Likgiltig den 10 december

Går hem från jobbet. Likgiltig. Helt och hållet likgiltig. Helt tom. Helt tyst. Det händer inget inom mig. Jag tror inte ens hjärtat slår. Vågar inte känna efter. Vill inte tillbaka till det som kändes som en hjärtinfarkt vid varje hjärtslag. Ett tryck över bröstet som inte går bort. Jag fryser.

Nina Persson i öronen. Balsam för själen. Orden träffar. Nästan rörd till tårar. Ha. Vem försöker jag lura, jag har inga tårar kvar. Nej, nu är alla depåer tomma, på samtliga plan, jag kan inte förstå hur jag står på benen. Blundar när jag går. Funderar på att bara gå när gubben visar rött. Få känna på hur det känns att träffa en stadsbuss i femtifem. Där har vi en drastisk förändring som heter duga. Skulle föredra ren fysiskt smärta över detta, det är en sak som är säker i alla fall. Men rullstolsbunden låter inget vidare, överger det och stannar.

Stirrar ner i en vattenpöl. Det är lustigt. När man kan få vad som helst. När bara är att peka och be – då får man inte det man behöver allra mest.

O. - en pojke i för stora, för dyra skor.