Jag är bra på många saker, men när det kommer till att trösta en annan människa som behöver stöd, så är jag fullkomligt värdelös. Jag fryser, låser. Finner inte vad som är lämpligt att säga. Säger fel saker, tror jag säger rätt men säger helt åt helvete fel. Vill visa att jag förstår men det går inte fram. Kanske förstår jag inte och det är det som gör att jag inte kan, eller så förstår jag alldeles för väl, och det gör att jag ser problematiken allt för tydligt. En blockering. "Skulle jag mått så dåligt som du mår nu skulle jag inte heller uppskatta det jag säger nu."
Att trösta kanske inte handlar om att förstå, att stötta, visa medlidande eller att hjälpa. För sorgen är inte min. Jag kan inte förstå hur du mår, hur jag än försöker. Orden jag säger träffar fel för att jag inte kan relatera till vad som format dina tankar och din sorg. Och det kan ingen. Sorg bearbetar man själv, det kan ingen annan göra åt en. Det enda jag kan göra för att trösta är att finnas till om du skulle behöva mig. Om det nu är någon tröst alls.
O. - sopad under mattan i ett försök att glömma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar