There is a light that never goes out.

Hej.


Igen.


Det var ett tag sedan.


Men ni vet. Livet, oavsett om det är bra eller dåligt, kommer i vägen ibland. Och då är det lätt att man glömmer bort att man ska skriva ner det som hänt eller det man tänker på.

Jag befinner mig i en situation där jag inte vet hur jag ska agera. Ett vägskäl. Och just nu är jag alldeles för berusad för att förklara närmare hur detta vägskäl breder ut sig. Eller om det ens är ett vägskäl, det kanske bara är jag som tittar framåt, bakåt och på andra som utgör situationen. Oavsett, så står jag och spanar mot horisonten, på vägen jag har vandrat och var jag nu befinner mig.

Det finns en hel del faktorer som utgör min situation. Min utbildning. Min förmåga. Och min flickvän. Jag har skrivit många inlägg som en dedikation till henne. Men som det känns nu så räcker dom inte till för att beskriva mina känslor för henne. Jag älskar henne så mycket som det går. Om jag skulle älska henne mer så skulle jag spricka, alternativt bli sinnessjuk. Att kalla henne för min flickvän är en underdrift. Hon är mitt liv (jag är nog redan sinnessjuk).

Du som skrev till mig och kallade det jag gjorde för konstnärskap. Du...betydde mycket. Jag är för dålig på att skriva positiva saker så jag nöjer mig med att skriva att det du skrev betydde mycket. För det gjorde det. Oerhört mycket. Det du kan ha betytt för mig var att det är värt att slåss för det som är mitt.

Tänk dem som hade varit någon form av artist eller konstnär, då hade det här de här orden som följer varandra betytt något. För mig blir det bara ord, som hamnar i slumpmässig ordning efter varandra.

Ett slöseri på ord.

Jag vet inte var mina ord hör hemma. För någonstans borde dom höra hemma. Inte för att just mina ord är speciella. Inte för att det är jag som skriver dom. Utan för att jag som skriver dom känner att det kanske är just det jag vill göra. Sanningshalten i det borde någonstans betyda något.

Jag kan ha fel. Åt helvete fel. Men det känns inte så.




/Olof