En helt ny karriär II

Jag trodde att orden hade flytt sin väg och att ingenting fanns kvar. Ett påtvingat krav att skriva ett Curriculum vitae fick fingrarna till tangentbordet igen. Efter fyra timmar är det fortfarande inte klart men fingrarna är på tangentbordet igen. Dom trivs ju där. På något sätt är det där dom hör hemma. Inte att filea nån fisk eller flambera en cêpe. Jag har gärna ett vinglas i handen, bredvid tangentbordet. En espresso eller en macchiato. Men bredvid tangentbordet. Inte i någon matsal på ett serveringsfat. Kalla mig fel virke eller kalla mig unik. Jag skiter i vilket. Jag vet att jag inte är där för samma sak som alla andra. Jag hittar min väg, så kan dom andra servera mig vad jag vill ha. Inte tvärtom. Jag skapar inte i köket. Inte i matsalen. Inte på någon ostvagn eller bakom en bar. Jag skapar mitt eget. Det kan ingen annan. Du får gärna avsky mig. Om det gör mig tydligare. Du kan slå mig i bitar. Du kan slå tills du vitnar och dina knogar blodiga. Någonting kommer stå upp i mig ändå. Pennan är vassare än din global-kockkniv. Tankarna är hetare än din SMEG gasolspis. Orden fyller mig mer än din Absolut Vodka.

Jag hatar att bli nedtittad på.

Den här bloggen ruttnar sakta men säkert bort på ett internet som bara innehåller Facebook, Kissie och dåliga mailadresser. Helt i onödan. Men det är mitt fel. Mitt misstag. Min förlust. Jag borde veta bättre.



Jag vet bättre.