Duo contra mundum..

När natten är här tänker jag lämna allt tillbaks, vinet och skulden jag har.

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig av, om jag hade lite kärlek så var den till dig. Amanda.
Du är bara bäst i hela världen. Det går inte att understyrka tillräckligt. Mitt allt.

Mon trésor..

Jag är tillbaka!

Nu är jag här! Bättre än någonsin? Tveksamt. Som vanligt? Mer troligt.
Nu försöker vi få igång den här bloggen igen. Mer texter. Mer innehåll. Mer snusk. Mer pinsamheter (jag har någonsin bjudit på såna?).
Här är jag i alla fall.

Så, vad ska vi börja med?

Jag vet, Zac Efron!




Den här börjar jag varje morgon med, ståendes framför spegeln minandes och dansandes samma moves. Taggar mig själv inför dagen som ligger framför mina fötter. Sen samma låt i iPhonen påväg till skolan. Taggar som fan, sjunger högt för mig själv! In i skolan, går som en kung genom skolan med dansanta steg. Kanske en piruett. Ett danssteg när ingen ser. Precis innan jag tar första steget in på lektionen stängs musiken av, inte en sekund tidigare. Samma sak nästa morgon. Och den därpå. Varje dag.


Nej, det är klart jag inte gör.



Eller?

Lev som en gris, dö som en hund.

Visste ni att min begravning kommer bli en en enda lång konsert av och med min kärlek Amanda. Glöm psalmer och liknande. Amanda kommer att sjunga varje sång som jag vill dö till. Eller det är det jag önskar. Se detta som mitt testamente. Jag vill gärna dö till att Amanda sjunger Over the rainbow. Sen kan jag vara död lycklig.

Sen får hon gärna sjunga Mannen i den vita hatten och 747, men det tror jag inte hon vill, dom är ganska långa dom där jävlarna. För det kan ju blir ganska jobbigt. Om hon ska hålla på och gråta och snora och greja och vara ledsen, för det kommer ju hon vara, jag är ju död för fan. Då blir det jobbigt att sjunga och framför allt höra två åtta minuters sånger. Och då spelar det ingen roll hur bra du sjunger Amanda.

Nej, det här var kanske en dålig idé.

Nu börjar vi en ny vecka och den veckan kommer vi sen glömma bort. Bara en tanke då och då på flydda dagar.

Det här med att blogga igen var ju riktigt kul. Jag tror jag ska göra det igen. Jag vill skriva mer. Ett inlägg till. Men nu måste jag gå och lägga mig. Klockan är för fan halv fem. Imorgon blir det föreläsning vid ett. Jag har redan valt outfitt. Det blir Grythyttan-möter-Harvard-östkust-fashion-collage-casual. Rart. Fashion bor hemma hos mig. Jag har lovat Amanda att inte bli alkoholist under min tid här. Ville få det sagt.
Titeln på det här inlägget kan diskuteras.

Sen vill jag att du lägger till ett opassande danssteg.

Attitydsproblem

Egentligen är det skitdumt att skriva ut orden Grythyttan, Sommelier och typ nollning på den här sidan. För tydligen så verkar det vara populära sökord nuförtiden och av någon anledning (läs förra meningen) så poppar min sida upp bland dom första träffarna. Jag borde veta bättre. Jag brukar ju vara diskret. Men sen tänkte jag, vad skadar det? Och egentligen är skadan redan sked så att upprepa orden spelar ingen roll. Fan vad smart jag är ibland.


Det var evigheter sedan jag satte mig ner och skrev. Jag saknar det. Tappade motivationen när jag började ha vad som man skulle kunna kalla ett ordentligt liv och något att göra. Men jag kan ju det här. Kolla på mina ord. Dom sitter där dom ska.

Det här med att vara student. Egentligen? Asså, njaaa. Inte soft alltså. Förr så hatade jag när mina klasskompisar klagade på hur snålt det är att att vara student och hur jävla fattig man måste vara. Låt mig bara säga en sak. Fattig är en attityd. Man lägger sig underst och ger upp. ”Åh, titta på mig, tyck synd om mig, jag är fattig!” Det är en fråga om attityd, bara för att du saknar pengar på kontot så behöver du inte bete dig som ett hjälplöst offer, det är inte mindre synd om dig än andra. Jag hatar den där fattig-attityden. Jag tänker aldrig hamna i den kategorin hur pank jag än är. Men det är klart man får göra uppoffringar. Jag vet hur det är. Det är väldigt ganska osoft. Men jag är inget offer. Det är inte synd om mig. Man får tänka om lite. Omvärdera och prioritera rätt(spendera 3000 på skjortor och nätets dyraste vinöppnare är inte ”rätt”. Lägg det på minnet Olof).

Även om man är fattig så behöver man inte vara ”fattig”. Jag är ju den jag är, oavsett hur mycket pengar jag har. Siffrorna på kontot speglar inte mig och min attityd. Saker är inte dyra bara för att jag inte har råd att köpa dom. Hade jag haft råd hade jag köpt. Siffrorna på kontot är begränsningen. Siffrorna kanske är fattiga, inte jag. Ska jag berätta vad det värsta är? Det värsta är att jag inte kan ge andra. På vissa plan är jag väldigt generös (på andra plan kan jag vara otroligt snål, jag hatar att köpa saker som inte ger valuta för pengarna), jag tycker om att köpa saker, helst till andra. Helst dyra saker som de i vanliga fall inte skulle unna sig. Jag tycker om att ge bort presenter. Och det skadar mig att inte kunna göra i samma utsträckning. Känner mig fullständigt instängd. Det är inte jag. Det är verkligen inte jag. Och jag trivs inte alls i den kostymen. Förra helgen fastnade Mandy för ett par skor som hon älskade. Hon vägrade köpa dom på grund av prislappen. Och jag hatade mig själv för att jag inte kunde köpa dom till henne. Om jag hade varit hon hade jag dumpat mig själv på plats. Jag hatade mig själv. Total förnedring. Med mitt riktiga jag hade vår shoppingrunda slutat med tre par skor med varsin likadan prislapp. Men jag är fortfarande inte fattig. Jag hade ju köpt skorna. Jag hade ju betalat, om jag kunnat. Jag tyckte inte skorna var dyra, det vara bara det att jag inte kunde betala dom.
Efter den här tiden som student tänker jag fan aldrig vara fattig på kontot igen.

Det är inte en livsstil jag klär i.

Jag har en stämpel på handen och cowboykläder på kroppen.

Jag vet att jag har varit hur dålig som helst på att skriva här och det värsta man vet är att läsa om hur människor ber om ursäkt för att de uppdaterar bloggen för sällan. Den sådan blogg är inget rolig att läsa.
Och ändå är detta en sådan blogg.

Sanningen är att mitt liv har varit alltför händelserikt för att jag ska kunna återberätta allt här i ord. Det där lät ju stort men det ligger faktiskt men massa sanning i det. Som jag hoppas att alla vet så har jag flyttat. Jag bor numera i Grythyttan och går en kurs som heter Sommelier och måltidskreatör vid Restauranghögskolan i just Grythyttan, en av nordens finaste utbildningar i sitt slag. Jag bor i en tvåa på 60nånting kvadrat som jag delar med en kille som läser till kock. De senaste två veckorna har varit så fulla av intryck och upplevelser att jag inte haft tid att försöka återberätta allt här, men jag ska göra mitt bästa.

Först och främst måste man förstå vilket typ av samhälle Grythyttan är. Det är en liten liten by. Här finns ingenting. Ingen bankomat, och ingen av affärerna tar kort. Eller affärer och affärer, här finns ett konditori, en glassbar och ett ICA och så Gästgiveriet såklart. Du kan springa naken genom staden. Här finns ingenting, bortsätt från långa och påtagliga mattraditioner och en enormt elit-inriktad studiemiljö. Tänk internat. Gemenskapen går inte att undvika eller komma ifrån. Vi är ett hundratal studenter i en by på ett hundratal. Det är vår stad. De två första veckorna jag upplevt har präglats av ”nollning” av den allra bästa sorten. Den tar vid när skoldagen är slut och slutar när du däckar i din säng och måste upp två-tre timmar senare. Vad som börjar som ett harmlöst ölrace där man tvingas dricka en halvliter 7.0 öl på trettio sekunder resulterar lätt i att man(läs jag) kanske slickar grädde från en killes bröstvårta bara minuter senare. Jag har sett halva min klass nakna i en kamp om att slå den andra halvan i något som kan beskrivas som dragkamp med sina egna kläder. Detta är bara exempel. De värre. Jag ska inte nämna badandet i fontäner, att jag hade en hel jävla sill i munnen eller att jag sippat Edringer Kristal i en soffa för åttioniotusen från Svensk Tenn.

Detta ställe existerar inte någon annanstans än just här. Klassen är städad, självsäker, hungrig och taggad, och vi vet alla att vi är här för att utbilda oss till något som kommer att klassas som elit i vårt område. Vi är ett nätverk, en klass, en klan och en ätt med historia, bakgrund och traditioner.

Men det finns baksidor. Dom är inte många utan bara en, och den är för mig personlig. Vi är fortfarande i begynnelsen av vår sällskapsrelation och det är många som letar en hand att gå hem med i den bäcksvarta septembernatten. De står utanför, vare sig det är Gästgiveriet, studentpuben eller en studentbostad där det hålls garanterade efterfester natt efter natt. Där står dom, osäkra och nyfikna. Trevande. Väldigt oskyldigt. Jag brukar se på och sakna och längta. Inte efter de uppfiffade Spa-tjejerna med blonderat hår och perfekt hy, inte efter kock-tjejerna med ambitioner som sträcker sig runt jorden och tillbaka. Inte efter tjejerna i min egen klass. Dessa intresserar mig inte, jag finner ingen av intresse trots att många redan är mina vänner. Utan jag längtar efter att få uppleva detsamma - igen - med hon som redan är min, hon jag redan vunnit och älskar så innerligt. Hon som för mig är perfekt. Hon som jag inte vill annat än att vara hennes. Avståndet har skapat en längtan som kommer få mig att omfamna henne i mina armar nästa gång jag ser henne och aldrig släppa taget. Henne längtar jag efter mer än någonsin.

Speciellt när man full och lycklig kommer hem från en fest med cowboy-indian tema till sin tomma lägenhet och sitter i boxershorts och skriver framför datorn klockan kvart i fyra på morgonen med en viss Winnerbäck sång på repeat.

Fågelgodis.

Vet ni hur man får hundra personer att umgås och prata och ha trevligt i ett tomt rum?

Man tillsätter alkohol.

Hur hemskt och patetiskt detta än må vara så kvarstår faktum. Alkohol är ett bra glidmedel för människor.
Människor som inte känner varandra öppnar upp sig och erbjuder sig själva för varandra. Inte sexuellt, snuskhummer! Utan sin personlighet och sin person. Den erbjuds. Och den går åt. Den konsumeras som ostron!
Jag har aldrig presenterat mig för så mycket människor under en och samma kväll. Och jag har aldrig glömt bort deras namn lika snabbt. Jag skrev ner vissa i mobilen, med korta beskrivningar. Jag skrev att en var lite tjock. Och sen ändrade jag till lite kort.

Jag kommer sova full första natten i min nya lägenhet. Det tog mig just en halvtimme att bädda sängen. Det verkar vara så att jag glömt min kudde hemma så jag slängde i en handduk i ett örngott istället. Vet ni vad vad fågelgodis är för något? Örngott.. Roligt va? Gud var skönt det kommer bli att sova på en handduk.

Jo, jag är full som ett ägg. Min kväll kostade sextio kronor allt som allt. Så går det när man inte tar kontanter. Och som alla vet så rockar inte jag kontanter. Cash is for trash som vi brukar säga. Därför blev det bara sextio kronor. Men jag hade kul ändå. Jag fick till exempel öl av en italienare. Och full blev jag, varför ska jag förneka det? Jag undrar hur lyhört det är här, måste jag viska, kan jag sätta igång min tolvkilos subwoofer?

E, jag undrar vad han heter i efternamn, han var full han med, så full att man inte längre kan vara en funktionsduglig människa. Jag följde honom hem eftersom han inte kunde gå själv. Jag visste inte vart han bodde eller vart vi var. Dom har inga gatlysen här och det är svart som döden. Döden! Men nu är jag hemma och jag antar att han är det med.

Nu får ni ursäkta mig, nu tänker jag däcka och sova som ett litet litet litet barn. Vilket betyder att jag kommer att vakna klockan fem och skrika för allt vad lungorna bär..

OBS. Idag är det fredag. Och mitt internet-bredband-nät, funkar inte. Så detta är inte publicerat nu, utan snarare senare.

I morgon ska vi spela kubb och vara bakfulla!!!!

Hela livet är ett disco.

I helgen flyttade jag. Eller jag flyttade mina grejer och möbler, jag personligen stannade kvar. Och om jag ska vara totalt ärlig så flyttade jag inte allt själv eller ensam utan Mandy var med, och Mor och Far. Jag flyttar fortfarande. I huvudet och i kroppen. Det verkar vara oändligt mycket saker som jag måste tänka på. Har jag med mig alla post it:s? Behöver jag ett tyskt-engelskt lexikon? Jaa, kanske.. Vad ska hända med boken om berömda kvinnliga talare? Jag får inte glömma mobilladdaren. Jag får inte glömma mobilladdaren. Då kan jag varken ladda mobilen eller macen. Jag vill verkligen inte glömma den. Jag kommer glömma den. Första lasten har som sagt redan gått men det är fortfarande massa små och stora saker som är kvar och som inte ska vara kvar. Dom ska med. Tio par jeans? Ska dom med? Klart dom ska.

Jag åker nästa tripp i morgon. Ensam. Ska köra så IN i helvete. Jag ska vara glad att jag lever när jag stiger ur bilen. Samma sak på vägen hem. Visste ni att 23åriga killar löper störst risk att dö i trafiken än någon annan? Jag är 23. Och jag är kille, tror det eller ej. Jag gillar sånt. Odds. Kanske just därför vi förtjänar att krossas mot ett träd samtidigt som det spelas Livet var ett disco med M. Krunegård på obscen volym genom dom krossade rutorna. Ska upp med en tv-möbel som jag inte köpt än. Så första målet är IKEA...Igen. IKEA, detta jävla underbara hemska ställe. Tycka vad man vill men Kamprad är ett geni.

Frågan är bara.. pilbåge? Behöver?

Btw..

Rätt svar på frågan vad ska göra med mina vin-skillz var att öppna krog för glada pojkar och flickor. Vad trodde du? Vad sa du? Spruta skumpa?? Är det bilden ni har av mig..? Dåligt. Då. Ligt. Skäms på er..! Usch. Fy.

Dum fråga..

Så vad ska jag göra med mina vin-skillz sen när jag är färdig då? Ja, svaret är enkelt...

2009-08-15

Dag

Vittring.

Har ni något ledmotiv i era liv? En sång som är din, som handlar om dig och ditt. En sång som är dig personifierad. En Theme song i filmen om livet om dig?

Får jag berätta vad som händer i mitt liv just nu. För dom som inte vet det så pluggar jag till hösten. Jag har blivit antagen till Sveriges finaste restaurangakademi där jag ska utbildas till Sommelier. Det finns bara tre stycken i Sverige. Liknande utbildningar alltså. Inte sommelierer. Och där ska jag gå. Jag flyttar därmed hemifrån, "På tiden!!" Tycker du. "F-you!" Säger jag.

Jag har en underbar familj som aldrig varit bättre, och fler personer är på ingång.

Jag har världens underbaraste flickvän. Det vet alla som läser den här bloggen redan men det kan inte understrykas tillräckligt. Hon är mitt allt och gör mig underbart lyckligt. Jag älskar henne till stjärnorna och tillbaka.

Om du vill veta hur jag mår så spela mitt ledmotiv vulgärt högt och peka finger åt hela världen. Och sen pussas och kramas.

Amanda, vad säger du?

899 kronor och den materiella odödligheten.

På sommarlovet innan sexan fick jag en sak som förändrade mig som person. Jag önskar att det var något bättre, något finare och något mer värdigt. Men det var ett par skor. Ett par FILA-skor.

Om du vill lyssna så här kommer hela historien.


I mitten av femman på mellanstadiet gick jag i skola mitt inne i stan. Det var just efter att vi hade kommit tillbaka från Linköping och vi bosatte oss i en temporär lägenhet mitt inne i centrala Örebro. Det var en stor klass med alla typer av kids. Innan, innan vi flyttade med Pappas jobb till Linköping hade vi bott i Adolfsberg, ett välbärgat område i utkanten av Örebro. I klassen som jag gick var vi alla likadana. Vi var alla vita, vi bodde alla med båda våra föräldrar och våra syskon. Vi bodde alla i villor och alla våra pappor hade välbetalda jobb. Det var inget som var annorlunda. Det var inga konstigheter. Vi var skyddade och oskyldiga kids. I den nya klassen inne i stan var det alla typer av ungar, det var turrar och adopterade och skilsmässobarn i en ordentlig blandning. Det fanns det snygga tjejgänget och det snygga killgänget. Jag tillhörde inget av dem. Men jag hade kompisar. Riktiga kompisar. Och vi blev på något sätt inkluderade med de snygga, coola killarna i slutet av femte klass. Vi hade det väldigt kul.

Strax innan sommarlovet i femman, började tonårstiden. Ett disco på en annan skola. Vi hade haft discon på vår egen skola tidigare och vi hade gjort vad vi kunnat för att komma de snygga tjejerna närmare. På något sätt var det endast på discon som man kunde gör detta. Men det var utan resultat. Det var helt utan resultat.

Detta disco på en annan skola blev en ny upplevelse. Något som vi aldrig skulle glömma. Jag hade tjatat mig till att få sova över hos en av de coola killarna, precis som alla andra i gänget som vi var i hade. Vi skulle ha en all-boys-night med disco, vara-uppe-sent, och övernattning. Det skulle bli något utöver det vanliga.
Vad vi inte hade räknat med var att det skulle vara andra människor på discot, något som kan te sig självklart då discot hölls på en annan skola. Med det hade inte slagit oss.

Vi anlände. På våra cyklar.

Och såg hur tjejerna som var ”våra”(dom gick ju i vår klass!) helt uppsluppna av ett nytt spännande killgäng. Dom var inte som oss. Dom var inte klädda som oss. Dom dansade verkligen inte som oss. Och dom vågade ta i tjejerna på sätt som vi aldrig ens hade drömt om. Dom var inte ens svenska som oss. Vi bevittnade hur tjejerna fullkomligt smälte som smör i blotta närvaron av dessa nya hingstar. Vi fick se hur dom tog våra tjejer framför ögonen på oss. Vi fick se hur dom kysste våra flickor.

Cykelfärden hem var tyst. Väl hemma höll vi ett krismöte, upprivna och chockade.
Hur kunde dom! Vad hände! Hur kunde detta ske! Vi hade inte en chans att tävla med dessa nya killar. Dom kunde dansa, dom kunde klä sig, dom visste hur man hånglade. Dom var ”Players”.

Och dom hade alla en sak gemensamt. Dom bar alla FILA-skor.


Dessa skor kostade en förmögenhet. Det visste vi inte då, men det lärde vi oss. Dom blev symbolen för vad som krävdes för att få hångla och för att vara NÅGON.

Vi flyttade ifrån vår lägenhet och min skola det sommarlovet och jag bytte skola. Och jag förlorade som så tidigare alla mina tidigare kompisar. Jag vet inte hur jag lyckades genomföra denna kupp, men på något sätt fick jag Pappa att förstå att jag behövde ett par nya skor. Jag vet inte ens om jag behövde det. Och jag önskade mig ett par FILA. Och jag vet inte hur men jag fick ett par. Dom kostade 899 kr. En drömsumma.

Jag förvandlades till GUD. Jag överdriver inte om jag säger att jag fick storhetsvansinne. För det var exakt vad jag fick. Jag blev kung och odödlig. Jag började döma andra människor efter deras kläder, och framför allt deras skor. Hade du inte ett par FILA var du ingenting. Jag klev på dig. Jag spottade och såg ner på dig. Jag hatade dig. Du var inte värd luften du andades. Jag ville slå ner dig. Jag skojar inte, det var så jag tänkte.

Det var mina FILA-skor och jag var bäst i hela världen.

Helvete vad fula dom är.

People always told me be careful of what you do...



MJ är död. Jag vet att det hände för alltför många dagar sedan men jag skriver detta nu, för att det är nu det är sjunkit in och det är nu som jag sitter vid datorn och skriver.

Min allra första skiva var av Michael Jackson. Det var en LP, och jag minns inte vad den heter. Den kostade 20 kronor och jag köpte den av min systers kompis. Jag betalade i mynt. Och jag spelade Black and White om och om igen. Jag minns att omslaget var fantastiskt. Åren gick. Någon gång under tiden som vi bodde i Linköping kom pappa hem med en spontan-present till mig. Det var dubbel-cd:n History. Jag minns att jag var helt tagen. Jag hade sett den, hört talas om den och jag hade sett priset. 299. Tvåhundranittionio. En mängd pengar man bara kunde drömma om. Och jag fick den. Jag spelade They don’t care about us om och om igen. Jag målade av en bild från den medföljande boken på den nya datorn vi fick i julklapp i paint. Den visade Michael bakifrån i ett vattenfall av gnistor. När vi flyttades ifrån staden där ingen trivdes, Linköping, så gick cd-fodralet sönder och jag minns att jag var förkrossad. Min dyra fina present som fick sig en törn. Sedan dess glömde jag Michael. Det blev för mycket med syretält, pedofilanklagelser och konstigheter.
Jag glömde bort honom. Skivan stod i hyllan, trasig och ospelad. Och nu är hand död. Död på grund av alla hans konstigheter. När jag nåddes av dödsbeskedet kände jag ingenting. Big deal liksom. Jag spelade Beat it och Heal the world på hög volylm för hela kvarteret. Men det var ingen big deal. Nu har det dock sjunkit in. Vi har alla förlorat någonting stort.


Titta vad fin han var. Orörd och oförstörd. Med musiken. Inga syrgastält, inga Bubbels och inga Neverlands. Inga miljoner. Bara en talang och musiken. Och nu finns han inte mer. Vi har alla förlorat någonting stort.




And be careful of what you do 'cause the lie becomes the truth..

Spenderade förra helgen med tösen.

Jag började med att avvisa henne till källaren fritzl-style! Där fick hon va! Hon fick ingen mat! Jag lät vilda djur springa vilt i hennes närhet! Jag gjorde praktiska intelligenstester på henne med färger, kort, konstiga bilder och brädspel! Jag testade hennes LOGIK! Jag tog henne till ett nerlagt kalkbrott dränkt i vatten! Jag skrek kolla! Kolla på vattnet! Varför? För att jag kunde! Jag tog henne i bilen och körde vilt, fort och runt! Och sen hem till källaren igen! Jag matade henne klockan 22 en dag, 24 en annan! Hon fick äta vitlök i massor och kolla på serier om SEX och filmer om hemlösa japanska barn! Jag utmanade henne i bollsport! Jag lovade henne mer bollsporter men svek henne! Jag tog henne upp på höga höjder och chansen att träffas av BLIXTEN! Jag fick i henne alkohol och skakade henne vilt sida till sida! Sen satte jag henne på ett tåg och skickade iväg henne!


Vem är en bra pojkvän nu va?! Va!




Kolla på henne. Se hur skräcken lyser bakom dom rädda ögonen. Se hur tårarna är nära. Se hur hon krampaktigt håller sig fast vid räcket. Nästan inga kläder. Skräckslagen.

Det annorlunda och den annorlunda världen.

Detta skrev jag på flyget hem..

Jag har varit en sväng till europa. Ni vet, landet utanför vårt. Där pratar alla annorlunda. Dom äter annorlunda och dom kör annorlunda. Maten är annorlunda men väldigt god. Alkoholen är billig och finns närmare och mer tillgänglig. Amanda är alltid söt och vacker, vilket land man än är i. Hon lyckas vara det alla dygnets timmar. Jag har sett det. Även om skorna skaver och fötterna givit upp för länge sedan. Så är hon vacker och alltid fin.

Jag håller hennes hand när vi lyfter, när vi tappar marken under oss. Och när vi landar, när vi är tillbaka i landet Som Vanligt.

Jag lovade att hålla hennes hand om vi störtade. Om vi tappade fart och störtade mot havet och vår gemensamma död. Jag skulle hålla hennes hand och viska, du är värd att dö för. Hon tyckte jag pratade strunt.

Ibland blir hon tyst och jag ser att hon tänker. Då brukar jag fråga vad hon tänker på. Jag brukar inte alltid få ett svar men det gör inget. Jag vet att hon har koll. Hon är sån. Hon är smartare än mig, så jag behöver inte oroa mig. Även om jag ibland gör det iaf. Hon är ju det bästa jag har.

Jag vill också vara kreativ och skriva ner bra saker på en flygplansservett. För ovan molnen lyser alltid solen. Men då kanske man inte ska åka med Ryanair, där en servett och ett glas vatten kostar tre euro.

...men jag skrev aldrig klart det. Så det gör jag nu. Ursäkta glappet.

Amanda och jag tittade på rysk tv. Vi förstod inte jättemycket med det var ok. Vi såg ett program om mens som var på engelska. Det förstod vi. Vi åt Wienerschnitzel, Sachertårta och Apfelstrudel i Wien. Vi vandrade genom den snötäckta bergen i Nepal på ett museum, och vi kollade på alla stenar som finns i hela världen.
Vi visades Sigmund Freud favvo fik. Eftersom Amanda och jag är troende kristna, stod så många som möljiga kyrobesök överst på att-göra-listan. Så vi besökte kyrkor. Sen drack vi starköl till lunch. Vi åt kyckling ur hink. Amanda blev upprörd över tiggare med barn. Vi plankade och åkte gratis buss. För att sedan bli blåsta av en taximan. Fair ändå. Vi åkte båt med en besättning män som var lite för vänliga mot varandra.. Nog om det. Jag sov med en kökskniv bredvid sängen och en stol framför ytterdörren som säkerhet ut i fall att någon skulle försöka kidnappa och sälja Amanda. Själv var jag aldrig rädd.

Och så såg vi massor med saker som jag såg och tyckte var väldigt nice men som jag inte kan någonting om eller ens vet vad det heter eller vem än som hade något med det att göra. Men det var nice. Och jag såg det.

Och vi hade trevligt.

Och jag fick säga att jag älskade Amanda under regnbågen i Bratislava.




O.

Inte som vanligt.

Parapapapapa!

Hej allihopa!

Det var ett tag sedan. Jag har haft ett liv att leva, och då blir bloggen lidande. Ni vet hur det är.
Jag är ensam hemma hos Amanda. Hon jobbar och jag är stay-at-home-husband. Här kommer en lista på saker man kan göra när man är ensam hemma.

* Sova till 13:45
* Gå runt hela huset naken.
* Bajsa naken med öppen badrumsdörr.
* Hoppa i sängen. Naken.
* Spela musik som bara jag gillar. Jättehögt.
* Tokdansa.
* Duscha i 45 minuter.
* Styla håret precis hur länge som helst.
* Smörja en gnisslade badrumsdörr.
* Diska, fast man absolut inte fick.
* Hoppa i sängen. Med kläder.

Nu kommer hon när som helst så jag måste klä på mig mitt ordentliga rykte igen (eller vadå något sådant har jag väl inte).

O.

Jag vill åka till Paris.

Halo

Minns du murarna jag reste.
Dom som nu störtar samman. De gjorde inte ens motstånd.
Ljudlöst föll dom till stoft. Jag öppnade mina dörrar utan den minsta tvekan.
Bländad av ditt sken blev du min ängel.

Du blev mitt uppvaknande är du bröt alla mina regler.
Du blev risken jag aldrig vågade ta men tog ändå.
Nu släpper jag aldrig taget.

Var jag än går, var jag än står. Jag omgiven i ditt sken.
Jag går i ditt ljus.
Du är min räddande ängel.

Du är mitt allt och allting. Allt jag behöver och vill.
Jag ser det i dina ögon.
Jag går i ditt ljus. Låt det aldrig slockna.

Jag går i ditt ljus.
Jag bär din gloria. Den du gav mig.
Jag står i ditt ljus, omfamnad.

Belys mig med solsken, värm mig i kylan. Låt mig hitta hem.
Du är det enda jag behöver. Ditt ljus gör mig beroende.

Jag lovade att aldrig falla igen, men aldrig såhär.
Gravitationen blir tyngdlös. Du får mig att sväva.
Ta mig inte ner på jorden igen.

Jag syns i ditt ljus.
Jag bär din gloria. Den jag vill ge dig.
Jag finns i ditt ljus, så som du finns i mitt.

BEBIS!

En liten pojk.

Sarru?

Jag tror jag känner någon som skulle vilja ha en sådan här...

Klicka!

Pyss!

Jag vill bara rekommendera den HÄR sidan och hälsa till Amanda.

Alla ska med..

Ursäkta mig. Men man behöver inte tycka om alla. Och man behöver inte vara snäll jämt. Och man behöver inte vara PK. Jag hatar PK. Förlåt mig om jag ställer krav. Håll för fan för öronen.

Jag besökte Arbetsförmedlingen av någon konstig anledning idag. Kanske för att jag är arbetslös. Eller nej det är jag inte alls. Jag kan få många jobb, jag vill bara inte ha vad fan som helst. Ursäkta mig för att jag ställer krav. Kalla mig Arbetssökande, eller ”Mellan två jobb” eller vad fan som helst. Jag är inte en av dom där iaf, det är en sak som är säker. Detta ställe hur som helst. Vilket jävla tillhåll. Rövare och pack, det var det som mötte mig. Ett riktigt rövargäng. Jag har aldrig känt mig så förnedrad, ska det verkligen behöva vara såhär. Kan dom inte ha en arbetsförmedling för vanliga, riktiga människor. Inte konstigt att dessa människor inte har något jobb. Jag hade aldrig anställt en enda av dem. Det är ju en fördel om du kan svenska överhuvudtaget. Och inte visste jag att man var tvungen att klä sig i mjukisbyxor och mössa för att få jobb, eller förlåt, dom har ju inget jobb, det är därför dom är där! Där kan dom stanna om du frågar mig (eller lära sig att hitta LÖSNINGAR och inte vara patrask.) Det var Tjingtjong och Jallajalla. Det var Johnny, Conny och Sonny. Det var ”CV:s” och personliga brev i plastpåsar. Ursäkta mig för att jag ställer krav. Vi lever tydligen i ett kravlöst samhälle. Man kan ju inte ställa några som helst krav på människor. Nej, det får man inte. Ta bort betyg, det är ju orättvis för dom som är dumma i huvudet. Ta bort CV:s och referenser, det är ju orättvist det med. Alla ska med, right? Fyfan, det är så man kräks. Nej, förlåt. Förlåt att jag ställer krav. Lägg nivån så lågt som är fysiskt möjligt.

Man kan ju tro att det är annorlunda med de människor som jobbar där. Dessa sosseskadade hycklare som livnär sig på människor som är beroende av bidrag. Bidrag is the shit right? Bidrag till alla! Alla ska ha, alla ska med! En lön, den gynnar ju hela samhället, och ett arbete kan ju vara nyttigt för den personliga utvecklingen och välmåendet hos en människa, men utan bidrag skulle ju vårt kära lilla ams-kontor inte behövas, och så kan vi ju inte ha det. Det är bättre du går på bidrag istället för att arbeta, så att sossarna på kontoret kan behålla sina jobb. För dom vill ju ha sin lön såklart.

Alla ska med, var det sig du vill det eller inte.
För det är så Sossar fungerar. Det finns ingen som är trogen sin ideologi. En socialist klarar inte av att bibehålla sin tro. Kommer de för nära guldet vänder de och kallar sig Sosse men lever livet som dess motsats. En sosse kan inte leva som den lär. Allas vår kära Göran Persson, som slutade som godsherre i en herrgård för 19 miljoner kronor, jobbar nu för en PR-byrå för Svensk näringsliv - Näringslivet, det som Persson i alla år motarbetat vid sitt liv vid makten. Laila Freivalds köpte en hyresrätt på Kungsholmen efter att ha röstat fram regler för att hindra hyresgäster från att köpa sina hyresrätter. Mona Sahlin kunde inte hålla fingrarna i styr och levde på regeringens kreditkort, hade svart barnflicka, och betalade inte sin egen tv-licens. Det enda Mona Sahlin någonsin åstadkommit är sin personliga konkurs. Monas bästa kompis, högt uppsatta sossepampen Wanja Lundby-Wedin, godkände ett pensionsavtal på 60 millar. Efter att ha sagt följande väl valda ord: ”Det är oerhört oansvarigt av våra höga chefer att inte orka hålla igen på sina löner. Att de är så gnidna. För det är ju vad det handlar om.”

Och det är dessa människor som ska ut och protestera den första maj.


Fy. Fan.

The head while I'm driving, I'm driving. Soft lips are open, knuckles are pale. Feels like you're dying, you're dying..

Faktum är att det faktisk är vår och i helgen åkte vinterdäcken av. Sommardäcken är gamla och mönstringen berättar lite för mycket. Och dom sitter nu på. Och nu bränns dom om du tar i dom. Dagen idag lämnade lite för mycket att önska. Jag tar ut mina frustrationer genom hastighetsmätaren.

Efter ett uppdrag som klassas som miljövänligt och patetiskt, får jag min stund.


Någon borde bura in mig och kasta bort nyckeln. Passerar en femtioskylt i det dubbla. Går över i motsatt körfält för att kunna dosera nästkommande kurva. Mot skogen. Mot vägen jag inte besökt sedan i höstas.
Nu är den torr igen. Och den är min. Först ut ur stan. Genom rondellen, ner på tvåan. En utgångspunkt. Gruset från vintern sprätter upp mot bilens undersida. Upp för backen, turbon ska inte vissla på en lågvarvstubro men tvingas vid byte till trean uppe på krönet. Behåller den i under hela partiet, varvtalet anser att jag ska växla upp. Skiter fullständigt i det. Två stadiga händer vid kvart i tre, ett hån mot trafikskolan. Letar idealspår, men behöver inte leta, det var jag som satte det först på denna skogsomringade asfaltsväng. Mitt egna gröna helvete. Det går fort. Det behöver jag inte påpeka. Och mina ögon har inte tid att studera mätare. Jag har heller inte vett att följa 70-skyltarna. Skosulorna mot pedaler. Hjul mot asfalt. Adrenalin mot blod. Vägen tar slut men inte jag. Jag vill ha mer. In på ett industriområde. Inhängat och stängt, ingen arbetar nu. Ny vägbeläggning. In och runt, möter en återvändsgränd och tvingar bilen runt. Handbroms. Ingen trevlig upplevelse. För bilen. För mig är det sex on fire. Samma väg tillbaka, mot rondellen. Backen ner. Den som fick hjulupphängningen att brista. Den som jag trodde skulle kräva mitt liv. Nej, jag lär mig inte.

Inte den här gången. Möter en TT ut ur rondellen. Han hänger på.. Tillbaka på rakan, han ligger kvar. Samma spår. Jag är inte ensam. Möter varandra perfekt då vi delar samma volym, turbo och Hk. In mot stan. Han svänger av och är borta lika fort som han kom. Jag trappar ner, känner hur kroppen hinner ikapp. Andningen är snabb, hjärtat snabbare. Upp på garageuppfarten och stänger av. This sex is on fire. Det är på nervösa ben jag kliver ur. Viken doft. Gamla Bettan.. Kör in bilen i garaget som genast fylls med ångorna av värme och matta bromsskivor. Nu är det vår igen. Dags att börja leva igen. If it's not forever, if it's just tonight. Oh, it's still the greatest, the greatest, the greatest.

Yoooouu, this sex is on fire!


O.

:')

Jag vill bara höja ett varningens finger för mig själv inom de närmaste inläggen. Men jag vill att ni ska veta att jag inte är ett monster. Jag vågar bara säga vissa saker som andra kanske inte gör.

Jag tycker detta är jättefint, denna typ av godhet tycker jag är fint. Ett samhälle där detta förekommer vill jag leva i. Jag blir helt varm inombords.

Klicka här.



O.

Titta vad fin hon är!

Ett blogginlägg på en blogg i bloggvärlden. Efter Påsk.

Ok, nu tänker jag blogga. Vi vet, sådär som alla andra människor gör, om saker man redan gjort. Nu är klockan halv nio och det är tidigt. Brukar inte vara uppe så här tidigt i vanliga fall så detta är då ett undantag. Jag fick faktiskt upp klockan sex. Kroppen var så chockad att den inte ens klarade av att vara trött eller protestera. Jag antar att det kommer. Jag brukar nästan bara skriva när jag inte är fullt bekväm. Antar att jag inte är det nu heller. Skriver, det gör jag bäst när jag är ett vrak, eller iaf nere. Eller full. Eller känner massa andra känslor som skaver och tär. Men det kan jag inte säga att jag känner just nu. Nu är jag bara uppe tidigt, och på så sätt inte heller vid min normala räckvidd så att säga. Full är jag inte heller.

Nu får inte detta uppfattas som något hån eller någon annan synonym på ordet hån, mot alla de som faktiskt har en blogg där de skriver vad de gjort de senaste dagarna, utan för det är jag tacksam. Då kan jag som den nyfikna jäveln jag är hålla koll på vad ni gör om dagarna. Det gillar jag.

Nu ser jag att jag bara har 28 minuter kvar av datorn innan batteriet ska ge upp, så jag får försöka fatta mig lite kortare än vad jag från början tänkt. Ja, jag skriver länge. Nej, jag skriver inte långsamt. Jag skriver länge.

Satt just och kollade igenom blocket efter uppstoppade djur. Trodde dom skulle vara asdyra men hade fel. Jag tänker inte påpeka att det var en ordvits för det var det inte meningen som. Trodde att dom var dyra. Som...as. Fatta att ha en ilsken död Hornuggla (Asio otus) i lägenheten. Hornugglan är på dagtid svårsedd, den kamouflerar sig genom att sitta tätt ihopkurad på en trädgren tätt intill stammen. Undantaget är i flyttningstider då den ibland kan ses sträcka både över land och nära kusten. Skulle passa perfekt bredvid en 50” Pioneer Plasma. Andra tänkbara djur på önskelistan: Räv, Mård, Nötskrika, Korp, Säl, Svan.

Nej, det var ju inte det här jag skulle göra, jag skulle ju berätta om påsken som var. Ett riktigt blogginlägg.
Ok, då kör vi. Nu skriver vi blogg.


Då var den här påsken förbi! Vad fort det gick, poff så var den över, kanske lika bra det med tanke på allt godis man...sätter i sig....


Nej, det här går inte. Jag börjar om.


Jag hade en bra Påsk. Stavas Påsk med stor bokstav? Jag vill gärna att min gör det iaf, ni får göra vilket som. Jag hade min prinsessa här och fick henne godkänd av Far och Mor. Lite som Kungen och Drottningens youtubevideo. Stackars tjej. Jag talar om dig i tredje person Amadeus, bara så du vet.
Vi drack vin och avec. Ärligt talat så minns jag helgen väldigt dåligt, det liksom flyter ihop. Det låter ju otroligt disrespektfullt att säga men det kan väl inte jag rå för. Jag vet iaf att jag hade väldigt trevligt och jag gärna hade gjort det igen. Glad Påsk, japp så var det. Och kär är jag också.

Saker jag minns med glädje i punktform.

• Amanda kom till Örebro och var söt.
• Amanda hade solglasögon.
• Fint väder!
• Amanda gungade på en lekplats.
• Jag och Amanda var på Bio. Sarru?
  
• Vi promenerade.
• Köpte mer godis.
• Duschade iskallt.
• Vann i sälskapsspel, Amanda och jag vinner alltid i sällskapsspel. Amanda är smart, jag sitter bredvid.
• Kollade på Exp.Robinson efter att HD-boxen kraschat och jag var arg.
• Åt ägg.
• Drack vin.
• Jag härmade en V8 på Amandas mage.
  
• Vi läste högt ur bibeln om Jesus.
  

Allt ovan är sant utom det med Jesus.

Nu borde jag avsluta det hela med några ord som fastnar, så jag väljer...Hejhopp! Nej! Tjillevipp!

Får man hälsa? I så fall vill jag hälsa till Amanda, och till Lisa som är Amandas bästis! Hejhej!




O.

"Vem klär du dig för?"
"Vem skäms du för?"
"Märket??"
"Så man betalar för MÄRKET?"
"Kan man inte göra sitt eget märke?"


Så här hade jag det när jag växte upp. Detta är DDR-Sverige.

Hon sa att jag var logisk. Jag ska vara logisk. Jag måste vara logisk.

Det här är ju löjligt. Ska det vara så här? Det känns som om jag ska gå under av ilska, irritation och någonting jag inte kan sätta fingret på; fullkomlig destruktion? Är detta vanligt, går alla igenom det här eller är jag bara ovanligt svag? Jag har varit instängd i mina rum under hela dagen, undvikit kontakt i största möjliga mån. Var jag så beroende, var jag så fast? Den strävan som jag kände initialt var psykologisk, jag ville ha mitt nikotin, jag ville inte bryta vanan eller mönstret. En annan betydande faktor var att jag inte slutade för min egen del, jag höll enbart ett löfte. Jag kunde ju börja igen. Ett litet uppehåll bara, sen kunde jag börja igen i sommar. Faktumet att jag hade lovat, plus att jag var nyfiken på hur pass enkelt/svårt det skulle vara att sluta var avgörande till mitt försök. Jag hade inte en aning om att det skulle yttra sig så här. Beroendets strävan spred sig från huvud och psyke till kropp och psyke. Eller tvärtom. Jag vet inte. Från att vara ett irriterande sug till att protestera via kroppens mest lättåtkomliga känslor. Vrede. Jag är arg. Hela tiden, konstant. I vågor. Ibland är det stiltje och lugn men alltid i bakhuvudet, ibland sköljer det över mig och jag skakar av ilska. Jag måtte vara en svag själ. Mest av allt tycker jag synd om Amanda.


Fyfan för mig.

Och så den här jäveln. Detta as. Kolla på honom. Jag blir tokig.

Jag vägrar skriva en rubrik.

Seriöst. Det här är inte roligt längre. Jag vill inte ha det så här.. Jag hatar allt. Det finns en gigantisk stor risk att jag skulle hata och bråka med dig som läser om du kom i min väg just nu. Bara så ni vet, jag är inte rolig att ha att göra med just nu. Desperationen som satt i mig de senaste dagarna har bytts ut mot fullkomlig aggressivitet. Skoja inte asså. Det brinner en extrem frustration inom mig och den bränner och ryker och jag lackar på allt. Snedtänder på minsta lilla och ballar ur i kraftuttryck.

Skjut.
Mig.
I.
Huvudet.



Nu.

Om du vill att hela din kropp ska sluta fungera som den ska. Och om du vill att du ska frysa och vara svettig och ha ont i huvudet om vartannat. Om du vill att det kliar i tänderna på dig.Om du vill gå flera dagar och känna dig rastlös och arg. Om du vill känna dig hatad, elak, dryg, taskig, sur, tvär, försenad, bortkommen, fokuserad, bitter. Om du vill vara dålig på matematik. Om du vill känna dig sjösjuk. Om du vill vara en dålig bilförare. Om du vill att dina kläder inte passar, om dom sitter dåligt, inte matchar eller att de skaver mot kroppen. Om du vill känna dig blek, fet och långhårig. Om du bara vill sitta och stirra. Om du vill känna att livet inte längre är värt att leva.


Då ska du börja snusa och sedan sluta.

Vill ni höra definitionen av vad som kommer att ha kallats I-landsproblem. Eller U-landsproblem. Det är roligare att säga. Det kan till och med vara så att det är oerhört svensk. Oerhört svenskt. Inte själva fenomenet, utan resultatet av detta.

En gång i veckan eller varannan eller nått kommer det städare hem till oss. Dom städar. Hela huset. Dom är jätteduktiga. Det är två tjejer (Var dom tvungna att vara två tjejer?).

Men grejen är den att personligen vet jag inte vad jag ska göra när dom är här. Jag borde bara ge dom en extranyckel och gå hemifrån. Men det gör jag inte. Jag försöker hitta på något som gör att jag ser upptagen ut, jag försöker hålla mig borta och ur vägen. Jag försöker sysselsätta mig med något som ser bra ut och gör att jag inte uppfattas som en dryg jävel. Dricka kaffe och läsa tidningen. Dricka kaffe och plugga. Eller som nu, dricka kaffe och se upptagen ut och skriva om vad jag bör göra när dom är här. För dom är här nu. Och jävlar i min låda vad upptagen jag ser ut. Jag har två datorer igång och jag sitter med en bister och koncentrerad uppsyn samtidigt som jag då och då flyttar blicken mellan datorerna, jag flyttar några fönster, har SvD och Newsmill uppe. Suckar lite. Skriver i snabba attacker på tangentbordet. Och skäms. Jag gör ingenting.

Men jag ser upptagen ut.

Jag har ingen titel på det här så jag skriver bara det här och inget mer.

Finns det ingen som har nån lista med frågor som man kan svara på? Ju mer fjortis desto bättre. Ge mig något att göra!

Titel onödig.

Om idag inte var en ändlös landsväg. Och inatt en vild och krokig stig. Om imorgon inte kändes så oändlig. Då är ensamhet ett ord som inte finns.. Men bara om min älskade väntar. Om jag hör hennes hjärta sakta slå.. Bara om hon låg här tätt intill mig. Kan jag bli den jag var igår. Jag kan inte se min spegelbild i vattnet. Jag kan inte säga sorglösa ord. Jag hör inte mitt eko slå mot gatan. Kan inte minnas vem jag var igår. Men bara om min älskade väntar. Om jag hör hennes hjärta sakta slå. Bara om hon låg här tätt intill mig. Kan jag bli den jag var igår. Det finns skönhet i flodens silversånger. Det finns skönhet i gryningssolens sken. Men då ser jag i min älskades öga. En skönhet större än allting som jag vet. Och bara om jag vet att hon väntar. Om jag hör hennes hjärta sakta slå. Bara om hon låg här tätt intill mig. Kan jag bli den jag var igår.

Det är skillnad.

0737758062

Jag tycker det var bättre förr. Då kunde man sätta i hela simkortet i telefonen.

Välspenderade skattepengar. Punkt slut.

Klicka.

Man kan inte annat än älska! Fatta vad killen fick ligga!

Tio minuter, en kvart!

Jag tror jag hittat mitt kall.

<3

På bussen hem hittade jag hennes bild i mobilen och kände att jag inte ville att det skulle ta slut där. Jag ville inte släppa taget om henne. Det var ett möte under märkliga förutsättningar, som uppgjort för en ytlig förbigående och nästa-dag-bortglömd-flört. I en miljö där män förvandlas till svin och kvinnor till pärlor, redo att kastas, där hittade jag en hand att hålla. Där fann jag henne. I vimlet bland alkoholen och spya. Där fanns hon som den skarpaste kontrast. En pärla man inte kastar eller trampar på. Som man håller hårt i sin hand och skyddar med sitt liv. Jag föll handlöst. Jag föll som jag lovade mig själv att aldrig göra igen. Tankar och minnen som stod mig upp i halsen. På bussen hem kom verkligheten ikapp och luften kramades ur mig. Det är så lätt att fantisera. Jag ville inte att det skulle ta slut där. Inte så, inte på det viset. Jag ville inte att det skulle vara allt. Mycket vill ha mera.

Det gick en sommar, och det tog inte slut. Vi högg ut en figur. Sakta fanns där en kontur. Den andra januari blev jag hennes, och hon min. Jag frågade om hon skulle finnas kvar när jag vaknade och det lovade hon. Och det var hon. Hon fanns kvar. Där fanns en figur.

Hon är så underbar. Hon säger jämt att jag är subjektiv. Och självfallet är jag det. Jag har ju kommit så nära att jag sett det, upplevt det, känt det. Berört det, fått det så nära att jag andas det. Hon är underbar. Så subjektivt som det bara går. Allt från hennes doft i mina kläder, hennes turkosa himlar till ögon, hennes små ljud när hon sträcker på sig i sängen, hennes fingrar i mitt hår, mina i hennes, hennes små snarkningar när hon druckit lite för mycket, hennes sätt att svara i telefon, hennes armar och ben, hennes hand att hålla. Hon är så mycket bättre än de flesta, synd bara att hon inte ser det själv. Världens bästa tös. Att hon inte ser det. Hur begåvad hon är, hur ambitiös och duktig hon är. Att hon inte ser det. Min underbara lilla prinsessa av allt.

Jag vet så väl att jag inte är den bäste, jag är en bortskämd slöhög som tycker om det goda alltför mycket. Men jag är upp över öronen kär i henne och hon är mitt bästa. När inget annat kommer i jämförelse med hennes närvaro. Att få finnas bredvid henne. Det är det enda som räknas. Vår figur.

Vi får spendera hjärtats dag på olika håll. Trots detta hoppas jag att hon vet hur mycket hon betyder för mig och hur mycket hjärtat vill slå i hennes famn igen. Hur mycket jag saknar att somna bredvid henne och vakna på samma ställe. Hur mycket jag håller av henne och hur hon påverkar mig.


Och hur mycket jag vill ha henne här på riktigt i natt..

San Francisco.

Ok, jag vet att jag inte ska förfölja mina kära läsare. Men jag dör av nyfikenhet här.

Jag spricker av nyfikenhet över den besökare från San Francisco som besöker min blogg då och då. Vem är du, hur hittade du min blogg? Förstår du vad jag skriver? Känner jag dig? Jag har gått igenom alla tänkbara figurer som möjligen kan befinna sig utomlands och i Amerika men jag kan inte komma på någon!

Missförstå mig inte, du är mycket välkommen. Jag undrar bara vem du kan tänkas vara och hur du kar kommit över just min adress?

Är du Amerikan?

I’ll give this a shot as well. I’ve recently been visited by someone located in California. And I’m dying with curiosity who you might be? Do I know you? How did you find me? Anyway, you’ve very welcome. If you happen to read this, hit me up with a comment below :)

Det gäller dig med, om du nu är svensktalande :)

Åh vad nyfiken jag är. Kan inte sitta still.

Du är utmanad!

Åh! Jag är utmanad! Jag är utmanad! Nu jävlar.


Tio första

Första bästa kompis: Han hette Anders Bergqqvist€ (Det är felstavat med flit, tänk om han googlar sitt namn! Jag har iaf inte sett honom på minst fem år, och senaste gången var i en biokö, han såg helt sjuk ut - asful. Alltså helt objektivt, utan att vara elak. Objektivt! )

Första bil: Sossecontainern no.1 : Volvo 245 Röd

Första kärlek: Jag tror det var Carolin, jag tror hon hette så. Jag var nog inte kär i henne på riktigt men alla tyckte ju hon var den snyggaste i klassen så man hakade på liksom. En gång blev jag placerad i bänken bredvid henne och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag gjorde det enda jag ansåg vara det rätta och vände ryggen till och vågade inte titta på henne. Föresten sa alla att hon hade legat med Rickard på stora kullen. Detta var i första klass. Vi var sex år.

Första husdjur: Sven, bondkatt. Han var störd. På riktigt. Vi fick honom alldeles för tidigt och han skildes från sin kattmamma i en alltför kritisk ålder. Så han saknade lite vett och etikett om man uttrycker det milt. Han fick skallen krossad av en bil och frös ihjäl på grannes tomt. Dom kom med honom i en kartong på morgonen innan skolan. Han var helt stel kommer jag ihåg.

Första semester: Utomlands? Bulgarien typ någon gång innan ’89. Vi levde på matkuponger och badade. Eller, jag badade inte, jag kastade sten från strandkanten. Hela dagarna, varje dag. I en vecka. All mat smakade likadant/lilla. I slutet av veckan åt vi bara Snickers. Jag fick Lego som inte funkade. Jag drack whisky som jag trodde var äppeljuice.

Första jobb: Ett sommarjobb hos ÖBO. Det var jag och ett gäng ur socialklass 3. Ett gäng riktiga rövare. Inte dom vassaste knivarna i kökslådan direkt. Jag slet hela sommare, tjänade åtta tusen och köpte min första iPod.

Första köpta skiva: Michael Jacksson, Black or White på vinyl. Den kostade 20 kr och jag köpte den av en av syrrans kompisar. Jag lyssnade bara på Black or White. Om och om igen.

Första riktiga kärlek: Hon hette Emila och kallades för Millan. Hon var faktiskt kär i mig med. Vi blev jättebra kompisar och när jag väl hade vågat frågat chans så hade den nya killen i klassen också gjort det, samma dag. Hon sa nej till båda för hon ville inte såra någon. Jag fick sedan reda på att hon egentligen hade sagt ja till den andra killen och sagt till alla att inte berätta för mig. Hela klassen visste tydligen. Inte jag. Vi gick i fyran.

Första piercing: Första? Vad är det för fråga? Jag är stolt bärare av ingen alls.
Första konsert: Petter på Kalasturnen någon gång runt 98-99.


Nio senaste

.. alkoholdrycken: Rom och Cola. Klassiker.
.. filmen du såg: Creep.
.. ringda telefonsamtal: Amanda i fredags då hon ringde och väckte mig.
.. bubbelbadet: Vi har inget badkar.
.. spelade cd: Absolut Music 99 Sommar!

.. kyss: Amanda.
.. gången du grät: Räknas glansiga ögon till HSM3? Lite patetisk får man vara.
.. måltiden: Varma mackor.


Åtta har du nånsin:

Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Nej, men jag cyklade in i en polisbil en gång. Jag blev så rädd att jag började gråta. Jag var 11.
Blivit kär vid första ögonkastet: Nej, men fallit handlöst.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej.
Busringt till någon: Såklart.


Sex saker jag gjort idag:

1. Pussats.
2. Kramats.
3. Gosat.
4. Sagt hejdå.
5. Åkt buss.
6. Ångrat att jag åkte.

Fem favoritsaker utan rangordning:

1. Min iPhone
2. Min MacBook
3. Min Denon-anläggning.
4. Min Espressomaskin.
5. Mina Acne-jeans.

Fyra personer du kan berätta allt för:

1. Jag har ingen sån.
2.
3.
4.


Tre val:

Blått eller rött? Pfffff! Vilken fråga... Blått!
Sommar eller vinter? Sommar, fast jag egentligen tycker att det är lättare att klä sig snyggt om vintern.
Choklad eller chips? Anton Bergs 60% och en dubbel Ristretto tack!

Två saker att göra innan du dör: Köra en sportbil och ta kokain. Inte samtidigt.
En sak du ångrar: Att jag gav bort tio tuss till en skojare på blocket.



O.

Curt Cobain

Amanda, minns du den där stressbollen jag hade hemma hos mig? Du minns right? För er andra så handlade det om en leksaks/stressboll fylld med typ oljor i olika farliga färger blandat med massor med flörtkulor(minns ni dom?).
Anyway. Där satt jag, glad och ovetandes, tittandes på Bride Wars (sög, fast det var lite sorgligt i sluten när de blev vänner igen.) Jag hade bollen i min hand och sen minns jag inte mer. Jag minns iaf inte vad som hände. Jag vet resultatet. Kleet överallt. Till synes hade ett mord begåtts. För det var rosa. Överallt. På mina kläder. På min vita dator. Över hela skrivbordet. På den vita väggen bakom mig. Och framför allt i mitt ansikte. Rosa. Det såg ut som ett självmord gone wrong. Eller right, välj själv. Bolljävel. Nu måste jag måla om!! Det ser ut som en seriemördare bor hos mig. En väg full med hjärnsubstans. Det går inte bort, hur mycket jag än skrubbar!


O.

Du är mitt heroin.

Love is my drug, is my medicine.
Stay with me honey, stay with me honey, stay with me

When you are feeling tired
I'll lay there with you
When you get up early in the morning
I'll get up with you
If you have a craving
I'll get it for you
If you wanna take a ride all by yourself
I'll be waiting for you

Love is my drug, is my medicine
Stay with me honey, stay with me honey, stay with me
Love is my drug, she's my heroin

...bara så du vet.

Byter låt. Byter igen. Kan inte den har dagen bara ta slut. Ge mig trötthet så att jag får gå och lägga mig och låta dagen få sitt avslut. Den spelade ur sin roll klockan 13:50 då hon for. Bort. För långt bort. Nu byter jag låtar och försöker hitta hemsidor som kan roa mig. Hittar ingen som stillar mig. Inte som hon. Jag skäms när jag säger usch, fy och blä. Vaknade bredvid något fantastiskt, något som jag får kalla min. Och jag får vara lika mycket hennes. Nu får jag somna ensam. Ensam är ett jävla ord. Varför kan man inte njuta av det som nyss varit utan att istället längta efter mer, ännu mer. Mer av henne. Mer röst, mer skratt, mer ögon att titta i. Mer händer att hålla. Kramar att kramas. Närhet att bara få vara i. Byter låt. Tar en snus. Stirrar. Tar en ny snus. Byter låt. Jävla skitmusik. Du var ju bra igår, du var ju bra i morse, varför ger du mig ingenting nu. Ge mig något som tar bort saknad. Underhåll mig! Få mig att tänka på annat Internetjävel!
www.underhållmigochtabortminsaknadinternethelvete.punktfucking.com!



Fan.
Kom tillbaka.

Glaspianoguden.

Hur tänker man? Tänker man alls? Ok, jag kan förstå om Robert Wells själv skaffade något liknande, då han per faktum är en av Sveriges största idioter. Men en vanlig tjej. Vanlig och vanlig..hon kan ju inte vara den vassaste kniven i lådan direkt.

En liten dikt om detta.

Robert Wells.
Det långa håret. Det långa underbara håret.
Glaspiano. Ett instrument i glas. Ge mig en sten.
Kallar sig Gud, kallar sig Jesus. Vinner Körslaget.
Tjej på facebook. Förstörd för livet. Robert vinner Körslaget.
Onanerar vid glaspiano.


Är det en dikt? Jag vet inte.


Nej, Robert, nu får det vara nog. Klipp dig och skaffa dig ett jobb. Sluta förstör vår svenska ungdom.


O.

Klockan är 03:24 och jag kan inte sluta skratta!

Mitt äventyr till ULLARED!

Pappa, petar på navigatorn: ”Fem timmar kommer det ta! Det är exklusive rast och kisspauser och om vi åker den kortaste vägen, eller vill ni åka den snabbaste vägen?”

Jag, astrött: Va fan är det för skillnad, åk den snabbaste OCH kortaste vägen!

Mamma, kör: Varför säger den att jag ska åka rakt fram! Det är ju rött ljus, då kan jag ju inte åka!

Jag, fortfarande astrött:... å herregud.

Hej och välkomna till en helg med mig och de två gamlingarna som är mina föräldrar. Vi är på väg till typ Falkenberg eller något liknande för att titta på en kattkrake som min mor vill ha. Notera ordet titta, då vi inte ska köpa den. Än. 80 mil tur och retur för att titta. Jag ångrar mig redan. Jag får skylla mig själv. Jag återkommer.

07:21 - Mamma kör i 100 på motorvägen. Det står 110 på skyltarna. Det är inte en levande själ ute. Vi kör i 100. Jag gråter lite inombords.

07:45 - För trött för att sova. Danny med Tokyo på radion. Jag sittdansar.

08:50 - Fick till en riktigt nice frilla i morse. Nu har jag sovit och den finns inte mer.


Här har jag ätit en påse bilar, en påse med lakritssnören, en dubbel plopp och en energidryck.


Vad är det för skillnad på URINAL och URINOAR? Något för er där hemma att fundera på.

08:52 - Vi har bråkat om följande: värmen, hastigheten, fartkamerorna, värmen, SUV.ar, vägskyltarna och värmen i bilen! Det är varmt som ett as!

09:13 - Nu har jag smygsänkt värmen. Det är bara en tidsfråga innan jag blir upptäckt.

09:15 - Jag är upptäckt. Tillbaka på 23 grader. Jag avlider, jag har förfan långkalsonger på mig...

10:00 - Vi är i Göteborg, Sveriges framstjärt. Det är fult, hemskt, tråkigt och deras radiokanaler suger.

Här har vi stannat på en rastplats i Partille (Pappa: Max 20 minuter! Vi måste ligga före navigatorn!). Här har tiden stannat (precis som i hela övriga Göteborg). Vi verkar vara de första som stannat här sedan ’89 (innan muren föll!).


Välkommen till Göteborg.


I Göteborg är alla tjuvar. Det vet alla.


I Göteborg är alla kriminella, därför behövs sånt här om man överhuvudtaget ska överleva en genomresa. Alternativt någon form av handeldvapen.


Hit med ett designpris för snubben som kom på dessa skönheter.


Alla kartor i Göteborg visar hur man åker därifrån.


Årets färg i Göteborg är soffor-från-gamla-DDR-lila-eller-vafan-det-nu-är-för-nyans.


Goes without saying.


Återigen, här vill du inte bo.



11:30 - Ringhals, älskade Ringhals..

11:56 - Vi är framme. Anledningen till att jag följde med på denna ”resa” var att vi skulle besöka ULLARED med alla dess ”billiga” butiker. Kom ihåg, jag är en student, jag är fattig som en kyrkråtta. Därför måste man följa med till ULLARED vare sig man vill eller inte. Orden stolthet och värdighet finns inte här.



Fakta GeKås: Varje år väljer 3,7 miljoner Svenskar att besöka detta ställe. Besöksrekordet för en dag är 26 200 st. Gekås omsätter under ett år 2,7 miljarder kronor. Under tre minuter tjänar kassorna på Gekås 80 lax.

12:30 - ”ROOOBIN! VILLE DU HA DEN HÄR GOA TRÖJAN ELLER!!?? DEN E LA FIN!” Det är fan fullt med göteborgare här, de gapar och skriker så man kräks. Ingen smak, ingen finess, men vem har det på ett sånt här ställe egentligen.. Men dialekten..Andas, andassss...

12:45 - Ok. Jag må vara kille men jag kanske oxå vill köpa ansiktskrämer. Så flytta på dig och din vagn med tamponger bitterfitta!

13:20 - hosfajksfgaksfkjjjjj!!!!!!!111

13:31 - Jag blir tokig. Rent initialt.

16:20 - Så. Nu har jag köpt saker jag aldrig kommer använda. Känns bra.

18:30 : På Harry's.


20:00 - Dagen är slut. Här ska jag spendera natten.

20:41 - Gulleplutten ringde och nattade mig. Nu ska jag sova som ett barn.


08:15 - Elva timmar med sömn. Nice. Såhär ser det typ ut att ligga med mig.

09:00 - Frukost. Inte en espresso så långt ögat kan nå.


09:05 - Jag åt inget.

09:55 - On the road again. Vi är fast i en älgjakt, det springer hundar över vägen och skäggiga gubbar i orange vinkar åt oss att sakta ner.

10:30 - Mamma applåderar. Robert Wells åkte ur körslaget... (I vår familj avskyr vi två personer, vi har alla blivit uppfostrade till det. Och dessa personer är Robert Wells och Carola). Slut på meddelande.



11:00 - Träff med kattkraken. Så här ser han ut. Vi döpte honom till Sigge och köpte honom.



12:15 - Hem! Nu sitter jag vid spakarna och nu ska jag visa vad den här apparaten går för.

15:34 - Kissnödig vid en bro.


16:20 - 776km senare. Hemma.


Om nån månad gör vi om samma resa för att hämta hem kattkraken. Han kommer säkert hata oss.




O.