Chesty Glittrerthush

I huvudet snurrar det. Kan det bero på att jag slutat snusa eller att jag haft den bästa helgen på hurlångtidsomhelst. Tankar och känslor som sköljer över mig som svallvågor. Är det bakfyllan från en galet skön kväll som fortfarande finns i kroppen eller är det sällskapet som fått mig på fall.. Jag har träffat så mycket mad nicea människor att det är lite svårt att bearbeta. Apropå bakfylla, både ett och två kanske mer eller mindre kloka beslut togs tydligen på fredagens ferre, och mitt råd till alla ungdomar där ute, låt dig inte bjudas på något som inte är lagligt. Och då talar jag inte om alkohol. Kan ni förstå storleken på min bakfylla?

Trosa är pittoreskt. Mysig stad, mysiga människor. Man vill inte åka därifrån. Manda är social. Hon har tänt i taket. Ett mysigt hår och ett hjärta av guld. Tåget tillbaka spenderandes med Winnerbäck i öronen bara för att sortera känslorna. Allt var över så snabbt. Paus, stop och rewind. En kyss hejdå och jag vill ha dig här på riktigt igen.

<3

Elsa 1992 - 2008

Du låg bredvid mig när jag somnade. Du låg bredvid mig när jag vaknade. Du var den sämsta väckarklockan man kunde ha för du ville alltid ha sovmorgon. Men på nätterna kunde jag bara sträcka ut en hand och omfamna dig, begrava mitt ansikte i din varma päls. Du höll mig vaken med dina snarkningar och tunga andning, du fick mig att somna till ditt spinnande. Du mötte mig när jag kom hem. Du fanns där när jag gick hemifrån. Du fanns alltid där i närheten. Med stora ögon kunde du titta på mig, aldrig dömande, alltid med tillit och värme. Du fanns alltid där några meter bort, hela tiden i periferin, i bakgrunden, du skulle alltid vara med, nyfiken i en strut. Du var min lilla lillasyster. Du blev sexton år och var lika trotsig som vilken tonårstjej som helst. Du var min lilla tjej och jag svek dig när du behövde mig som mest..

Du blev så sjuk att vi inte längre kunde hjälpa dig, du tappade synen som du så behövde när dina leder inte bar dig längre. Det var hemskt att se dig stänga ner, en liten bit i taget. Kan du förlåta oss för det vi gjorde, vi ville inte se dig lida mer..

Alla jag någonsin tyckt om har fått en text skriven här, och ingen har förtjänat det mer än du. Lilla gumman, jag kommer sakna dig något fruktansvärt. Min lilla tjej.. må du sova för alltid.

/Olof

...

Jag vaknade en morgon från en dröm jag hade. Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte. Jag gick ut en kväll för att känna lukten av våren, för jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte. Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig.
Jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre.

Ibland är en dröm det finaste man har.

Jag vill ge dig hela världen.

O.

Mors lilla Olle.

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kinden och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå,
bara jag slapp att så ensam här gå!
Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka. En hund visst det är…
Lurvig är pälsen, men Olle blir glad:
Åh, en kamrat, det var bra se god dag!
Klappar så björnen med händer små,
räcker fram korgen: Se där, smaka på!
Nalle, han slukar mest allt vad där är:
Hör du, jag tror, att du tycker om bär.
Mor fick nu se dem, gav till ett skri.
Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
Å, varför skrämde du undan min vän?
Mor lilla, be honom komma igen!


Vet ni hur många gånger jag fick höra den här sången när jag var liten..


O.

Kärleken.

Brinn hjärtat brinn. Du vet att det betyder någonting. Du orkar ta dig igenom det här. Du räcker till, så var den du är. Du vet att du duger som du är. Det är drömmarna du drömmer ibland. Det räcker med en gnista, ett bloss. Ett möte.

Det är märkligt.. Det finns någonting som människan är ensam om. Något som bara vi har gemensamt, något som håller oss samman. Kärleken går inte att beskriva. Och det behövs inte. Vi vet att den finns där och det behöver inte förklaras. Kärleken bara är. En kraft, en känsla som berusar dig, får dig på fall. Den sätter dig ur spel. Den får dig att se med andra ögon. Den väcker en strävan inom dig. Enorm och livsfarlig. Gränslös. Den får dig att kämpa till döden om så behövs. Är den tillräckligt stark så betyder ingenting annat någonting. Vanliga regler och sociala förhållningssätt i sidosätts i strävan på kärlek. När hjärtat får dig på fall har du inte längre något eget val. Och du vill som oftast inte heller ha något val. Du vill ha den som hjärtat skriker efter. För det är ju din vilja. Innerst inne så är det din egen vilja.

