Man är ju kille alltså. Den saken är ju klar. Ibland har man ju tvivlat men det här avgjorde fan saken. Vad tänker man med egentligen. Eller ja, dum fråga. Militären har nog aldrig haft så stort inflytande. Det är lite av det som är poängen.
Men det är märkligt, hur man tänker och funderar. Formulerar i huvudet och vrider och vänder på ord och tankar. Provar olika ordval, gör om och hittar något bättre. Tänker, fan det här låter bra, det här är vettigt...
Sen står man där, presenterades..och inte fan låter det bra. Det låter helt åt helvete. Vad är du för människa egentligen. Va? Hur i helvete kunde du tycka att det där lät bra och presenterades på ett ömsesidigt sätt. Snacka om att vara ute på tunn is, balanserandes på en tunn jävla lina.. Klumpig som en någon som beställer och äter två pizzor.. själv! Orden vill inte. Varje ord blir för stort, betyder för mycket. Dom fastnar inte med varandra. Resultatet blir något som ingen skulle vara stolt över. Ett virrvarr av förklaringar och gåtor. Lämnar alla som frågetecken.
Jag hoppas innerligt att det inte uppfattades lika plumpt som det kändes. För om så är fallet så lovar jag att soldaten skickas ur armén för gott. Jag hoppas dock att det kunde tas emot med glimten i ögat.. För soldaten gillade tösen.
Jag ler och skakar på huvudet. Krig gör en ehm..galen.. *ler*
O.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar