Det sociala experimentet.

Den är inte äkta. Jag trodde ni kände mig, jag trodde ni visste var jag stod när det kommer till tatueringar. Och allvarligt, hur många trodde att jag skulle gadda in en fet jävla tribal på hela armen, om jag nu skulle ha gjort det?

Men det var kanske just därför.

Reaktionerna lät sig inte vänta.

Det mest intressanta blev mina föräldrar. Mammas blick, kroppsspråk, utryck och hela person. Jag vill aldrig se de känslorna igen. Hon tog det som ett fruktansvärt svek. Hon berättade att det gjorde ont i hela henne. Jag blev förstörd i hennes ögon. Även om jag bara spelade med i max tretti sekunder innan jag avslöjade mig själv så var hon i nästintill chocktillstånd. Den blicken. Den blicken. Jag har aldrig sett den förut och jag vill aldrig se den igen.

Fem minuter efter att jag lagt upp bilden på facebook ringde min syster. Av en slump hade hon sett den i samma sekund som jag laddat upp den. Hon skällde ut mig efter noter. Den besvikelsen går inte att beskriva med ord. Hon var i upplösningstillstånd.

Mamma skvallrade för pappa så den reaktionen missade jag. Jävla tur det.

Nu ska inte detta ses som en diss mot alla som bär bäck på sin kropp, inte alls. Jag avundas de som vågar, kan och törs. Jag kan tycka att det är snyggt och på töser är det bland det sexigaste som finns. Bara för att det förbjudet antar jag. Men gud vilken turn on det är.

Men personligen så kan jag inte. Får inte och kan inte.

Jag har alltid varit av den åsikten att min kropp måste vara smått på perfekt innan jag kan pryda den med ett permanent smycke. Jag har ingen perfekt kropp. Jag kan inte hylla mig själv genom att fästa det på min kropp. Jag vill att det jag väljer ska betyda något för mig, ingen annan. Det ska vara en symbol för lycka. Inte bildligt talat. Jag hade enbart valt text eller siffror. Något som påminner mig om något jag tror på eller står för.

Jag har haft och får små små stunder av ren och skär lycka. Det är då jag får en så kallad tatueringskänsla. En sekund då allt i livet är perfekt och jag överväldigast av ett rent lyckorus. Det är då jag vill förmedla alla dessa känslor i en tatuering. Därav namnet.

Men jag kan inte. Och får inte.

Och därför har jag bestämt mig för att göra det. (Vad det är och vad det blir är dock min ensak.)

O.