Här kommer jag.

Gud vad jag är berusad. Så där genuint packad som man bara kan bli av en lång natt ute. Det brusar i mina öron, ungefär som en tv som inte hittar någon kanal. Och det är väl ungefär så jag känner mig just nu. Jag hittar ingen kanal. Myrornas krig. Ikväll har jag dansat tills svetten gjort sig påmind. Druckit tills kroppen ropat stop. Slösat tills plånboken sagt ifrån. Trots detta brusar öronen, och jag hittar ingen kanal. Allt bara brusar. Myrorna slåss mot varandra i en evig kamp som ingen vinner. Ingenting stannar. Allt rör sig och försvinner.

Jag träffade mitt “ex” i det stora vimlet, jag hörde inte vad hon sa de få ord vi utbytte och jag bryr mig faktiskt inte. Jag kan säga så här i efterhand att jag är glad att det inte blev mer än vad det blev mellan henne och mig. Allt var ett stort misstag från hennes sida. Hennes fel. Hennes ogenomtänkta val. Min förlust och blåsning. Önskar att det aldrig hade hänt. Då hade jag inte slösat det som jag gav henne, känslorna, kampen och den onödiga, menlösa strävan. Det som för mig då betydde allt, men för henne inget. Det är så man vill kräkas. jag önskar jag inte kunde tänka på det, och jag hatar att bli påmind om det. Det hela är något som man aldrig vill tillbaka till. Ett stort infekterat sår.

Som tur är finns det kontraster. Mitt i mörkret finns det ljus som värmer. Som vägleder och visar att det finns en annan värld. Gud vad jag saknar henne. Jag vill ligga nära, tätt intill. Jag vill höra hjärtslag. Känna hennes doft och hålla om henne. Hon är det bästa jag vet och jag längtar efter henne varje vaken minut. Hon är underbar och vacker. Hon är rolig och perfekt. Och jag tycker om henne med hela mitt hjärta.

Men just nu brusar allting. Jag sitter ensam i mörkret i skenet av datorn vid köksbordet och klockan är 03:57. Och öronen piper. Och jag saknar min Amanda mer än ord kan beskriva.

O.