8 juni 2008

Örebro.

Det är märkligt…Att en viss tidpunkt kan förändra så mycket.

Jag har spenderat kanske lite för mycket ute de senaste veckorna. Dansandes, ätandes, skrattandes och drickandes. Inte mig emot. Jag har det roligaste jag någonsin har haft. Det är nästan lite overkligt. Men that’s not my point. Efter en kväll med festligheter, som har en tendens att hela tiden pågå längre och längre på dygnet, så har tidpunkten börjat spela en annorlunda roll. Vi har börjat äta småtimmar. Kanske är det vädret, kanske är det värmen, kanske är det för att vi alla bara är så nice bra kompisar. Men det är just denna tidpunkt, då när alla vännerna gått hem. När alla lagt sig för att sova. När gatorna gapar tomma. När jag vandrar hem. Det är då det händer. Staden under mina dyra clownskor, somnar likaså. Jag går mitt i gatan och inte en jävel syns till. Stadens alla regler, rutiner och tider försvinner. Kvar blir ett skal. En miniatyr. Ett dockhus. Man tänker, är detta staden jag lever i, den ser så liten ut.

Hur kan man tycka att detta ibland är stressigt, hur kan man tycka att dessa små gator och torg ibland är stora som hav. Djupa och fruktande. Hur kan man tycka att staden är hektisk och febril. Upplev en promenad klockan halv fem och du ändrar uppfattning. Ta eggen av det okända och se arkitekturen sova. Jag går hemåt och den nyuppstigna solen lyser mig i ögonen. Känslan av att vara den siste mannen i livet går inte att undvika. Vattnet ligger blickstilla och ser kallt ut. Helt orört. Jag går genom röda trafikljus i fel fil, fel sida. Mitt i. Ställer mig mitt i denna stora korsning och ser vilket bokstavligt vägskäl det är. Sätter mig ner på den fortfarande varma asfalten. Inte en själ i syne. Är detta ett himmelrike eller en mardröm. Panik eller rofylld frid. Gräver i fickan och drar upp en handfull kvitton, skrynkliga sedlar och smutsiga mynt. Solen skiner just över hustaken. Följer asfalten med blicken. Den är slät. Här och nu existerar inga regler, för det finns ingen här att följa dom. Trafikljusen blinkar då och då till och byter färg. Ingen åker när det lyser grönt, ingen stannar när det lyser rött. Sorterar värdefullt från värdelöst och låter mynt och kvitton pryda marken när jag reser mig upp och lämnar det bakom mig. Går gatan fram, mitt i. Hem. Det är Örebro, och det är tyst. Fåglarna är det enda som hörs. Och mina skor mot asfalten. Jag ler.



O.

Mitt hem och jag. Från samma morgon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar