Människor tror så mycket. Tror att man är sjuk. Ifrågasätter. Ser bara det negativa, när de ser eller hör hur jag vill gemomföra saker och ting. Ta det här med min träning. I vintras, från oktober till december tog jag mig i kragen. Körde ett spinningpass varje veckodag. I stort. Gick ner 11 kg. Ja, ni har säkert redan sett bilderna. Det fanns nog inte någon som inte anmärkte på vad jag sysslade med. Jag fick höra att jag hade ätstörningar, anorexi, att jag knarkade. Men det är bara så jag tränar. Jag har aldrig tränat i hela mitt liv, fan vad skit jag fick ta bara för att jag en gång för alla ville ta i tu med mitt utseende. Men jag ville, jag hade motivationen och viljan, och jag ville se resultat.
Det är så jag fungerar. Jag vet inte om jag är ensam om det. Men jag avskyr mellanting. Ordet lagom. Att hålla tillbaka och anpassa sig till någon eller något som begränsar mig. Jag är inte den som har flera bollar i luften. Jag har en boll som jag kastar det hårdaste jag kan. Sen tar jag nästa. Jag är en allt eller inget människa som inte klarar av att dosera känslor, åsikter och levnadssätt. Antingen så kör jag all in eller så fuck it. Det är ingen ide att påbörja något som jag inte tänker följfölja eller genomföra halvhjärtat. Jag vill se resultat, svart på vitt, så snabbt som möjligt. Största möjliga kontrast. Och detta handlar absolut inte (enbart) om träning. Utan om jobb, kärlek, mat, intressen, åsikter, whatever. Det gäller överallt.
Om detta är en styrka eller ett tecken på omognad vet jag inte. Men jag ser de självklara för- och nackdelarna så klart. Det kan vara ganska jobbigt för omgivningen. Det blir väldigt egoistiskt. Det skapar resultat, åt ena eller andra hållet. Det kan kallas girighet, det kan kallas snålhet. Naivt men effektivt. Men sån är jag. Och jag knarkar inte.
O.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar