Det är väldigt typiskt mig att fortsätta. Det har jag insett och lärt mig. Att ge upp är också en konst. Med det är jag så förbannat trött på. Nu är det så här. Marsch pannkaka. Bara för att jag råkar var hopplöst hopplös, och inte kan äta eller sova och att jag lever och andas tankar om samma sak varje minut på dygnet om och om igen, så behöver jag inte skriva om det. Inte i varje inlägg menar jag. Jag ska visa lite hänsyn hädanefter, det känns som jag gått över gränsen alltför många gånger och för det vill jag be om ursäkt för. Jag får låta hjärnan hitta sin kreativitet igen. Jag vet ju att jag kan. Och känslorna finns ju fortfarande där. Och dom kommer ju inte sluta finnas bara för att jag inte skriver om det. Jag vill ha dom kvar.
Så nu smyger vi vidare. Ta min hand så springer vi.
O.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar