Mad Bra.

Slåss, knulla och skratta.

Get dirty. Get fucking filthy. Get poor. Get off your ass. Get desperate. Get dangerous. Get vilified. Get vile. Get romantic. Get fucked. Get moving. Get productive. Get pro-active. Get started. GET YOUR OWN LIFE. Get doing something. ANYTHING.

Because before you know it you're 40 with kids, a mortgage, and responsabilities that cause your fun to come second.

So before cancer, before children, before 50 hour work weeks, before back and knee problems, before school loans, before you lose your sense of humor...

FIGHT.

Fight and fuck and run and smile. SMILE because the older you get, the less you will.

So yes, quit beeing such a goddamn pussy, because bitching and whining and worry never made anything better.

En helt ny karriär II

Jag trodde att orden hade flytt sin väg och att ingenting fanns kvar. Ett påtvingat krav att skriva ett Curriculum vitae fick fingrarna till tangentbordet igen. Efter fyra timmar är det fortfarande inte klart men fingrarna är på tangentbordet igen. Dom trivs ju där. På något sätt är det där dom hör hemma. Inte att filea nån fisk eller flambera en cêpe. Jag har gärna ett vinglas i handen, bredvid tangentbordet. En espresso eller en macchiato. Men bredvid tangentbordet. Inte i någon matsal på ett serveringsfat. Kalla mig fel virke eller kalla mig unik. Jag skiter i vilket. Jag vet att jag inte är där för samma sak som alla andra. Jag hittar min väg, så kan dom andra servera mig vad jag vill ha. Inte tvärtom. Jag skapar inte i köket. Inte i matsalen. Inte på någon ostvagn eller bakom en bar. Jag skapar mitt eget. Det kan ingen annan. Du får gärna avsky mig. Om det gör mig tydligare. Du kan slå mig i bitar. Du kan slå tills du vitnar och dina knogar blodiga. Någonting kommer stå upp i mig ändå. Pennan är vassare än din global-kockkniv. Tankarna är hetare än din SMEG gasolspis. Orden fyller mig mer än din Absolut Vodka.

Jag hatar att bli nedtittad på.

Den här bloggen ruttnar sakta men säkert bort på ett internet som bara innehåller Facebook, Kissie och dåliga mailadresser. Helt i onödan. Men det är mitt fel. Mitt misstag. Min förlust. Jag borde veta bättre.



Jag vet bättre.

Får jag prova en sak?

Namnet är Campolieti, en Ripasso från Valpolicella. Ung, 2007.
Som en sucker för Amarone är det svårt att inte misstycka. Etiketten ger bilden av det italienska rödtjutet en modell dyrare. Det är lätt att lockas. Och jag tycker nog att du ska ge efter.

Nyansen av det som flödar ur flaskhalsen kan tyckas nästan avskräckande i dunklel med sin genuina rubinfärgade nyans och ändlösa djup. Men färgen låter dig simma i en ädelsten.

När du väl är där nere i djupet så fyll lungorna med körsbären, eken och blåbären. Låt doften leta sig in och känn arvet från storebror Amarone, med russin och torkade frukter. Inhalera mörk choklad. Känn det tunga italienska.

Låt dig sedan överaskas när du för glaset till dina läppar och du slås av någonting annat. Lättheten, syran som gränsar till sötma och som leker med din tungspets med det behagliga fruktiga. Lillasyster Amarone kysser dig på kinden och fnittrar nöjt. Med en lätthet och fruktiga syra, med avslutande milda tanniner och en eftersmak som dröjer sig kvar efter att hon vinkat adjö är det lätt att sukta efter mer. Men den här flörten stannar på stadiet lek och spel och leder bara till leenden och förälskelser. Inte till giftermål.

Känn dig inte lurad, känn dig inte sviken, känn dig ung och känn att det här var väl spenderade pengar.

...

Så var det med den saken, min första vinrecension..

Duo contra mundum..

När natten är här tänker jag lämna allt tillbaks, vinet och skulden jag har.

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig av, om jag hade lite kärlek så var den till dig. Amanda.
Du är bara bäst i hela världen. Det går inte att understyrka tillräckligt. Mitt allt.

Mon trésor..

Jag är tillbaka!

Nu är jag här! Bättre än någonsin? Tveksamt. Som vanligt? Mer troligt.
Nu försöker vi få igång den här bloggen igen. Mer texter. Mer innehåll. Mer snusk. Mer pinsamheter (jag har någonsin bjudit på såna?).
Här är jag i alla fall.

Så, vad ska vi börja med?

Jag vet, Zac Efron!




Den här börjar jag varje morgon med, ståendes framför spegeln minandes och dansandes samma moves. Taggar mig själv inför dagen som ligger framför mina fötter. Sen samma låt i iPhonen påväg till skolan. Taggar som fan, sjunger högt för mig själv! In i skolan, går som en kung genom skolan med dansanta steg. Kanske en piruett. Ett danssteg när ingen ser. Precis innan jag tar första steget in på lektionen stängs musiken av, inte en sekund tidigare. Samma sak nästa morgon. Och den därpå. Varje dag.


Nej, det är klart jag inte gör.



Eller?

Lev som en gris, dö som en hund.

Visste ni att min begravning kommer bli en en enda lång konsert av och med min kärlek Amanda. Glöm psalmer och liknande. Amanda kommer att sjunga varje sång som jag vill dö till. Eller det är det jag önskar. Se detta som mitt testamente. Jag vill gärna dö till att Amanda sjunger Over the rainbow. Sen kan jag vara död lycklig.

Sen får hon gärna sjunga Mannen i den vita hatten och 747, men det tror jag inte hon vill, dom är ganska långa dom där jävlarna. För det kan ju blir ganska jobbigt. Om hon ska hålla på och gråta och snora och greja och vara ledsen, för det kommer ju hon vara, jag är ju död för fan. Då blir det jobbigt att sjunga och framför allt höra två åtta minuters sånger. Och då spelar det ingen roll hur bra du sjunger Amanda.

Nej, det här var kanske en dålig idé.

Nu börjar vi en ny vecka och den veckan kommer vi sen glömma bort. Bara en tanke då och då på flydda dagar.

Det här med att blogga igen var ju riktigt kul. Jag tror jag ska göra det igen. Jag vill skriva mer. Ett inlägg till. Men nu måste jag gå och lägga mig. Klockan är för fan halv fem. Imorgon blir det föreläsning vid ett. Jag har redan valt outfitt. Det blir Grythyttan-möter-Harvard-östkust-fashion-collage-casual. Rart. Fashion bor hemma hos mig. Jag har lovat Amanda att inte bli alkoholist under min tid här. Ville få det sagt.
Titeln på det här inlägget kan diskuteras.

Sen vill jag att du lägger till ett opassande danssteg.

Attitydsproblem

Egentligen är det skitdumt att skriva ut orden Grythyttan, Sommelier och typ nollning på den här sidan. För tydligen så verkar det vara populära sökord nuförtiden och av någon anledning (läs förra meningen) så poppar min sida upp bland dom första träffarna. Jag borde veta bättre. Jag brukar ju vara diskret. Men sen tänkte jag, vad skadar det? Och egentligen är skadan redan sked så att upprepa orden spelar ingen roll. Fan vad smart jag är ibland.


Det var evigheter sedan jag satte mig ner och skrev. Jag saknar det. Tappade motivationen när jag började ha vad som man skulle kunna kalla ett ordentligt liv och något att göra. Men jag kan ju det här. Kolla på mina ord. Dom sitter där dom ska.

Det här med att vara student. Egentligen? Asså, njaaa. Inte soft alltså. Förr så hatade jag när mina klasskompisar klagade på hur snålt det är att att vara student och hur jävla fattig man måste vara. Låt mig bara säga en sak. Fattig är en attityd. Man lägger sig underst och ger upp. ”Åh, titta på mig, tyck synd om mig, jag är fattig!” Det är en fråga om attityd, bara för att du saknar pengar på kontot så behöver du inte bete dig som ett hjälplöst offer, det är inte mindre synd om dig än andra. Jag hatar den där fattig-attityden. Jag tänker aldrig hamna i den kategorin hur pank jag än är. Men det är klart man får göra uppoffringar. Jag vet hur det är. Det är väldigt ganska osoft. Men jag är inget offer. Det är inte synd om mig. Man får tänka om lite. Omvärdera och prioritera rätt(spendera 3000 på skjortor och nätets dyraste vinöppnare är inte ”rätt”. Lägg det på minnet Olof).

Även om man är fattig så behöver man inte vara ”fattig”. Jag är ju den jag är, oavsett hur mycket pengar jag har. Siffrorna på kontot speglar inte mig och min attityd. Saker är inte dyra bara för att jag inte har råd att köpa dom. Hade jag haft råd hade jag köpt. Siffrorna på kontot är begränsningen. Siffrorna kanske är fattiga, inte jag. Ska jag berätta vad det värsta är? Det värsta är att jag inte kan ge andra. På vissa plan är jag väldigt generös (på andra plan kan jag vara otroligt snål, jag hatar att köpa saker som inte ger valuta för pengarna), jag tycker om att köpa saker, helst till andra. Helst dyra saker som de i vanliga fall inte skulle unna sig. Jag tycker om att ge bort presenter. Och det skadar mig att inte kunna göra i samma utsträckning. Känner mig fullständigt instängd. Det är inte jag. Det är verkligen inte jag. Och jag trivs inte alls i den kostymen. Förra helgen fastnade Mandy för ett par skor som hon älskade. Hon vägrade köpa dom på grund av prislappen. Och jag hatade mig själv för att jag inte kunde köpa dom till henne. Om jag hade varit hon hade jag dumpat mig själv på plats. Jag hatade mig själv. Total förnedring. Med mitt riktiga jag hade vår shoppingrunda slutat med tre par skor med varsin likadan prislapp. Men jag är fortfarande inte fattig. Jag hade ju köpt skorna. Jag hade ju betalat, om jag kunnat. Jag tyckte inte skorna var dyra, det vara bara det att jag inte kunde betala dom.
Efter den här tiden som student tänker jag fan aldrig vara fattig på kontot igen.

Det är inte en livsstil jag klär i.

Jag har en stämpel på handen och cowboykläder på kroppen.

Jag vet att jag har varit hur dålig som helst på att skriva här och det värsta man vet är att läsa om hur människor ber om ursäkt för att de uppdaterar bloggen för sällan. Den sådan blogg är inget rolig att läsa.
Och ändå är detta en sådan blogg.

Sanningen är att mitt liv har varit alltför händelserikt för att jag ska kunna återberätta allt här i ord. Det där lät ju stort men det ligger faktiskt men massa sanning i det. Som jag hoppas att alla vet så har jag flyttat. Jag bor numera i Grythyttan och går en kurs som heter Sommelier och måltidskreatör vid Restauranghögskolan i just Grythyttan, en av nordens finaste utbildningar i sitt slag. Jag bor i en tvåa på 60nånting kvadrat som jag delar med en kille som läser till kock. De senaste två veckorna har varit så fulla av intryck och upplevelser att jag inte haft tid att försöka återberätta allt här, men jag ska göra mitt bästa.

Först och främst måste man förstå vilket typ av samhälle Grythyttan är. Det är en liten liten by. Här finns ingenting. Ingen bankomat, och ingen av affärerna tar kort. Eller affärer och affärer, här finns ett konditori, en glassbar och ett ICA och så Gästgiveriet såklart. Du kan springa naken genom staden. Här finns ingenting, bortsätt från långa och påtagliga mattraditioner och en enormt elit-inriktad studiemiljö. Tänk internat. Gemenskapen går inte att undvika eller komma ifrån. Vi är ett hundratal studenter i en by på ett hundratal. Det är vår stad. De två första veckorna jag upplevt har präglats av ”nollning” av den allra bästa sorten. Den tar vid när skoldagen är slut och slutar när du däckar i din säng och måste upp två-tre timmar senare. Vad som börjar som ett harmlöst ölrace där man tvingas dricka en halvliter 7.0 öl på trettio sekunder resulterar lätt i att man(läs jag) kanske slickar grädde från en killes bröstvårta bara minuter senare. Jag har sett halva min klass nakna i en kamp om att slå den andra halvan i något som kan beskrivas som dragkamp med sina egna kläder. Detta är bara exempel. De värre. Jag ska inte nämna badandet i fontäner, att jag hade en hel jävla sill i munnen eller att jag sippat Edringer Kristal i en soffa för åttioniotusen från Svensk Tenn.

Detta ställe existerar inte någon annanstans än just här. Klassen är städad, självsäker, hungrig och taggad, och vi vet alla att vi är här för att utbilda oss till något som kommer att klassas som elit i vårt område. Vi är ett nätverk, en klass, en klan och en ätt med historia, bakgrund och traditioner.

Men det finns baksidor. Dom är inte många utan bara en, och den är för mig personlig. Vi är fortfarande i begynnelsen av vår sällskapsrelation och det är många som letar en hand att gå hem med i den bäcksvarta septembernatten. De står utanför, vare sig det är Gästgiveriet, studentpuben eller en studentbostad där det hålls garanterade efterfester natt efter natt. Där står dom, osäkra och nyfikna. Trevande. Väldigt oskyldigt. Jag brukar se på och sakna och längta. Inte efter de uppfiffade Spa-tjejerna med blonderat hår och perfekt hy, inte efter kock-tjejerna med ambitioner som sträcker sig runt jorden och tillbaka. Inte efter tjejerna i min egen klass. Dessa intresserar mig inte, jag finner ingen av intresse trots att många redan är mina vänner. Utan jag längtar efter att få uppleva detsamma - igen - med hon som redan är min, hon jag redan vunnit och älskar så innerligt. Hon som för mig är perfekt. Hon som jag inte vill annat än att vara hennes. Avståndet har skapat en längtan som kommer få mig att omfamna henne i mina armar nästa gång jag ser henne och aldrig släppa taget. Henne längtar jag efter mer än någonsin.

Speciellt när man full och lycklig kommer hem från en fest med cowboy-indian tema till sin tomma lägenhet och sitter i boxershorts och skriver framför datorn klockan kvart i fyra på morgonen med en viss Winnerbäck sång på repeat.

Fågelgodis.

Vet ni hur man får hundra personer att umgås och prata och ha trevligt i ett tomt rum?

Man tillsätter alkohol.

Hur hemskt och patetiskt detta än må vara så kvarstår faktum. Alkohol är ett bra glidmedel för människor.
Människor som inte känner varandra öppnar upp sig och erbjuder sig själva för varandra. Inte sexuellt, snuskhummer! Utan sin personlighet och sin person. Den erbjuds. Och den går åt. Den konsumeras som ostron!
Jag har aldrig presenterat mig för så mycket människor under en och samma kväll. Och jag har aldrig glömt bort deras namn lika snabbt. Jag skrev ner vissa i mobilen, med korta beskrivningar. Jag skrev att en var lite tjock. Och sen ändrade jag till lite kort.

Jag kommer sova full första natten i min nya lägenhet. Det tog mig just en halvtimme att bädda sängen. Det verkar vara så att jag glömt min kudde hemma så jag slängde i en handduk i ett örngott istället. Vet ni vad vad fågelgodis är för något? Örngott.. Roligt va? Gud var skönt det kommer bli att sova på en handduk.

Jo, jag är full som ett ägg. Min kväll kostade sextio kronor allt som allt. Så går det när man inte tar kontanter. Och som alla vet så rockar inte jag kontanter. Cash is for trash som vi brukar säga. Därför blev det bara sextio kronor. Men jag hade kul ändå. Jag fick till exempel öl av en italienare. Och full blev jag, varför ska jag förneka det? Jag undrar hur lyhört det är här, måste jag viska, kan jag sätta igång min tolvkilos subwoofer?

E, jag undrar vad han heter i efternamn, han var full han med, så full att man inte längre kan vara en funktionsduglig människa. Jag följde honom hem eftersom han inte kunde gå själv. Jag visste inte vart han bodde eller vart vi var. Dom har inga gatlysen här och det är svart som döden. Döden! Men nu är jag hemma och jag antar att han är det med.

Nu får ni ursäkta mig, nu tänker jag däcka och sova som ett litet litet litet barn. Vilket betyder att jag kommer att vakna klockan fem och skrika för allt vad lungorna bär..

OBS. Idag är det fredag. Och mitt internet-bredband-nät, funkar inte. Så detta är inte publicerat nu, utan snarare senare.

I morgon ska vi spela kubb och vara bakfulla!!!!

Hela livet är ett disco.

I helgen flyttade jag. Eller jag flyttade mina grejer och möbler, jag personligen stannade kvar. Och om jag ska vara totalt ärlig så flyttade jag inte allt själv eller ensam utan Mandy var med, och Mor och Far. Jag flyttar fortfarande. I huvudet och i kroppen. Det verkar vara oändligt mycket saker som jag måste tänka på. Har jag med mig alla post it:s? Behöver jag ett tyskt-engelskt lexikon? Jaa, kanske.. Vad ska hända med boken om berömda kvinnliga talare? Jag får inte glömma mobilladdaren. Jag får inte glömma mobilladdaren. Då kan jag varken ladda mobilen eller macen. Jag vill verkligen inte glömma den. Jag kommer glömma den. Första lasten har som sagt redan gått men det är fortfarande massa små och stora saker som är kvar och som inte ska vara kvar. Dom ska med. Tio par jeans? Ska dom med? Klart dom ska.

Jag åker nästa tripp i morgon. Ensam. Ska köra så IN i helvete. Jag ska vara glad att jag lever när jag stiger ur bilen. Samma sak på vägen hem. Visste ni att 23åriga killar löper störst risk att dö i trafiken än någon annan? Jag är 23. Och jag är kille, tror det eller ej. Jag gillar sånt. Odds. Kanske just därför vi förtjänar att krossas mot ett träd samtidigt som det spelas Livet var ett disco med M. Krunegård på obscen volym genom dom krossade rutorna. Ska upp med en tv-möbel som jag inte köpt än. Så första målet är IKEA...Igen. IKEA, detta jävla underbara hemska ställe. Tycka vad man vill men Kamprad är ett geni.

Frågan är bara.. pilbåge? Behöver?

Btw..

Rätt svar på frågan vad ska göra med mina vin-skillz var att öppna krog för glada pojkar och flickor. Vad trodde du? Vad sa du? Spruta skumpa?? Är det bilden ni har av mig..? Dåligt. Då. Ligt. Skäms på er..! Usch. Fy.

Dum fråga..

Så vad ska jag göra med mina vin-skillz sen när jag är färdig då? Ja, svaret är enkelt...

2009-08-15

Dag

Vittring.

Har ni något ledmotiv i era liv? En sång som är din, som handlar om dig och ditt. En sång som är dig personifierad. En Theme song i filmen om livet om dig?

Får jag berätta vad som händer i mitt liv just nu. För dom som inte vet det så pluggar jag till hösten. Jag har blivit antagen till Sveriges finaste restaurangakademi där jag ska utbildas till Sommelier. Det finns bara tre stycken i Sverige. Liknande utbildningar alltså. Inte sommelierer. Och där ska jag gå. Jag flyttar därmed hemifrån, "På tiden!!" Tycker du. "F-you!" Säger jag.

Jag har en underbar familj som aldrig varit bättre, och fler personer är på ingång.

Jag har världens underbaraste flickvän. Det vet alla som läser den här bloggen redan men det kan inte understrykas tillräckligt. Hon är mitt allt och gör mig underbart lyckligt. Jag älskar henne till stjärnorna och tillbaka.

Om du vill veta hur jag mår så spela mitt ledmotiv vulgärt högt och peka finger åt hela världen. Och sen pussas och kramas.

Amanda, vad säger du?

899 kronor och den materiella odödligheten.

På sommarlovet innan sexan fick jag en sak som förändrade mig som person. Jag önskar att det var något bättre, något finare och något mer värdigt. Men det var ett par skor. Ett par FILA-skor.

Om du vill lyssna så här kommer hela historien.


I mitten av femman på mellanstadiet gick jag i skola mitt inne i stan. Det var just efter att vi hade kommit tillbaka från Linköping och vi bosatte oss i en temporär lägenhet mitt inne i centrala Örebro. Det var en stor klass med alla typer av kids. Innan, innan vi flyttade med Pappas jobb till Linköping hade vi bott i Adolfsberg, ett välbärgat område i utkanten av Örebro. I klassen som jag gick var vi alla likadana. Vi var alla vita, vi bodde alla med båda våra föräldrar och våra syskon. Vi bodde alla i villor och alla våra pappor hade välbetalda jobb. Det var inget som var annorlunda. Det var inga konstigheter. Vi var skyddade och oskyldiga kids. I den nya klassen inne i stan var det alla typer av ungar, det var turrar och adopterade och skilsmässobarn i en ordentlig blandning. Det fanns det snygga tjejgänget och det snygga killgänget. Jag tillhörde inget av dem. Men jag hade kompisar. Riktiga kompisar. Och vi blev på något sätt inkluderade med de snygga, coola killarna i slutet av femte klass. Vi hade det väldigt kul.

Strax innan sommarlovet i femman, började tonårstiden. Ett disco på en annan skola. Vi hade haft discon på vår egen skola tidigare och vi hade gjort vad vi kunnat för att komma de snygga tjejerna närmare. På något sätt var det endast på discon som man kunde gör detta. Men det var utan resultat. Det var helt utan resultat.

Detta disco på en annan skola blev en ny upplevelse. Något som vi aldrig skulle glömma. Jag hade tjatat mig till att få sova över hos en av de coola killarna, precis som alla andra i gänget som vi var i hade. Vi skulle ha en all-boys-night med disco, vara-uppe-sent, och övernattning. Det skulle bli något utöver det vanliga.
Vad vi inte hade räknat med var att det skulle vara andra människor på discot, något som kan te sig självklart då discot hölls på en annan skola. Med det hade inte slagit oss.

Vi anlände. På våra cyklar.

Och såg hur tjejerna som var ”våra”(dom gick ju i vår klass!) helt uppsluppna av ett nytt spännande killgäng. Dom var inte som oss. Dom var inte klädda som oss. Dom dansade verkligen inte som oss. Och dom vågade ta i tjejerna på sätt som vi aldrig ens hade drömt om. Dom var inte ens svenska som oss. Vi bevittnade hur tjejerna fullkomligt smälte som smör i blotta närvaron av dessa nya hingstar. Vi fick se hur dom tog våra tjejer framför ögonen på oss. Vi fick se hur dom kysste våra flickor.

Cykelfärden hem var tyst. Väl hemma höll vi ett krismöte, upprivna och chockade.
Hur kunde dom! Vad hände! Hur kunde detta ske! Vi hade inte en chans att tävla med dessa nya killar. Dom kunde dansa, dom kunde klä sig, dom visste hur man hånglade. Dom var ”Players”.

Och dom hade alla en sak gemensamt. Dom bar alla FILA-skor.


Dessa skor kostade en förmögenhet. Det visste vi inte då, men det lärde vi oss. Dom blev symbolen för vad som krävdes för att få hångla och för att vara NÅGON.

Vi flyttade ifrån vår lägenhet och min skola det sommarlovet och jag bytte skola. Och jag förlorade som så tidigare alla mina tidigare kompisar. Jag vet inte hur jag lyckades genomföra denna kupp, men på något sätt fick jag Pappa att förstå att jag behövde ett par nya skor. Jag vet inte ens om jag behövde det. Och jag önskade mig ett par FILA. Och jag vet inte hur men jag fick ett par. Dom kostade 899 kr. En drömsumma.

Jag förvandlades till GUD. Jag överdriver inte om jag säger att jag fick storhetsvansinne. För det var exakt vad jag fick. Jag blev kung och odödlig. Jag började döma andra människor efter deras kläder, och framför allt deras skor. Hade du inte ett par FILA var du ingenting. Jag klev på dig. Jag spottade och såg ner på dig. Jag hatade dig. Du var inte värd luften du andades. Jag ville slå ner dig. Jag skojar inte, det var så jag tänkte.

Det var mina FILA-skor och jag var bäst i hela världen.

Helvete vad fula dom är.

People always told me be careful of what you do...



MJ är död. Jag vet att det hände för alltför många dagar sedan men jag skriver detta nu, för att det är nu det är sjunkit in och det är nu som jag sitter vid datorn och skriver.

Min allra första skiva var av Michael Jackson. Det var en LP, och jag minns inte vad den heter. Den kostade 20 kronor och jag köpte den av min systers kompis. Jag betalade i mynt. Och jag spelade Black and White om och om igen. Jag minns att omslaget var fantastiskt. Åren gick. Någon gång under tiden som vi bodde i Linköping kom pappa hem med en spontan-present till mig. Det var dubbel-cd:n History. Jag minns att jag var helt tagen. Jag hade sett den, hört talas om den och jag hade sett priset. 299. Tvåhundranittionio. En mängd pengar man bara kunde drömma om. Och jag fick den. Jag spelade They don’t care about us om och om igen. Jag målade av en bild från den medföljande boken på den nya datorn vi fick i julklapp i paint. Den visade Michael bakifrån i ett vattenfall av gnistor. När vi flyttades ifrån staden där ingen trivdes, Linköping, så gick cd-fodralet sönder och jag minns att jag var förkrossad. Min dyra fina present som fick sig en törn. Sedan dess glömde jag Michael. Det blev för mycket med syretält, pedofilanklagelser och konstigheter.
Jag glömde bort honom. Skivan stod i hyllan, trasig och ospelad. Och nu är hand död. Död på grund av alla hans konstigheter. När jag nåddes av dödsbeskedet kände jag ingenting. Big deal liksom. Jag spelade Beat it och Heal the world på hög volylm för hela kvarteret. Men det var ingen big deal. Nu har det dock sjunkit in. Vi har alla förlorat någonting stort.


Titta vad fin han var. Orörd och oförstörd. Med musiken. Inga syrgastält, inga Bubbels och inga Neverlands. Inga miljoner. Bara en talang och musiken. Och nu finns han inte mer. Vi har alla förlorat någonting stort.




And be careful of what you do 'cause the lie becomes the truth..