16 november 2008
En dag tog det slut.
Ett helt tomt dokument. Redo att fyllas med vad som helst. En möjlighet att få uttrycka sig i ord och meningar. En chans att säga vad man tycker. Dokumentet finns där. Tomt. Väntandes. Råkar det bli fullt poppar en ny sida fram. Här finns inga begränsningar eller krav. Det som skrivs det skrivs även om ingen någonsin kommer läsa det eller ej. Ett tomt dokument kan lova dig din tillit.
Jag har svikit denna möjlighet. Jag har kastat bort den chansen. Förnedrat den genom nonsens och lathet. Dragit den i smutsen i nonchalans. När jag öppnar ett nytt tomt blad finner jag ingenting. Tangenterna vill inte ha min beröring. Det tomma vill inte bli fyllt. Orden vill inte passa med varandra och meningarna faller bort. Jag vill men det går inte.
Jag vet att någonstans i mina fingrar finns det en förmåga att uttrycka, ett begär att stilla. Det var så det hela började. Jag kokade över av allt instängt att det behövde en utväg. Det hamnade här. Här fick det bli utmålat istället för att plåga mig på sätt som jag aldrig upplevt. Det som brann och sved, det som frätte och ljöd. Här blev det uppspikat för allmän beskådning. Här fick det ruttna för jag ville inte ha det. Här fick det blomstra för jag fick det inte att blomma på egen hand. Här lämnade jag sjukdomen till sig själv. Här fick den förgifta hur mycket den ville. Allt som var jag då. Allt som jag inte var.
Det är inte samma pojke som skriver nu.
Den desperata kreativiteten finns inte. Fingrarna snubblar över varandra, orden får mig att framstå som ytlig och som en idiot. Meningarna kastas tillbaka på mig. Poängerna saknas. Åsikterna bleknar. Det jag vill skriva ska hyllas, det jag tänker på ska hyllas i text. Och jag kan inte skriva hyllande texter hur mycket jag än försöker, mina fingrar verkar bara vilja klaga och förnedra. Det jag vill hylla är värt så mycket mer än mina taffliga försök. Ett tomt dokument förblir tomt. Det vita bländar mig, hindrar mig från att fortsätta.
Så tack. Tack Calle, Amanda, Emma och Darya. Tack Daniel. Och Sofi såklart. Tack för era besök den sista tiden. Det har uppskattas oerhört.
Jag kommer åter när jag har något att komma med.
O.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
glöm inte att spontanitet leder till kreaktivitet olle.. glöm aldrig de!
SvaraRaderavad ska man nu få smygläsa då?!
SvaraRaderadet är glädjande att du lägger ned pennan (så att säga) på ett sätt, tråkigt på ett annat. det har varit många välformulerade tankar och meningar över både vardagliga och mindre vardagliga ting som helt ärligt berört mig många gånger om.
din skrivarglöd kommer igen. dina fingrar kommer då inte kunna funktionera utan ett tangentbord!! såere
daniel
Ey poet. du ska inte igga mig, om du var kvinna skulle du se ut som en topmodel, det är väl en komplimang??
SvaraRadera