Det finns bara en enda typ av kärlek. Det enda som skiljer den ena kärleken från den andra är sättet den slutar på. Eller inte slutar på.

Obesvarad.
Besvarad.

Liv eller död. I kärlek finns inga mellanting, inga gråzoner. Du kan älska och bli älskad. Eller så kan du bara älska och bli oälskad. Kärleken kan göra dig lika lycklig som den kan göra dig olycklig. Resultaten är av två olika världar. För vissa är den en plåga, en gäckande förbannelse och ett straff. Vissa erbjuds den varje dag. Andra får gå genom livet utan att känna den en enda gång.

Du kan hata den för att den är orättvis, du kan gå miste om den. Du kan tappa bort den. Du kan glömma bort den. Men den finns där. Många år kan man gå utan den, man tänker inte mycket på det, tills den dag då du märkt att den smugit sig på dig. Du vaknar och känner att det är för sent, du har redan fallit och det är inget du kan göra åt det. Oavsett om utkommen av din förälskelse blir lycklig eller inte så har du fått uppleva det, du har känt dess kraft och följt dess andetag. Du har upplevt det, och även om det orsakade smärta eller lycka så kan du se tillbaka när den sista lågan slocknat och fortfarande finna ett leende bland alla tårar.

Kärleken är en drog, en drog som infekterar dig och får dig att gå längre än du trodde var möjligt. Du hittar de allra ologiska förklaringar och du kan göra saker du annars aldrig skulle. Den driver dig att kämpa utan regler och lagar. Besinningslöst.

För du kan slåss mot den, du kan slåss för den. Du kan försöka glömma bort den, du kan falla för den. Du kan ge upp inför den. Du kan hata den. Du kan älska den. Har du den i kroppen kommer den alltid att finnas där i bakhuvudet, i tankarna. Den kommer att påminna dig om det du älskar, det du har, det du fick eller det du förlorade eller avvisade.

Men den kommer alltid vara densamma. Det finaste som finns.



O.

Jag vill inte bara vara snäll.

Kommer ni ihåg den där grabben på gymnasiet, han det där cyniska aset som kunde dissa precis allt och alla utan att blinka. Han som ofta var elak och ganska känslokall. Han som brann och avskydde så mycket människor. Vad hände med honom…Vart tog han vägen.

Han som borde vuxit upp och blivit manlig och macho, som skulle kliva på tår utan att ens märka det. Han som bara tog. Han som inte tänkte på konsekvenserna. Vid vilken tidpunkt tappade jag allt det där. Vad blev jag istället. Det enda jag har kvar är min dryghet, och den kan jag slå på och av när jag vill. Resten är så gott som raderat. Jag kan ju inte ens skriva som förr. En förlust eller en vinst? Eller är det ett tecken på svaghet.

Saknar ni honom?

Vill ni ha ett inlägg skrivet av honom. Av dem båda.


O.

Dofter och smaker av en annan tid.

Den som känner mig vet att jag är en sån som lägger mycket – för mycket – tid/pengar/engagemang i produkter som ska göra mig snyggare. Den som sett hyllan med mina grooming-produkter vet vad jag snackar om. Förgäves kan man tycka, och det stämmer nog. Men det är bara ett intresse som jag har och jag gillar det, så det spelar inte så stor roll. På min hylla finns det väldigt många produkter av olika slag, och det är inte verkligen inte så att jag använder allt varje dag – tvärtom. Allt går i cykler, ibland passar vissa saker ibland andra. Detta gör att det blir en ganska spännande upplevelse att öppna en produkt man inte använt på länge – det får en att minnas gamla saker som hänt eller upplevt. Jag har en produkt som luktar gymnasiet. Jag har en produkt som luktar ren och skär ångest. Ren må-dålig-känsla. Den kanske jag inte behöver nämna att jag inte använder. Andra påminner om glada tider. Jag har en burk med ett wax som luktar pure sex, bara för att det användes vid ett speciellt tillfälle. Om orgasmer och lust. Vissa påminner om fyllor och spyor – tycka vad man vill om det, men det gör dom. Andra påminner om tider om då man inte hade en aning om vad man sysslade med, och om man hade fått vrida tillbaks tiden så hade man gjort saker annorlunda.

