Jag borde vara förbannad. Det är jag väl egentligen. Men vem skulle jag vara förbannad på. Det är väl mig själv i så fall. Men jag kan ju inte säga att jag klagar. Snarare njuter men på ett fett bittert sätt. Men det är sjukt. Skevt. Och så jävla orättvist. Jag skakar på huvudet och undrar vad jag gjort för att förtjäna detta egentligen.
Jag tror jag blivit smittad av tjejbaciller. Första klassens tjejbaciller. Dom har fastnat på mig. Som ett godkännande. För det sprider sig tydligen, som ett osynligt rykte. Och nån jävlas med mig, den saken är klar.
För vad är det som händer egentligen. Ödets ironi skrattar mig rakt upp i ansiktet. Är fast i en situation som jag inte kan ta mig ut ur. En kamp som jag inte vill ta mig ut ur, utan som jag vill vinna. För det kommer vara värt allt, och den här gången ger jag inte upp. Det gjorde jag inte förra gången heller men här gången har jag övertalat mig själv att det är annorlunda.
Ja, jag vet att jag ljuger för mig själv, men.. sån är jag antar jag. Jag kommer troligen inte att vinna heller, men vinsten i detta är värt mer än något eller någon annan, därför finns det inga tvivel. Finns det en ynka chans till vinst så måste jag. Dom säger att det inte är värt det. Men jag håller inte med. För hon är värd allt.
Ordet ”prövande” är beskrivande men samtidigt en kolossal underdrift. Se det mer som en tortyr. Långsam och ineffektiv, där du inte vet vad som komma skall. En härdsmälta ur en social aspekt likaså till sinnet. Stundtals himmelskt, stundtals ett rent helvete. Ibland så smärtsamt att man tror man ska gå under, ibland riktigt svartsjukt. Ibland underbart. Så underbart att man fortsätter. Hennes uppmärksamhet och stundtals kärlek gör allting värt sin smärta.
Tillbaka till tjejbacillerna. Detta är egentligen det värsta och bästa på samma gång. Den riktiga orättvisan. Man tycker att det vore ett straff nog att bara få stå som ett fån och titta på. Att bli förbisedd och indirekt dissad. Att bli uppkåtad till dess milda grad att du inte kan tänka klart och och inte får vara hos den som var anledningen till din upphetsning. Att inte få uppleva närheten av den som skapat ett behov som bara den kan stilla. Att få meddelat att man inte får höra av sig. Att sakna i oändlighet.
Eller det värsta faktumet av dem alla, det som sårar mest, att få känna att det man ger inte är gott nog. Att man inte är bra nog för att bli vald. Eller att någon annan får chans på chans på chans när man själv aldrig ens fått en enda. Att den andra i slutändan alltid vinner, och är värd mest. För det går inte att komma ifrån - att man är nummer två. Vilket betyder sistaplats.
Man tycker att detta är ett straff nog. Men nej, ödet tyckte inte det var nog, så han eller hon hade ytterligare en överraskning att kasta på mig. Distraktion. I form av andra. Bara för att jag har målet inställt på någon, ges jag invit på invit från andra. En tös ringer varje vecka och vill att jag ska följa med ut. Det hade varit så lätt att bara ge upp och släppa taget om det jag verkligen vill ha och ta något lättare, någon som vill, som kan. Nu. På en gång. Men det gör jag inte. Jag skulle inte kunna leva med det.
Värst är hon som står närmast. En underbar tös som dansar coolt. Hade det inte varit så att mina känslor var större för någon annan så hade jag fallit handlöst. Nu vet jag att jag strör salt i någons sår. Men nu är inte så fallet, jag faller inte handlöst.
Blickarna är näst värst. Dom har attackerat i smyg. Blickar på stan från töser som jag inte ens skulle våga titta på. Ni vet en sådan där blick. En sådan blick som säger något. En sådan blick man menar när man ger. Den första kontakten med någon. Jag är expert på den, då jag förr gav den hela tiden. Med nu är det inte jag som ger den - utan får den. Överallt. Först trodde jag det var en udda slump, men när det sker varje gång jag går ut så är något jävligt fel. Skillnaden är nu mot förut, är att jag inte besvarar dom. Något som, för mig, är enormt.
Nu är det inga slumper. Inga överreaktioner. Inte alls. Jag har blivit expert på att tolka signaler. Och det här är inget trams, det är rent ragg det handlar om. Jag blundar men kan inte undgå att bli smickrad. Detta, gott folk, är vad ödets ironi handlar om. När du hittat vad du vill ha, så erbjuds du allting annat. Jag kastar stenar mot solen, för jag hatar den. Universum är ett monster. Detta är verkligen det bästa och värsta av alla världar. Nog känner man sig vid liv alltid..
Sen var det, det här med tålamod. Ber du mig vänta, så väntar jag till dess att jag inte behöver vänta mer. Tills klockorna stannar. Om det behövs.
O.
