Att känna sig själv. Eller en text om att vara medveten till förbannelse.

Jag känner mig själv. Jag råkar känna mig själv till den milda grad att jag känner mig alltför väl. Alltför väl. Jag vet allt om mig själv. Hur jag tänker. Hur jag känner. Gör jag inte det fixar jag till en känsla eller tankesätt som passar och fungerar. Därför känner jag mig själv. Utstuderad och uträknad. Tro inte det låter postivit. För det är det inte. Den sista man bör göra är att lära känna är sig själv. Medvetenhet inför faktiska faktum, att se saker som dom verkligen är, blir till både en enorm egenskap och en förbannelse. Att veta varför jag gör vissa saker. Varför jag säger vissa saker. Att veta mina gränser. Min nivå. Mitt värde. Vad man bör göra, vill göra. Vad man förtjänar. Vad man kan göra. Visst gör det livet enkelt, när man bara kan välja som man vill, välja det som man kan och det som man vet passar, och även då undvika det som man vet inte fungerar, eller passar. Men detta gör ju det hela ganska tråkigt, det bli ingen sport. Ingen utmaning kvar. Inga återvändsgränder, inga misstag att lära av. Att misslyckas gör en starkare. Att välja sina strider och utmaningar gör dig svag.

Nej, lär aldrig känna dig själv – då lär du dig aldrig vad du inte kan eller vad du är kapabel till. Att inte veta är en välsignelse. Det är då som du kan bli vad som helst du vill. Inga begränsningar, inga spärrar.

Bara din egen vilja. Om du följer den.

O.