Det är så jag säger det.

Nej, det här går inte. Nu får det vara slut på det menlösa blogginlägg. Jag tycker inte om att skriva något som saknar poäng, en slutsats. Jag vill egentligen inte skriva om day-to-day-things. Jag skriver om tankar och funderingar. Och om mig själv. Ja, och om andra också nu när jag tänker efter. Alltid någon som berör mig. Så tänker jag fortsätta.

Jag vet vem som känner till adressen, och vem som läser. Och jag skäms inte ett dugg. Jag skäms inte ett dugg för ett enda ord. Skäms du eller tycker det är melodramatiskt då är det bara du som bör skämmas. Ok, jag är olik dig, so what. Jag är bättre än dig på annat som du är värdelös på. Jag kan saker som inte du aldrig kan. Men det är bara så det är Vi är olika. Tacka fan för det. Tacka fan för det... Jag har bara valt att vara brutalt ärlig. Är detta vägen till ett förfall eller vägen till mig själv och lycka, det får vi se. Det får vi se då jag tänker fortsätta skriva ner det.

Besök, och du får läsa min historia. Jag är inte rädd för era kommentarer.

O.