Ok, jag sa inte upp mig. Jag gick till jobbet asförbannad och hade den trevligaste dagen på länge, vad fan är det för jävla sätt. Jag fick ledigt resten av veckan istället för uppsägning. Sen blev det gå-hem-race och jag sålde 14(!) och gick först hem. Väl hemma hade det kommit ett brev från min förra arbetsgivare där dom ger mig varma och hjärtliga rekommendationer. Jag skakar på huvudet. Nån driver med mig.
Som tur är finns det fortfarande ljusglimtar kvar i tillvaron. Såna saker som fortfarande får en att må riktigt bra. En god-gammal-på-sista-tiden-nyfunnen-vän att snacka med långt in på småtimmarna. Hon är bäst. Eller att få ett sms från hon. Hon den där söta, hon jag tänker, lite för mycket, på. Hon som bor alldeles för långt bort. Och tanken på att jag kanske snart ska få träffa henne igen.
Det är några av de fina sakerna som får mig upp ur sängen varje morgon. Plus att jag är odödlig, den lilla detaljen får jag inte glömma. Och att jag kan göra i princip vad jag vill.
Så är det. Så helt hopplös är jag inte.
O. dödlig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar