Hon sa att jag var logisk. Jag ska vara logisk. Jag måste vara logisk.

Det här är ju löjligt. Ska det vara så här? Det känns som om jag ska gå under av ilska, irritation och någonting jag inte kan sätta fingret på; fullkomlig destruktion? Är detta vanligt, går alla igenom det här eller är jag bara ovanligt svag? Jag har varit instängd i mina rum under hela dagen, undvikit kontakt i största möjliga mån. Var jag så beroende, var jag så fast? Den strävan som jag kände initialt var psykologisk, jag ville ha mitt nikotin, jag ville inte bryta vanan eller mönstret. En annan betydande faktor var att jag inte slutade för min egen del, jag höll enbart ett löfte. Jag kunde ju börja igen. Ett litet uppehåll bara, sen kunde jag börja igen i sommar. Faktumet att jag hade lovat, plus att jag var nyfiken på hur pass enkelt/svårt det skulle vara att sluta var avgörande till mitt försök. Jag hade inte en aning om att det skulle yttra sig så här. Beroendets strävan spred sig från huvud och psyke till kropp och psyke. Eller tvärtom. Jag vet inte. Från att vara ett irriterande sug till att protestera via kroppens mest lättåtkomliga känslor. Vrede. Jag är arg. Hela tiden, konstant. I vågor. Ibland är det stiltje och lugn men alltid i bakhuvudet, ibland sköljer det över mig och jag skakar av ilska. Jag måtte vara en svag själ. Mest av allt tycker jag synd om Amanda.


Fyfan för mig.