Luktsinnet är ett märkligt fenomen som kan åstadkomma de märkligaste av associationer. Det kan hitta tillbaka till minnen som sedan länge är glömt och förlagt. Ibland springer man på en doft som tar en tillbaka, en månad, ett år eller till barndomen. Oavsett vad det associerar till så skapar det ett minne som troligen är värt att bevara. Därför tänker jag fortsätta försöka förbättra mitt utseende.

O.

Prinsessa av allt.

Du får mig att le och du får mig att skratta. Du får mig att klä upp mig varje gång jag sätter mig framför datorn. Du får mig att få träningsverk i kinderna. Du får mig att verka korkad i din närvaro. Du får mig att springa till mobilen varje gång den plingar till. Du får mig varm när jag hör din röst. När jag ser in i dina ögon. När du börjar leka med håret och inte vågar titta mig i mina. Och när du väl tittar tillbaka på mig. Du är ett litet mirakel. Något man inte tror på tills man ser det med egna ögon. Och då faller man handlöst. Jag önskar jag kunde falla fler gånger..

 

Grattis på födelsedagen Amanda.. <3

 

/Olof 

The many faces of me.

Vem är O. ?

Kommentarer överflödiga..

Hemma hos mig.

Klockan är cirkus halv midnatt eller liknande. Pappa och jag är båda salongs och går ut sommarnatten med varsitt glas Shiraz för att begrunda dagens arbete i form av det stenparti vi just lagt grunden till. Jag tar några kliv bland stenarna när pappa just innan en ny sipp vin, mynnar meningen:

”Gå inte i espandrillos i den där geggan.”

Klassiker.


O.

Gör mig stum..

Jag har dåligt samvete för att jag skriver så dåligt. Och att jag skriver för dåligt. Gick tillbaka och läste gamla inlägg och fick lite prestationsångest. Borde vara dags för ett genomtänkt inlägg med poäng snart. Det är ju det jag lovat. Men jag kan inte riktigt tänka så klart just nu. Jag har en fjäril i magen och denna underbara lilla varelse vill inte sluta vifta på sina vingar. För jag vill ha henne här på riktigt. Levande och leende. Denna fjäril med röda läppar och hjärtat av guld. Ta min hand igen. Titta på mig, låt mig falla i dina turkosa ögon. September kom nu och gör mig stum.

Är det din önskan så är det min lag.

Så varför ligga hemma varje natt
när du kan ta på mig som ingen annan kan

Har du lärt
Jag tror vi klarar några dar
Att vi kanske kan ha
Våra två veckor kvar

På Men hur skulle dom förstå
Dom vet ingenting om oss

Dina läppar skickar kyssar från dig
jag fick en bild på telefon
Är det din önskan så är det min lag
Du vet jag släpper allt och flyger dit idag

Det finns dom
som lovar att det svalnar snart
Låt dom prata på
Det är underbart

Och hur skulle dom förstå
Dom vet ingenting om oss


<3

Prinsessa av allt.

Bästa natten på så länge. Sex timmar är ingenting. <3

O.

Jag heter Olof . Del II

Ok, jag sa inte upp mig. Jag gick till jobbet asförbannad och hade den trevligaste dagen på länge, vad fan är det för jävla sätt. Jag fick ledigt resten av veckan istället för uppsägning. Sen blev det gå-hem-race och jag sålde 14(!) och gick först hem. Väl hemma hade det kommit ett brev från min förra arbetsgivare där dom ger mig varma och hjärtliga rekommendationer. Jag skakar på huvudet. Nån driver med mig.

Som tur är finns det fortfarande ljusglimtar kvar i tillvaron. Såna saker som fortfarande får en att må riktigt bra. En god-gammal-på-sista-tiden-nyfunnen-vän att snacka med långt in på småtimmarna. Hon är bäst. Eller att få ett sms från hon. Hon den där söta, hon jag tänker, lite för mycket, på. Hon som bor alldeles för långt bort. Och tanken på att jag kanske snart ska få träffa henne igen.

Det är några av de fina sakerna som får mig upp ur sängen varje morgon. Plus att jag är odödlig, den lilla detaljen får jag inte glömma. Och att jag kan göra i princip vad jag vill.

Så är det. Så helt hopplös är jag inte.


O. dödlig

Jag heter Olof.

Jag är inte den som är särskilt negativ, jag ser som oftast glaset som halvfullt. Ok, jag erkänner, jag är cynisk jävel och gillar att tycka illa om vissa saker. Men jag ser som oftast alltid något positivt i det som händer, saker och ting brukar inte spela så stor roll ändå. Jag brukar inte säga nej, och jag blir lätt överkörd.

Jag bryr mig inte om var skåpet ska stå, jag går av för hackor och om ensam är stark så är jag hellre svag. Det vet ni allihopa. Men nu får det fan vara nog.

Sommaren 08. En sommar att minnas. Jag blev dumpad ur ett förhållande som inte ens var ett förhållande. Jag blev sparkad från mitt jobb. Fick ett nytt skitjobb som jag hatar. Planerade en resa som inte blev av. Fick ingen semester och har inte upplevt någonting. Alls. Nu väntar hösten. Skolbänken. Kommer bli fattig som en kyrkråtta. Regn, snö och slask. Ja, där hör ni, vår höstjävel som redan är här kommer att bli förjävlig. Det vet ni själva också. Fy fan. Vi kommer blekna och gå upp i vikt. Frysa och på regnade på.

Jag vägrar. Jag går inte med på det. Hör du det?? Vem det nu än är som bestämmer!! Fuck you och dra åt helvete. Vad fan har jag gjort för att förtjäna detta. Vad fan har jag gjort? Ge mig en satans chans! Vad begär du av mig. Svara på det din fege jävel!
Jag spelar inte efter några regler, jag gör vad fan jag vill! Jag går över lik. Nu tar jag det jag vill ha och skiter i om du blir stött.


I morgon säger jag upp mig och tar semester. Så dra åt helvete din fega fitta.



O.

Veckan som varit.

• Mor och far åkte iväg för att vara borta över helgen, dom har fortfarande inte kommit tillbaka.
• Jag är utsvulten. Igår ställde jag mig och gjorde tacos klockan 02 på morgonen.
• Jag har varit full varje kväll. Baginbox är en farlig uppfinning.
• Har varit ”sjuk” hela veckan. Har inte orkat gå till jobbet, var där i tisdags eller vad var och usch, nej. Får ta nya tag nästa vecka.
• Nån dum jävel skrev fel mobilnummer i sin annons på blocket, så nu får jag samtal om någon satans bil stup i ett.
• Jag hälsade de nya grannarna välkomma genom att spela ”Så länge skutan kan gå” på obscen volym. Jag tror det uppskattades.
• Jag spillde vin i trappan, på heltäckningsmattan. Stor fläck. Fick panik. Sprang online för att leta tips på vad man bör göra. Jag rekommenderades salt och gin. Så jag hällde på gin och enorma mängder salt. Lät det stå över natten. Funkade inte alls. Fick dammsuga upp allt salt och det luktade gammal fylla av ginet. Jag skrubbade med diskmedel. Lät det stå. När jag kollade nästa gång visste jag inte på vilket trappsteg jag spillt. Ett jävla mirakel är vad det är.
• Jag har tagit död på alla mammas blommor. Jag tyckte jag var duktig att jag kom ihåg att vattna allihopa under hela veckan. Tills jag kom på att jag glömt alla växter utomhus.
• Jag har provat min studentmössa.
• Vill bo i Trosa.

O.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.

Läste just igenom ett mail jag skrev för länge länge sedan. Känns som ett helt annat liv. Och jag kan inte känna annat än stolthet över att jag skrivit det. Jag hade glömt vad det innehöll och jag imponerades av det jag skrivit. Det var inget vanligt mail utan det var DET mailet. Någonting som jag aldrig hade skickat om det inte betydde något. Ett mail man bara skickar en gång. Jag är så stolt att jag vågade erkänna det jag skev i det mailet, oavsett vilken betydelse det hade för den som läste det. Det var ett sånt jättekliv framåt, som terapi. Och jag vet att den det hamnade hos på något sätt tar det till sig och behåller det som sitt eget, och det gör det hela värt allting. Jag är stolt över att ha tagit beslutet att skriva ut det hela som det verkligen var för mig, det var något som betydde oerhört mycket för mig. En vinst för mig oavsett vem det hade hamnat hos. Det kändes bra, inte då, men nu.

Vad jag bryr mig om nu, är att du kommer nära mig. Även om det är för sent att älska dig. Vad jag bryr mig om nu, är att från samma säng, lyssna till samma regn. Vad jag bryr mig om nu, är att få ut dig ur skallen. Är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen. Den tar slut från kyss till kyss. Vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut. Vad jag bryr mig om nu, är att du ligger vaken, i morgontimmen när regnet slår mot fönstret, och det låter som nån går på dig. Vad jag bryr mig om nu, är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit. Och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt. Vad jag bryr mig om nu, är dina armar om mig, även om jag vet att jag måste glömma dig. Vad jag bryr om är att se dig gråta, för jag har gråtit, och du ringde aldrig. Vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig. Vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion, när du går sönder inuti, så som jag gjorde det. Vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig. Vad jag bryr mig om nu är att höra dig, andas. Veta att du är nära. Förlåt nu slutar jag. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig. Säg nånting. Säg nånting. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig...

O.

Hokuspokus.

Jag har drömt att jag dör de senaste tre nätterna. Bra tecken? Tveksamt säg.. Första drömmen så blev jag krossad mellan två containers i någon typ av hisschakt. Fullkomligt fruktansvärt. I natt somnade jag med en snus och svalde den. En liten påse av tobak och nikotin i magen.Verkligen inte att rekommendera. Jag vet inte vad som hände men jag trodde på allvar att jag skulle dö. Vaknade i skräckslagen panik med gråten i halsen och visste inte var jag var eller var jag skulle ta vägen.

Jag har samma återkommande mardröm nästan varje gång jag drömmer mardrömmar. Den går inte att beskriva för jag vet inte vad som händer. Jag vet att allt är fint, och sedan blir allt krossat, mosat av ren ondska. Och det händer om och om igen. Samma scenario. Om och om igen. I natt under min sjuka nikotin tripp så upplevde jag alla mardrömmar jag någonsin drömt, allt spelades upp som en film, alla samtidigt. Klipp på klipp. Lager på lager. Det bara flimrade som att alla ville spela upp sin film på en och samma gång.

Inte nog med det. Igår på jobbet hade jag den otäckaste upplevelsen av Déjà vu jag någonsin varit med om. Det går inte heller att beskriva för jag kommer inte ihåg, men det bara small till och jag frös till in the moment så att säga. Mitt i ett samtal. Jag visste vad kunden skulle säga, hela meningen från början till slut. Ord för ord, med pauser och betoning. Allt jag såg hade jag sett innan. Jag blev så ur spel att jag bara tackade för mig och la på. Sen bad jag om att få gå på lunch för jag ville inte fortsätta.

Fan vad diffust det här inlägget blev. Hokuspokus alltihop. Men hur tror ni jag känner mig då!

”Under perioder i livet då man sover dåligt och är trött under dagarna, kan déjà vu uppkomma flera gånger dagligen. Upplevelsen kommer ofta vid längre sömnbrist (30-40 timmar eller mer), vilket pekar på att det är ett trötthetssymptom hos hjärnan, (obalans i kemin)”

Där ser ni, allt hänger samman. Men jag skyller allt på åskan. Jag vet inte om det är en fördel eller nackdel att bo i skuggan av svampen.

"Bra skriv!!!!"

Slår upp ögonen och bländas av solljuset. Åh gud. Tjock hals, svårt att svälja. Ont lite överallt. Stel. Stapplar upp ur sängen och möter gårdagens verk i all sin prakt. Vardagsrummet ser ut som ett slagfält i onyttigheter och livets drycker. Går igenom mobilen och hittar sms på sms av blandade kvalitet. Saker jag självklart står för, men som man kanske inte initialt skulle skrivit i nyktert tillstånd. Vid datorn hittar jag sex stycken post-it lappar nedklottrade med knappt läsbara bokstäver och saker jag då tyckte var klockrena saker att komma ihåg eller skriva om. Nu kan jag bara tyda tre av dom, varav en lyder ”bra skriv!!!”
Sannerligen. Loggas in på datorn och möter samma sak där. MSN och facebook. Min egen blogg. Kolla nedan liksom. Står för varje ord, men frågan som väcks är om ärlighet är så jävla bra alltid. Tveksamt. Gör folk obekväma. Så det faller bara tillbaka på en själv. Ett framsteg blir ett bakslag som man får ångra eller plåstra om.

På en av lapparna nämns det något om att livet borde vara en musikal.. Det har jag ju visserligen jävligt rätt i.

Jag som alltid hävdar att jag aldrig blir bakis. En sanning med modifikation.
Var vill jag komma med detta.. ingen aning. Svaret finns kanske på en av post-it lapparna som jag inte kan läsa. Bra skriv!! iaf…

Bra skriv..


O.