Här kommer jag.

People always told me be careful of what you do...



MJ är död. Jag vet att det hände för alltför många dagar sedan men jag skriver detta nu, för att det är nu det är sjunkit in och det är nu som jag sitter vid datorn och skriver.

Min allra första skiva var av Michael Jackson. Det var en LP, och jag minns inte vad den heter. Den kostade 20 kronor och jag köpte den av min systers kompis. Jag betalade i mynt. Och jag spelade Black and White om och om igen. Jag minns att omslaget var fantastiskt. Åren gick. Någon gång under tiden som vi bodde i Linköping kom pappa hem med en spontan-present till mig. Det var dubbel-cd:n History. Jag minns att jag var helt tagen. Jag hade sett den, hört talas om den och jag hade sett priset. 299. Tvåhundranittionio. En mängd pengar man bara kunde drömma om. Och jag fick den. Jag spelade They don’t care about us om och om igen. Jag målade av en bild från den medföljande boken på den nya datorn vi fick i julklapp i paint. Den visade Michael bakifrån i ett vattenfall av gnistor. När vi flyttades ifrån staden där ingen trivdes, Linköping, så gick cd-fodralet sönder och jag minns att jag var förkrossad. Min dyra fina present som fick sig en törn. Sedan dess glömde jag Michael. Det blev för mycket med syretält, pedofilanklagelser och konstigheter.
Jag glömde bort honom. Skivan stod i hyllan, trasig och ospelad. Och nu är hand död. Död på grund av alla hans konstigheter. När jag nåddes av dödsbeskedet kände jag ingenting. Big deal liksom. Jag spelade Beat it och Heal the world på hög volylm för hela kvarteret. Men det var ingen big deal. Nu har det dock sjunkit in. Vi har alla förlorat någonting stort.


Titta vad fin han var. Orörd och oförstörd. Med musiken. Inga syrgastält, inga Bubbels och inga Neverlands. Inga miljoner. Bara en talang och musiken. Och nu finns han inte mer. Vi har alla förlorat någonting stort.




And be careful of what you do 'cause the lie becomes the truth..