D.W

Det här är nog det svåraste jag någonsin skrivit.
Men jag måste skriva det, för jag har inte mod nog att säga det på riktigt, direkt till dig. Jag vet att jag är feg men jag måste få säga det. Jag vet inte hur jag ska få ut det annars än att skriva det här. Det blev ett inlägg på en patetisk blogg. Men jag kan inte få ut det på något annat sätt. Det här inlägget har funnits på mitt skrivbord i månader och i mitt huvud i en evighet. Det har legat och skavt och frätt som det dåliga samvete det grundar sig i. Jag är inte ens kapabel till att säga det rätt till dig, det säger egentligen allt. Det är inte rätt att göra detta, det är inte rätt någonstans. Det blir inte värt mycket. Men skriver jag det inte nu så blir det inte av..

Du är en av mina absolut närmaste, fast det kanske inte alltid märks på mig. Men så är det. Det är till dig jag vänder mg till när det är något jag måste lätta. För där finns du, och lyssnar och förstår. Jag behandlar dig som om du var min anställd för att lyssna på allt skit som jag kommer med. Tar för givet att du finns där, och för det finns det inga ursäkter. Du förtjänar det inte. Jag önskar att jag kunde vara en sån vän för dig som du är för mig. Men det kommer jag aldrig att kunna, för jag är inte gjord av samma material som du. Jag bär inte på dom egenskaperna som du gör. Du bara ger, ger och ger och jag bara tar, tar, tar, roffar åt mig allting och lämnar inget kvar. Det är inte rättvist. Vi är inte jämlika, jag tar för mycket plats. Jag hatar att allt bara ska handla om mig och att jag inte är dig närmre. Jag hatar att jag inte klarar att av att fråga dig saker som du lätt kan ställa till mig. Jag avundas dig och dina intressen, så djupa och äkta att jag känner mig som ett billigt skal i jämförelse. Du kan finna det goda i detaljer som jag redan viftat bort som struntsaker. Du kan uppskatta det lilla i det stora på ett sätt som jag aldrig kan.
Du lever efter en standard som jag aldrig upplevt eller sett hos någon annan människa. En god samarit. Livs levande och på riktigt. Det är så jag känner. Och det är så jag alltid känt. Hur illa jag än behandlat dig, så är det alltid så jag känt.

Jag önskar att jag kunde vara mer som dig, och vara en sån vän för dig som du är för mig.

Förlåt för att jag tar dig förgivet.

O.