Är inte lätt. Att försöka fylla ett tomrum och försöka gå vidare är ännu värre. Vad stoppar man i ett svart hål som bara sväljer allt man kastar i det. Sedan finns det inte mer. Jag är uttråkad. Rastlös. Hittar inget som riktigt hjälper. Jag har provat det mesta. Adrenalin var en skön drog, men att pressa en bil och sig själv till gränsen är bara farlig och dumt. Dessutom vande sig kroppen och man fick inte länge en kick av att bränna fram i hundrafemtio på 50väg. Regler och löjliga lagar berör mig inte lägre. Men tomrummet består. Och jag går inte vidare. Träningen fungerade. Det gjorde den. Du frågade en gång varför jag gjorde det. Varför jag bestämde mig för att börja träna, vad som drev mig. Jag svarade aldrig på frågan men har haft den flytande i mitt huvud. Svaret har alltid varit detsamma. Det var du. Du var min motivation. Jag ville se bra ut inför dig. Och nu står jag här, 10kg lättare, aldrig vägt mindre, och inte ett dugg bättre för det. Ska jag fortsätta eller ska jag bara gå upp allt igen nu eller. Tomrummet finns fortfarande där. Och jag står fortfarande helt still.
Jag har blivit äckligt bortskämd. Jag har allt som jag kan tänkas behöva. Men jag fortsätter köpa en massa skit jag inte behöver. Låter pengar rinna som sand igenom mina händer. Alkohol för tusenlappar. Skumpa, vin och sprit. Gott, javisst. Men what’s the fucking point. Nya kläder för tusentals tuss som bara hänger i garderoben. Udda plagg som inte går att matcha. Brände just femton tuss på en vecka på whatever. Lyckat. Jag köper vad som helst bara du är trevlig mot mig i butiken. Uppskattar det jag köpt i en dag eller två. Sedan gäller något nytt. Och tomrummet består. Köper aldrig något jag verkligen vill ha. Det är inte roligt någonstans. Känner mig osympatisk och vedervärdig. Jag skäms vid varje ord jag skriver om detta. Man kan inte köpa det man verkligen behöver. Yes. Det kom från mig och det uttalandet kommer jag få ångra. Men jag säger det i alla fall.
Det som fortfarande är den enda behållningen som glädjer mig är relationerna mellan andra och mig själv. Det är det enda som verkligen betyder något längre. Att få umgås och känna utbyte med nya och bekanta människor. Det är därför det är så grymt pepp att gå ut. Det är underbart att blanda sig med folk. Att känna sig levande är berusande. Här försvinner tomrummet. Här går man vidare. Om än i cirklar, men ändå. Det är alltid något.
Men nu får det faktiskt vara nog. Nu går jag vidare vare sig jag själv klarar av det eller ej. Detta får bli ett avslutat kapitel. Det är nu jul och jag går vidare. Varför det känns som ett nederlag vet jag inte.
Och du, världens sötaste kattunge. Många ord och mycket tankar kan inte stanna inombords. Där gör dom ingen nytta. Släpp ut dom som gör ont och behåll dom som känns bra. Du är värd bättre.
O.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar