar. Kanske är det vädret, kanske är det värmen, kanske är det för att vi alla bara är så nice bra kompisar. Men det är just denna tidpunkt, då när alla vännerna gått hem. När alla lagt sig för att sova. När gatorna gapar tomma. När jag vandrar hem. Det är då det händer. Staden under mina dyra clownskor, somnar likaså. Jag går mitt i gatan och inte en jävel syns till. Stadens alla regler, rutiner och tider försvinner. Kvar blir ett skal. En miniatyr. Ett dockhus. Man tänker, är detta staden jag lever i, den ser så liten ut.
Hur kan man tycka att detta ibland är stressigt, hur kan man tycka att dessa små gator och torg ibland är stora som hav. Djupa och fruktande. Hur kan man tycka att staden är hektisk och febril. Upplev en promenad klockan halv fem och du ändrar uppfattning. Ta eggen av det okända och se arkitekturen sova. Jag går hemåt och den nyuppstigna solen lyser mig i ögonen. Känslan av att vara den siste mannen i livet går inte att undvika. Vattnet ligger blickstilla och ser kallt ut. Helt orört. Jag går genom röda trafikljus i fel fil, fel sida. Mitt i. Ställer mig mitt i denna stora korsning och ser vilket bokstavligt vägskäl det är. Sätter mig ner på den fortfarande varma asfalten. Inte en själ i syne. Är detta ett himmelrike eller en mardröm. Panik eller rofylld frid. Gräver i fickan och drar upp en handfull kvitton, skrynkliga sedlar och smutsiga mynt. Solen skiner just över hustaken. Följer asfalten med blicken. Den är slät. Här och nu existerar inga regler, för det finns ingen här att följa dom. Trafikljusen blinkar då och då till och byter färg. Ingen åker när det lyser grönt, ingen stannar när det lyser rött. Sorterar värdefullt från värdelöst och låter mynt och kvitton pryda marken när jag reser mig upp och lämnar det bakom mig. Går gatan fram, mitt i. Hem. Det är Örebro, och det är tyst. Fåglarna är det enda som hörs. Och mina skor mot asfalten. Jag ler.
O.
Mitt hem och jag. Från samma morgon.
Någonstans finns det någon för mig också, någon som kan tycka om mig lika mycket som jag vill tycka om henne. Jag må inte ha det lika lätt som du att finna någon att älska men jag försöker, och någon dag hittar jag henne. Även om det aldrig kommer vara du, så hoppas jag att du tror på mig. Ett tack, ett förlåt, eller ett bedjande är inte det som jag försöker mig på. Jag vill bara säga så som jag känner. För min egen skull. Jag vann något. Och det hoppas jag du någonstans inom dig också gjorde.
Jag har nog aldrig skrivit något mer från hjärtat än detta. Jag hoppas du kan ta det till dig. Jag tänker inte längre skämmas för den jag är. Jag är inte värdelös. Jag är inte värdelös bara för att du inte valde mig.
Jag är det inte.
Jag ger dig de fem orden för jag önskar att du får säga dem till någon, och jag likaså. Det förtjänar vi båda två.
Avslutat kapitel. Avslutad bok.
<3
O.
