Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.

Läste just igenom ett mail jag skrev för länge länge sedan. Känns som ett helt annat liv. Och jag kan inte känna annat än stolthet över att jag skrivit det. Jag hade glömt vad det innehöll och jag imponerades av det jag skrivit. Det var inget vanligt mail utan det var DET mailet. Någonting som jag aldrig hade skickat om det inte betydde något. Ett mail man bara skickar en gång. Jag är så stolt att jag vågade erkänna det jag skev i det mailet, oavsett vilken betydelse det hade för den som läste det. Det var ett sånt jättekliv framåt, som terapi. Och jag vet att den det hamnade hos på något sätt tar det till sig och behåller det som sitt eget, och det gör det hela värt allting. Jag är stolt över att ha tagit beslutet att skriva ut det hela som det verkligen var för mig, det var något som betydde oerhört mycket för mig. En vinst för mig oavsett vem det hade hamnat hos. Det kändes bra, inte då, men nu.

Vad jag bryr mig om nu, är att du kommer nära mig. Även om det är för sent att älska dig. Vad jag bryr mig om nu, är att från samma säng, lyssna till samma regn. Vad jag bryr mig om nu, är att få ut dig ur skallen. Är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen. Den tar slut från kyss till kyss. Vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut. Vad jag bryr mig om nu, är att du ligger vaken, i morgontimmen när regnet slår mot fönstret, och det låter som nån går på dig. Vad jag bryr mig om nu, är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit. Och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt. Vad jag bryr mig om nu, är dina armar om mig, även om jag vet att jag måste glömma dig. Vad jag bryr om är att se dig gråta, för jag har gråtit, och du ringde aldrig. Vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig. Vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion, när du går sönder inuti, så som jag gjorde det. Vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig. Vad jag bryr mig om nu är att höra dig, andas. Veta att du är nära. Förlåt nu slutar jag. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig. Säg nånting. Säg nånting. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig...

O.

Hokuspokus.

Jag har drömt att jag dör de senaste tre nätterna. Bra tecken? Tveksamt säg.. Första drömmen så blev jag krossad mellan två containers i någon typ av hisschakt. Fullkomligt fruktansvärt. I natt somnade jag med en snus och svalde den. En liten påse av tobak och nikotin i magen.Verkligen inte att rekommendera. Jag vet inte vad som hände men jag trodde på allvar att jag skulle dö. Vaknade i skräckslagen panik med gråten i halsen och visste inte var jag var eller var jag skulle ta vägen.

Jag har samma återkommande mardröm nästan varje gång jag drömmer mardrömmar. Den går inte att beskriva för jag vet inte vad som händer. Jag vet att allt är fint, och sedan blir allt krossat, mosat av ren ondska. Och det händer om och om igen. Samma scenario. Om och om igen. I natt under min sjuka nikotin tripp så upplevde jag alla mardrömmar jag någonsin drömt, allt spelades upp som en film, alla samtidigt. Klipp på klipp. Lager på lager. Det bara flimrade som att alla ville spela upp sin film på en och samma gång.

Inte nog med det. Igår på jobbet hade jag den otäckaste upplevelsen av Déjà vu jag någonsin varit med om. Det går inte heller att beskriva för jag kommer inte ihåg, men det bara small till och jag frös till in the moment så att säga. Mitt i ett samtal. Jag visste vad kunden skulle säga, hela meningen från början till slut. Ord för ord, med pauser och betoning. Allt jag såg hade jag sett innan. Jag blev så ur spel att jag bara tackade för mig och la på. Sen bad jag om att få gå på lunch för jag ville inte fortsätta.

Fan vad diffust det här inlägget blev. Hokuspokus alltihop. Men hur tror ni jag känner mig då!

”Under perioder i livet då man sover dåligt och är trött under dagarna, kan déjà vu uppkomma flera gånger dagligen. Upplevelsen kommer ofta vid längre sömnbrist (30-40 timmar eller mer), vilket pekar på att det är ett trötthetssymptom hos hjärnan, (obalans i kemin)”

Där ser ni, allt hänger samman. Men jag skyller allt på åskan. Jag vet inte om det är en fördel eller nackdel att bo i skuggan av svampen.

"Bra skriv!!!!"

Slår upp ögonen och bländas av solljuset. Åh gud. Tjock hals, svårt att svälja. Ont lite överallt. Stel. Stapplar upp ur sängen och möter gårdagens verk i all sin prakt. Vardagsrummet ser ut som ett slagfält i onyttigheter och livets drycker. Går igenom mobilen och hittar sms på sms av blandade kvalitet. Saker jag självklart står för, men som man kanske inte initialt skulle skrivit i nyktert tillstånd. Vid datorn hittar jag sex stycken post-it lappar nedklottrade med knappt läsbara bokstäver och saker jag då tyckte var klockrena saker att komma ihåg eller skriva om. Nu kan jag bara tyda tre av dom, varav en lyder ”bra skriv!!!”
Sannerligen. Loggas in på datorn och möter samma sak där. MSN och facebook. Min egen blogg. Kolla nedan liksom. Står för varje ord, men frågan som väcks är om ärlighet är så jävla bra alltid. Tveksamt. Gör folk obekväma. Så det faller bara tillbaka på en själv. Ett framsteg blir ett bakslag som man får ångra eller plåstra om.

På en av lapparna nämns det något om att livet borde vara en musikal.. Det har jag ju visserligen jävligt rätt i.

Jag som alltid hävdar att jag aldrig blir bakis. En sanning med modifikation.
Var vill jag komma med detta.. ingen aning. Svaret finns kanske på en av post-it lapparna som jag inte kan läsa. Bra skriv!! iaf…

Bra skriv..


O.

Om du vill ha mig...nu kan du få mig så lätt..

Såhär...vid den här tiden på dynget, det är då jag är som ärigast. Mest sentimental om du så vill. Tiden då det inte finns några spel eller lager att skydda sig med. Det är nu alla känslor blottas och om du hade talat med mig så hade jag avslöjat allt om mig själv. Det är vid den här tiden som allt som verkligen betyder något kommer fram. Det är vid den här tiden som man verkligen uppskattar allt som man verklgen har, de vänner man har och det som man verkligen blir lycklig av. Och då är det inte rosén som talar uatn hjärtat längst in, längst in i kroppen som jag finns i.


Och för alla som inte vet att jag uppskattar dom, ni finns i mitt hjärta mer än ni anar, att jag är så dålig på att visa det är inte ert fel, det är mitt. Men ni ska veta att ni finns där. Och det är jag evigt tacksam för.

Hade du velat ha mig då hade då fått mig så lätt..

Små små ord.

Fan. Jag har inget att skriva. Inte ett dugg. Ändå längtar pennan till pappret konstant. Fingrarna saknar tangenter. Sitter på jobbet och konstant tecknar ord och meningar efter varandra. Mer personliga ord är jobbrelaterade sådana, kanske inte så konstigt då jobbet är det sämsta jobb du kan ha. Märkligt hur saker kan förändras så snabbt, enda sen det riktiga projektet lades på is en månad så har allt varit en enda lång gäspning. Fy fan vilken transportsträcka. Därför blir det som nu, att jag sitter här och ”jobbar” i mitt block. Hela väskan min är full med små lappar med klotter på. Jag har hittat tillbaka till den där sköna känslan av att skriva med penna och papper. Känns skönt analogt och klassiskt. Detta är kanske det jag borde ägna mitt åt. Det jag verkligen vill göra, i någon form. Ord på papper.

Pröva mig. Ge mig något att skriva om. Ett test. Ge mig ett ämne, en liten utmaning. För min egen del, så får vi se vad jag kan hitta på. Haha, fan vad pretto jag låter, författaren själv liksom.. Så är inte fallet. Lämna ett ord så gör jag något av det. Deal? Ett ord är allt jag kräver. Det kan ni väl unna mig?


O.

Världens bästa låt.

Mannen i den vita hatten är, tillsammans med 747 den bästa Kentlåten genom tiderna, om inte den bästa låten som någonsin gjorts.
Detta 7:47 minuter långa mästerverk måste, bara måste upplevas live. För ett kentfan är detta den mest totala upplevelsen som finns.
Att Jocke Berg lägger till nya verser för varje tillfälle gör upplevelsen unik, och det hör till

Jag ska inte ge mig in på att tolka vad låten handlar om, det är något man får göra på egen hand, alla är vi olika, och det jag uppfattar på ett sätt det uppfattar du på ett annat.
Med det går inte att komma ifrån faktumet att det handlar om steget till vuxenvärlden och man tar det steget bärares en vit mössa. Lägg sedan till kärlek vid detta tillfälle och du får en ganska bra bild av det hela.

Detta är låten som Kent sedan en tid tillbaka alltid avslutar med. I helgen var inget undantag.

Du och jag ska aldrig dö.

Slutet är underbart.

(Om någon tycker att det verkar vara lite folk, så kan jag berätta att jag stod väldigt långt fram och hade 7900 människor bakom ryggen.)

O.

Världens bästa band.

Det var jag och hela Eskilstuna. Hade de inte köpt biljetter så stod de utanför. Längs med vattnet. Då Strömsholmen - där konserten hölls - är en ö belägen mitt i centra E-tuna så undgick inte en enda jävel att Kent var i stan. Hemstaden. Här finns Hangsta Hill. Här finns Grönan, Max 500. Här fanns Mannen i den vita hatten..

Nej, jag ska vara tyst. Här är lite minnen från en underbar kväll.

Håkan H.

Jag som filmar =)

O.

Svartvit.

Timmar, minuter kvar...för andra gången i år.
Nu på hemmaplan. Nu i Eskilstuna.
För de som inte vet vad detta innebär. Lär här.
Fyra timmar till insläpp. Jag är deras.



Aa, just det...Glömde nästan. Håkan Hellström är förband.
Liten detalj bara.

Måste vara två. Lars W.

Jag kom i kontakt med en sång häromdagen. En låttext. Den har sjungit i mitt huvud hela veckan. Den hade en annan innebörd för hon som presenterade den, den var på hennes sätt. En annan innebörd än vad den hade för mig. Mig träffande den som ett knytnävsslag. Ibland hatar jag när låttexter träffar mitt i prick. Hatar att förvandlas till en klyscha. Å andra sidan känns det skönt, det betyder på något märkligt sätt att man inte är ensam. Att det finns fler som känt likadant. Ingen kan skapa något liknande utan att själv upplevt det. Det är i alla fall min personliga uppfattning.

Befrielsen av att få känslorna uttryckta av någon annan. I sång. Den känslan är övermäktig.

"Han vill så gärna känna,
vill så gärna ro i land.."

O.

Bästa titeln.

Ah! Jag älskar dom. Fantasiska varelser. Älskar att se umgås med dem. Älskar att se på dem. Älskar att prata med dem. Hur de doftar, hur dom skrattar. Hur de ler. Älskar att höra dom prata med en annan lika fantastisk likadan. Bästa som finns. Bäst i världen. Bästa jag vet. Underbara, vackra, söta, fantastiska töser. Töser, töser, töser!

O.

Jag är överlycklig.

Min tid.

Jag skulle inte säga att jag har tråkigt. Det blev bara ändrande planer, vilket resulterade i att jag fick lite för mycket tid över. Jag är ensam i hela staden. Finns inte en människa nära. Annorlunda är ett ord som passar ganska bra. Inte alls van vid att det är helt tomt. Helt öde.
Det är bara jag. Till och med grannarna är borta. Det är som att bo på ett stängt industriområde av flermiljonsvillor, inte en levande själ på flera kilometer. I går bjöd jag kvarteret på en konsert som hette duga. Golfade även över ett femtiotal äppelkart över på grannes tomt. Idag satt jag på balkongen och tittade på regnet. Rökte en Cohiba Panetelas, kubansk. Fantastisk. Hade sparat den för något speciellt, och med tanke på gårdagen så var det kriteriet uppfyllt. Nu ska jag inte snöa in på cigarrer, med dom kan vara fullkomligt fantastiska. Speciellt en kubansk, låter som en riktig klyscha men jag vet inte hur de bär sig åt. De är i en klass för sig själv. Och då har jag faktiskt gått igenom samtliga av de riktiga cigarrländerna. Pratade med Amanda som höll mig sällis.

Jocke Berg är död förresten. Min guldfisk. Hans och hans namnlösa kompis gav upp kampen och simmande vidare. Undrar vad jag gjorde för fel.

Jag har tänkt äta middag nu. Sen ska jag spela tv-spel tills solen går upp. Det är planen. Min tid. Den får jag göra vad jag vill med. Hur hade du spenderat tre dygns total egentid?


O.