Blodsmak.

Och så kommer känslan, den smygande känslan. Den enda jag inte rår på...Den hör inte hemma i mig. Ska inte höra hemma i mig.

Jag biter min tunga. Biter tills smärtan sjunger i huvudet och smak av blod och saliv blandas i munnen. Tar ett djup andetag och försöker skaka huvudet i andra tankar. Ge dig. Både du och din kropp, ge er. Den känslan ska ni inte känna. Får ni inte känna. All aktivitet ska slås av. Nu. Hör du vad jag säger. Du har lovat. Du har lovat dig själv.
Du förstör, fattar du inte det.

Jag skär ut tungan. Klöser ut mina ögon. Sliter ut hjärtat och kastar det så långt jag kan. Jag vill inte ha det, vill aldrig mer se det. Det tillhör någon annan. En annan kropp. Det måste hamnat fel. Jag känner att det är mitt fel. Det är jag som känner så här. Jag gör allt för att inte, men det går inte. Men känslan, den brännande känslan. Den enda jag inte klarar av... Så jag stänger själen, klämmer ihjäl den. Blockerar, stänger ute. Håller för öronen och låtsas inte höra. Blundar för att inget se.
Men det försvinner inte.

Varför sa du alla dom där sakerna om du inte menade dom, varför sa du dom och sen tog tillbaka dom. Varför lyssnar du på vad jag säger fast du säger att du inte gör det, varför vill du inte ta mina komplimanger men alla mina dåliga ord. Varför såras du när jag säger något dumt. Varför fastnar vissa saker. Varför påverkar jag dig. Varför blev du en gång svartsjuk när någon annan kom för nära. Varför saknade du mig när jag bara försvann för en timme. Varför kändes det en gång som tusen knivar pga ett sms. Varför var det jag istället för en solig sandstrand en sommardag. Varför hade vi världens bästa hemlis.

Jag saknar den, och jag saknar allt.
Men jag biter min tunga. Jag har minnen för livet. Det räcker.
Det måste räcka.

O.