Längre bort än jag.

Det räcker med en detalj. En detalj som påminner. Ett par fylliga läppar. En speciell låt eller någon som dansar som du. Det är allt som krävs för att jag ska vara tillbaka där jag började. Det är märkligt...nej fel ord. Smärtsamt. Det gör ont, i hela mig. Jag känner mig inte hel, jag finner ingen funktion.

Det finns snedfyllor och det finns snedfyllor. Ibland går det snett för att kroppen säger ifrån. Ibland går det snett för att huvudet inte längre vill.
Ibland finner fyllan ingen funktion.

Det finns inget att fira eller avsluta, inget att hylla eller känna stolthet i.

Ibland är fylla bara fylla utan syfte.

Jag behöver dig. Jag fungerar inte utan dig. Sakna mig.


Vaknar inte intill dig. Somnar inte intill dig. Sommar med spritsmak i munnen och ångest för saker man inte kan förhindra. För dom har redan hänt.

Snedfyllan fylls lätt med de känslor som lockas fram lättast. Oftast handlar det om kärlek. Som blir till frustration. Som blir till saknad. Som blir till hat. Alkoholen lockar fram lustkänslor som vill användas. För mig finns det bara en som kan ta emot mina känslor. Men hon finns inte hos mig. Snedfyllor antänts lätt av frustrationen som svider. Ibland vill jag bara slå. Så hårt jag kan. I princip vem som helst. Men jag gör det inte. Jag går hem.

Och saknar till jag somnar.

Varför jag håller mitt huvud högt.

Visst älskar man det här. Jag var tio år 1995.


Sen vill jag skriva om en sak till. Kent släppte en samlingsbox till vintern '08. Boxen som innehöll en rad extramaterial innehöll ett spår som är en del av mig. Om du äger denna box, plocka då fram Tillbaka till samtiden. Sätt på spår sexton. Håll ditt huvud högt, live från Eskilstuna 2008. Och du kommer att bevittna min stolthet. Jag är på den konserten. Jag står max tio meter från scenen storögd och tagen. Jag är med på den inspelningen. Kanske inte hörbart eller med någon som helst bidragande faktor, men med närvaro. Jag var där. När Kent spelade en låt för första gången. Spelade in en låt. Som sedan hamnade på deras första och enda samlingsbox. Jag är så oerhört rörd och stolt över detta att jag kommer minnas det resten av livet.


Saken hade varit avslutad om låten inte hade burit på det budskap som den gör. Som om varje ord var riktat åt mig och mitt individuella liv. Det gör saken ännu mer betydande. Den är betydande för min relation till Kent, och till mitt eget liv just nu. Och för anledningar som jag kommer förklara i nästkommande inlägg. Jag skiter i om ni tycker att det är löjligt. För mig är det på riktigt och för mig är det oerhört stort och betydande. Jag finner inte ens ord för det. Men jag håller mitt huvud högt.

En vindpust under dina vingar.

Du förtjänar ditt eget. Ett ego och en självupptagenhet.

Låt som inte ta dina ungdomsår ifrån dig.





Det här är ditt liv också.

Jag har ingen rubrik och jag kommer inte på någon just nu, det är inte det som är det viktiga!

Titta här! Titta! Allt på bilden är mitt! Bara mitt. Titta så fin hon är. Världens sötaste underbaraste mest fantastiska tös. Fy sjutton vad vacker hon är. Och hon är min. Det är ju helt galet. Hon måste vara galen. Galen i mig. Som jag i henne. Världens vackraste bästaste bästa. Snart är jag hos dig med regnbågar, champagne och kyssar.

/Olof

Jag älskar äpplen.

Man vet att man älskar ett företag när man tårar i ögonen när man ser deras reklamfilmer.

Apple - Facetime

När tjejen visar sitt ultraljud för soldaten långt borta, då brister det fanimej.

Allt eller inget. Del 23

Wapanese/Weeaboo-balkan-schlager.

Nu ska du få se din gamla skata!




Och här har du förlagan!



Dom uttalar till och med "Come on!" på samma sätt. Övertygad än?

Amanda, så jävla ägd.

Fake jappen vinner säkert..
Även om denna såklart skulle tagit hem hela skiten.



Älskar människor som dansar som om ingen såg dom.

Ingen titel! Jag har inte tid för sån skit!

Jag har så mycket att tänka på att ingenting blir skriver här.

Lika motsägelsefullt som jag.

Fan också.

Ser ni summan längst ner på den här bloggen. Denna blogg är värd 3 383 kr.
Nån dag ska jag casha in alla dom där pengarna och leva gott resten av livet.
Men inte än. Inte än.

Sen undrar jag vem i helvete som surfar in på min sida från Amersfoort, Holland??
Någon har suttit i Holland och skrivit in morslillaolle.blogspot.com i sin webläsare. Vem? Träd fram och visa vem du är.


Tills dess skriver jag inte ett ord till. Nej, fy fan.

Nu sitter jag i båten, då kan jag lika gärna ro!!!!!

"Utan dig är jag ingenting värd.."

Vissa texter är ibland lite för passande. Ibland passar dom lite för perfekt. Det går liksom inte att komma undan. Som om samvetet tar en omväg via musik och text för man inte klarar av att säga det själv.

Ibland går det inte att komma undan tankarna och det som gror i djupt in i hjärtat. Det som vill ut. Det dåliga samvetet.


Jag älskar dig min prinsessa.

Mad Bra.

Slåss, knulla och skratta.

Get dirty. Get fucking filthy. Get poor. Get off your ass. Get desperate. Get dangerous. Get vilified. Get vile. Get romantic. Get fucked. Get moving. Get productive. Get pro-active. Get started. GET YOUR OWN LIFE. Get doing something. ANYTHING.

Because before you know it you're 40 with kids, a mortgage, and responsabilities that cause your fun to come second.

So before cancer, before children, before 50 hour work weeks, before back and knee problems, before school loans, before you lose your sense of humor...

FIGHT.

Fight and fuck and run and smile. SMILE because the older you get, the less you will.

So yes, quit beeing such a goddamn pussy, because bitching and whining and worry never made anything better.

En helt ny karriär II

Jag trodde att orden hade flytt sin väg och att ingenting fanns kvar. Ett påtvingat krav att skriva ett Curriculum vitae fick fingrarna till tangentbordet igen. Efter fyra timmar är det fortfarande inte klart men fingrarna är på tangentbordet igen. Dom trivs ju där. På något sätt är det där dom hör hemma. Inte att filea nån fisk eller flambera en cêpe. Jag har gärna ett vinglas i handen, bredvid tangentbordet. En espresso eller en macchiato. Men bredvid tangentbordet. Inte i någon matsal på ett serveringsfat. Kalla mig fel virke eller kalla mig unik. Jag skiter i vilket. Jag vet att jag inte är där för samma sak som alla andra. Jag hittar min väg, så kan dom andra servera mig vad jag vill ha. Inte tvärtom. Jag skapar inte i köket. Inte i matsalen. Inte på någon ostvagn eller bakom en bar. Jag skapar mitt eget. Det kan ingen annan. Du får gärna avsky mig. Om det gör mig tydligare. Du kan slå mig i bitar. Du kan slå tills du vitnar och dina knogar blodiga. Någonting kommer stå upp i mig ändå. Pennan är vassare än din global-kockkniv. Tankarna är hetare än din SMEG gasolspis. Orden fyller mig mer än din Absolut Vodka.

Jag hatar att bli nedtittad på.

Den här bloggen ruttnar sakta men säkert bort på ett internet som bara innehåller Facebook, Kissie och dåliga mailadresser. Helt i onödan. Men det är mitt fel. Mitt misstag. Min förlust. Jag borde veta bättre.



Jag vet bättre.

Får jag prova en sak?

Namnet är Campolieti, en Ripasso från Valpolicella. Ung, 2007.
Som en sucker för Amarone är det svårt att inte misstycka. Etiketten ger bilden av det italienska rödtjutet en modell dyrare. Det är lätt att lockas. Och jag tycker nog att du ska ge efter.

Nyansen av det som flödar ur flaskhalsen kan tyckas nästan avskräckande i dunklel med sin genuina rubinfärgade nyans och ändlösa djup. Men färgen låter dig simma i en ädelsten.

När du väl är där nere i djupet så fyll lungorna med körsbären, eken och blåbären. Låt doften leta sig in och känn arvet från storebror Amarone, med russin och torkade frukter. Inhalera mörk choklad. Känn det tunga italienska.

Låt dig sedan överaskas när du för glaset till dina läppar och du slås av någonting annat. Lättheten, syran som gränsar till sötma och som leker med din tungspets med det behagliga fruktiga. Lillasyster Amarone kysser dig på kinden och fnittrar nöjt. Med en lätthet och fruktiga syra, med avslutande milda tanniner och en eftersmak som dröjer sig kvar efter att hon vinkat adjö är det lätt att sukta efter mer. Men den här flörten stannar på stadiet lek och spel och leder bara till leenden och förälskelser. Inte till giftermål.

Känn dig inte lurad, känn dig inte sviken, känn dig ung och känn att det här var väl spenderade pengar.

...

Så var det med den saken, min första vinrecension..

Duo contra mundum..

När natten är här tänker jag lämna allt tillbaks, vinet och skulden jag har.

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig av, om jag hade lite kärlek så var den till dig. Amanda.
Du är bara bäst i hela världen. Det går inte att understyrka tillräckligt. Mitt allt.

Mon trésor..

Jag är tillbaka!

Nu är jag här! Bättre än någonsin? Tveksamt. Som vanligt? Mer troligt.
Nu försöker vi få igång den här bloggen igen. Mer texter. Mer innehåll. Mer snusk. Mer pinsamheter (jag har någonsin bjudit på såna?).
Här är jag i alla fall.

Så, vad ska vi börja med?

Jag vet, Zac Efron!




Den här börjar jag varje morgon med, ståendes framför spegeln minandes och dansandes samma moves. Taggar mig själv inför dagen som ligger framför mina fötter. Sen samma låt i iPhonen påväg till skolan. Taggar som fan, sjunger högt för mig själv! In i skolan, går som en kung genom skolan med dansanta steg. Kanske en piruett. Ett danssteg när ingen ser. Precis innan jag tar första steget in på lektionen stängs musiken av, inte en sekund tidigare. Samma sak nästa morgon. Och den därpå. Varje dag.


Nej, det är klart jag inte gör.



Eller?

Lev som en gris, dö som en hund.

Visste ni att min begravning kommer bli en en enda lång konsert av och med min kärlek Amanda. Glöm psalmer och liknande. Amanda kommer att sjunga varje sång som jag vill dö till. Eller det är det jag önskar. Se detta som mitt testamente. Jag vill gärna dö till att Amanda sjunger Over the rainbow. Sen kan jag vara död lycklig.

Sen får hon gärna sjunga Mannen i den vita hatten och 747, men det tror jag inte hon vill, dom är ganska långa dom där jävlarna. För det kan ju blir ganska jobbigt. Om hon ska hålla på och gråta och snora och greja och vara ledsen, för det kommer ju hon vara, jag är ju död för fan. Då blir det jobbigt att sjunga och framför allt höra två åtta minuters sånger. Och då spelar det ingen roll hur bra du sjunger Amanda.

Nej, det här var kanske en dålig idé.

Nu börjar vi en ny vecka och den veckan kommer vi sen glömma bort. Bara en tanke då och då på flydda dagar.

Det här med att blogga igen var ju riktigt kul. Jag tror jag ska göra det igen. Jag vill skriva mer. Ett inlägg till. Men nu måste jag gå och lägga mig. Klockan är för fan halv fem. Imorgon blir det föreläsning vid ett. Jag har redan valt outfitt. Det blir Grythyttan-möter-Harvard-östkust-fashion-collage-casual. Rart. Fashion bor hemma hos mig. Jag har lovat Amanda att inte bli alkoholist under min tid här. Ville få det sagt.
Titeln på det här inlägget kan diskuteras.

Sen vill jag att du lägger till ett opassande danssteg.

Attitydsproblem

Egentligen är det skitdumt att skriva ut orden Grythyttan, Sommelier och typ nollning på den här sidan. För tydligen så verkar det vara populära sökord nuförtiden och av någon anledning (läs förra meningen) så poppar min sida upp bland dom första träffarna. Jag borde veta bättre. Jag brukar ju vara diskret. Men sen tänkte jag, vad skadar det? Och egentligen är skadan redan sked så att upprepa orden spelar ingen roll. Fan vad smart jag är ibland.


Det var evigheter sedan jag satte mig ner och skrev. Jag saknar det. Tappade motivationen när jag började ha vad som man skulle kunna kalla ett ordentligt liv och något att göra. Men jag kan ju det här. Kolla på mina ord. Dom sitter där dom ska.

Det här med att vara student. Egentligen? Asså, njaaa. Inte soft alltså. Förr så hatade jag när mina klasskompisar klagade på hur snålt det är att att vara student och hur jävla fattig man måste vara. Låt mig bara säga en sak. Fattig är en attityd. Man lägger sig underst och ger upp. ”Åh, titta på mig, tyck synd om mig, jag är fattig!” Det är en fråga om attityd, bara för att du saknar pengar på kontot så behöver du inte bete dig som ett hjälplöst offer, det är inte mindre synd om dig än andra. Jag hatar den där fattig-attityden. Jag tänker aldrig hamna i den kategorin hur pank jag än är. Men det är klart man får göra uppoffringar. Jag vet hur det är. Det är väldigt ganska osoft. Men jag är inget offer. Det är inte synd om mig. Man får tänka om lite. Omvärdera och prioritera rätt(spendera 3000 på skjortor och nätets dyraste vinöppnare är inte ”rätt”. Lägg det på minnet Olof).

Även om man är fattig så behöver man inte vara ”fattig”. Jag är ju den jag är, oavsett hur mycket pengar jag har. Siffrorna på kontot speglar inte mig och min attityd. Saker är inte dyra bara för att jag inte har råd att köpa dom. Hade jag haft råd hade jag köpt. Siffrorna på kontot är begränsningen. Siffrorna kanske är fattiga, inte jag. Ska jag berätta vad det värsta är? Det värsta är att jag inte kan ge andra. På vissa plan är jag väldigt generös (på andra plan kan jag vara otroligt snål, jag hatar att köpa saker som inte ger valuta för pengarna), jag tycker om att köpa saker, helst till andra. Helst dyra saker som de i vanliga fall inte skulle unna sig. Jag tycker om att ge bort presenter. Och det skadar mig att inte kunna göra i samma utsträckning. Känner mig fullständigt instängd. Det är inte jag. Det är verkligen inte jag. Och jag trivs inte alls i den kostymen. Förra helgen fastnade Mandy för ett par skor som hon älskade. Hon vägrade köpa dom på grund av prislappen. Och jag hatade mig själv för att jag inte kunde köpa dom till henne. Om jag hade varit hon hade jag dumpat mig själv på plats. Jag hatade mig själv. Total förnedring. Med mitt riktiga jag hade vår shoppingrunda slutat med tre par skor med varsin likadan prislapp. Men jag är fortfarande inte fattig. Jag hade ju köpt skorna. Jag hade ju betalat, om jag kunnat. Jag tyckte inte skorna var dyra, det vara bara det att jag inte kunde betala dom.
Efter den här tiden som student tänker jag fan aldrig vara fattig på kontot igen.

Det är inte en livsstil jag klär i.

Jag har en stämpel på handen och cowboykläder på kroppen.

Jag vet att jag har varit hur dålig som helst på att skriva här och det värsta man vet är att läsa om hur människor ber om ursäkt för att de uppdaterar bloggen för sällan. Den sådan blogg är inget rolig att läsa.
Och ändå är detta en sådan blogg.

Sanningen är att mitt liv har varit alltför händelserikt för att jag ska kunna återberätta allt här i ord. Det där lät ju stort men det ligger faktiskt men massa sanning i det. Som jag hoppas att alla vet så har jag flyttat. Jag bor numera i Grythyttan och går en kurs som heter Sommelier och måltidskreatör vid Restauranghögskolan i just Grythyttan, en av nordens finaste utbildningar i sitt slag. Jag bor i en tvåa på 60nånting kvadrat som jag delar med en kille som läser till kock. De senaste två veckorna har varit så fulla av intryck och upplevelser att jag inte haft tid att försöka återberätta allt här, men jag ska göra mitt bästa.

Först och främst måste man förstå vilket typ av samhälle Grythyttan är. Det är en liten liten by. Här finns ingenting. Ingen bankomat, och ingen av affärerna tar kort. Eller affärer och affärer, här finns ett konditori, en glassbar och ett ICA och så Gästgiveriet såklart. Du kan springa naken genom staden. Här finns ingenting, bortsätt från långa och påtagliga mattraditioner och en enormt elit-inriktad studiemiljö. Tänk internat. Gemenskapen går inte att undvika eller komma ifrån. Vi är ett hundratal studenter i en by på ett hundratal. Det är vår stad. De två första veckorna jag upplevt har präglats av ”nollning” av den allra bästa sorten. Den tar vid när skoldagen är slut och slutar när du däckar i din säng och måste upp två-tre timmar senare. Vad som börjar som ett harmlöst ölrace där man tvingas dricka en halvliter 7.0 öl på trettio sekunder resulterar lätt i att man(läs jag) kanske slickar grädde från en killes bröstvårta bara minuter senare. Jag har sett halva min klass nakna i en kamp om att slå den andra halvan i något som kan beskrivas som dragkamp med sina egna kläder. Detta är bara exempel. De värre. Jag ska inte nämna badandet i fontäner, att jag hade en hel jävla sill i munnen eller att jag sippat Edringer Kristal i en soffa för åttioniotusen från Svensk Tenn.

Detta ställe existerar inte någon annanstans än just här. Klassen är städad, självsäker, hungrig och taggad, och vi vet alla att vi är här för att utbilda oss till något som kommer att klassas som elit i vårt område. Vi är ett nätverk, en klass, en klan och en ätt med historia, bakgrund och traditioner.

Men det finns baksidor. Dom är inte många utan bara en, och den är för mig personlig. Vi är fortfarande i begynnelsen av vår sällskapsrelation och det är många som letar en hand att gå hem med i den bäcksvarta septembernatten. De står utanför, vare sig det är Gästgiveriet, studentpuben eller en studentbostad där det hålls garanterade efterfester natt efter natt. Där står dom, osäkra och nyfikna. Trevande. Väldigt oskyldigt. Jag brukar se på och sakna och längta. Inte efter de uppfiffade Spa-tjejerna med blonderat hår och perfekt hy, inte efter kock-tjejerna med ambitioner som sträcker sig runt jorden och tillbaka. Inte efter tjejerna i min egen klass. Dessa intresserar mig inte, jag finner ingen av intresse trots att många redan är mina vänner. Utan jag längtar efter att få uppleva detsamma - igen - med hon som redan är min, hon jag redan vunnit och älskar så innerligt. Hon som för mig är perfekt. Hon som jag inte vill annat än att vara hennes. Avståndet har skapat en längtan som kommer få mig att omfamna henne i mina armar nästa gång jag ser henne och aldrig släppa taget. Henne längtar jag efter mer än någonsin.

Speciellt när man full och lycklig kommer hem från en fest med cowboy-indian tema till sin tomma lägenhet och sitter i boxershorts och skriver framför datorn klockan kvart i fyra på morgonen med en viss Winnerbäck sång på repeat.